Mamman på väg

Det jag ser

2012-01-22T14:41:00.000+01:00

bekräftas av dem båda
i orden som utväxlas.

Åtta sekunders klarsyn
med mig som helt oberoende
variabel

Det är inte jag i mitten
utan i ett hörn
förundrad

Nu delar vi varandra.

Någon annan gör mig nödvändig

2012-01-16T12:13:00.003+01:00

och händerna på axlarna
får kotmellanrummen att vidgas.
Jag har böjt mig rak.

Tyngden lyfter mig. Allvaret
blir glädjens trampolin.
En hel människa
ser på en annan likadan
med samma ögon

Ljuset är lite mer i dem
när jag går.

I hallen och i köket

2012-01-09T00:35:00.002+01:00

fick orden plats.
Golvet sviktade inte
under våra fötter

Jag kom hem till henne
och mig själv.

Åtta mil navelsträng
lade sig tillrätta
i den nya mattluggen

Ingenting stod emellan oss
Köksbordet
var en bro.

Vi var många olika får

2012-01-02T17:43:00.000+01:00

och vi var där
med samma herde,
i Hans namn.

Cellon sjöng som en människa.

Vi sjöng alla
som människor
och rösterna flöt samman
ovanför gruset.

Ingen stod där med skam.
Vi blev alla sjungande människor.

Tyngden vilar över mig

2011-12-20T21:22:00.007+01:00

och min tyngd över
någon annan

Fotspåren, planlösa;
jag, som aldrig kunde dansa
gör det nu,
över hela minfältet
i frimodig uppgivenhet,
ödesmättat lättsinne.

Det kommer att göra ont
Jag väntar
och dansar vidare.

Välanvänd och ganska snedsliten

2011-12-14T13:31:00.002+01:00

klär jag på mig ansiktet
och går ut.

Kan man hitta hem
under molnen?

Glädjen som ingen delade
flyger obenämnd omkring i småbitar
bland löven.

Det är en dag för dubbla koftor

2011-12-11T15:25:00.002+01:00

släckta ljus
och en ovan böjning på nacken
Kylan inifrån sprider sig
till fingertopparna

Tyngden av trettiosex år
känns som åttio
och det finns några människor att le mot
men jag har glömt hur man gör.

Man kan kanske hålla huvudet uppe
med händerna
och värma fingrarna
med nackskinnet?
Man kan kanske bara stå kvar
tills det går över?

För varje dags långfredagsspikar

2011-12-08T15:42:00.002+01:00

för varje gång
mötet med ett par ögon
lämnar mörker efter sig

När rustningen
hänger oanvänd kvar på stolsryggen
och sedan, över den
huden

När plikten
blir omöjlighet

hjälp oss att leva
i din förlåtelse.

samlad, om än inte helt intakt

2011-12-01T22:58:00.002+01:00

korrekt och balanserad
som förväntat
stannade jag kvar
på mina egna fötter

ganska lång, som vanligt
men liten som en kålmask
förklädd till igenkännlighet

och hemkomsten
det sammanfallande korthuset
bara klöver tre
fanns kvar

Håll i mig
håll mig kvar
innanför kläderna och huden.

Orden

2011-11-20T00:02:00.002+01:00

ramar in tonerna
som ramar in orden

Någon ser på mina barn
med den sista nödvändiga värmen
i ögonen. En till kan se dem klart.
Jag nådde nästan ända fram.

Istället för i hundra vardagsrum
väntar vi, många samtidigt,
på slutet och på början
sammanflätade.

Linjen, din första ytterdörr

2011-11-19T12:53:00.003+01:00

är silverblek, ton i ton
skimrande nästan hemlig
när jag ligger platt och uttöjd
över mina lakan.

Du gick före, ut ur mig
för att andas.
Jag följer efter.

Nu står jag rak intill dig.
Man ser det:
Hur jag svämmar över
i ditt stillsamma kölvatten,
hur jag viker mig
ett halvt varv över mig själv
i dina tysta spår.

Min frälsare och vän

2011-11-18T14:19:00.002+01:00

har kommit hit
med skarp blick
och varma händer
på avstånd från de största orden.

Och jag ska byggas om
och slipas till
och rätas ut
och det av mig som inte kan bli bröd
ska jag få slippa

Utan något skal runt mig
ska jag bli hans.

Andras fläckar

2011-11-15T08:38:00.002+01:00

pekas ut för mig.
I ljuset av dem
ser jag bara mina egna

Jag tar dem med mig hem.

Förbättringsarbete.
Häftpistol
Hammare
Hyvel

På golvet
sågspån, blod
och gamla tårar

Ändå
är jag imorgon
samma skeva människa.

De många orden

2011-11-12T20:30:00.002+01:00

och några uppmärksamma ögon
möts i ett välbekant rum

Det är en annan sorts morgon.

Jag har haft något att säga
och mycket att tiga om.
Efteråt
minns jag inte vad som var vad

Jag längtar efter
köksbordstystnaden
fåordigheten
de gemensamma pauserna
och någon som anar
vad jag inte benämner.

Utan åthävor

2011-11-08T20:20:00.003+01:00

kom han hem igen
och jag hittade honom
lutad mot diskbänken
som om han aldrig hade gått sin väg.

Den allvarliga glädjen
spred sig
som när ett vanligt munspel
låter varje ton höras
ensam
tills den tar slut.

Mamman som har glömt hur man gråter
torkade tårarna bakom dörren.
Allt är väl.

All min gamla taggtråd

2011-10-31T12:31:00.002+01:00

ligger mellan oss
på köksbordsaltaret.

Plötsligt
lyser den
som ett pärlband

Gud är här.
Vi går vidare.

Det svåra ligger mellan oss

2011-10-26T23:58:00.002+02:00

på köksgolvet
i tryggt förvar
och blir en märklig sorts dyrbarhet
Det är jag som lutar mig
mot en vanlig diskbänk.

Det är inte svårt att stå rak
Det är lätt att andas fast
det borde vara nästan
omöjligt

Här får de plats, alla orden
de som sitter fast i mig
med häftklamrar
och taggtråd.

Vi delar blodomlopp

2011-10-22T22:30:00.002+02:00

och tankarna blir ord
i den andras mun.

Den gemensamma pulsen håller oss
levande
i varandra, på avstånd

och ändå
och därför,
ständigt,
snubblar jag över
åtta mil slingrig navelsträng.

Nålsögat är en öppen dörr

2011-10-21T22:32:00.003+02:00

och jag går in
med rak nacke

Stolen är tom. Jag är upprätt
och huden är på kroppen

försoningen
behöver inga egna ord.
Ingenting är bara plast.

Ur klippan
växer det här trädet.

Med huden snyggt draperad

2011-10-19T08:48:00.002+02:00

över stolsryggen
åker jag någon annan stans
och gör vad jag kan och vad jag ska.

Väskan är full
av ett ombyte underkläder
tandborste
en randig tröja
och många förbehåll

Vaksamheten och jag
har på oss samma skor.

Jag såg blommorna runt bordet

2011-10-16T16:44:00.003+02:00

och var en av dem
skinnbrallorna
tätt intill kostymen

och fastän många
blev vi en enda kropp
Hans kropp
mitt i oss alla

Här står du och lever

2011-10-13T10:56:00.001+02:00

här ligger jag och lyser
upphunnen, omkullsprungen
av stor glädje

Vi skrattar mig på fötter igen.

Stenarna har ropat

2011-10-09T15:40:00.003+02:00

och munspelet
överröstade trumpeterna.

De få orden,
de så tillgängliga,
så otillgängliga
så mödosamt utmejslade
är de som stannar kvar.

Orden,
de som återstår,
som lämnar utrymme för tystnaden,
är som ruinerna.
De blev kvar när allting rasade.
De ger plats åt ljuset
och åt människan.

Gud är här

2011-10-08T22:55:00.001+02:00

mellan omsorgsfullt
manglade lakan.

Några tåg dundrar förbi
utanför fönstret
Många är på väg, som jag,
fast någon annan stans.

Här har jag aldrig varit förr
och det är lätt
att andas.

Ett fint regn av ord

2011-10-06T19:24:00.001+02:00

finns i luften
och jag hör att de betyder glädje och stolthet
och om jag kunde skulle jag
låta dem sjunka in

men
var är min
regnrock när jag behöver den?

Under en vanlig taklampa

2011-09-24T18:13:00.002+02:00

redan på väg mot imorgon
kalibrerar jag mig
för pukor och plymer
för högtidsdräkterna
och de stora orden

men under korset, i bänken
är det bara jag
som är jag

Bakom bullret
när bilderna har slocknat
väntar Ordet.

Det jag alltid har behövt

2011-09-22T19:54:00.003+02:00

finns plötsligt här
nära och tillgängligt

Utan att jag ens bad om det
har dörrarna vidgats
trösklarna sänkts
och trottoarkanterna fasats av

Det jag aldrig har lyckats
springa ifatt
väntar runt hörnet
kommer mig tillmötes
och rörelsen och kraften
är inte längre min

Sandalerna och rösterna
är mjuka
ögonen slutgiltigt öppnade
Himlen är på jorden
Något har blivit
som det skulle vara.

När jag tror

2011-09-15T09:59:00.002+02:00

att hela tyngden är min att bära
och att brödet tog slut för en stund sedan

när tystnaden är ensamhet
mer än vila
och när bullret utifrån
stör ut varje egen tanke

när jag inte längre väntar mig det

kommer min frälsare och vän
med vanlig kärlek
och ett ganska litet munspel

Så spelar Han en storm för oss
som överröstar skrammel och tjut
och får det här trädet
att svaja, skrattande
men inte blåsa bort.

Det regnar många äpplen och
små blad
Fånga!

Jag bakar bröd

2011-09-11T14:23:00.002+02:00

av mannens deg
och det blir annorlunda
än han hade trott.

Ofullkomligheten
oregelbundenheten
vridning och snitt
åt andra hållet
är min egen
men degen är hans

Lite olja
och salt
Salta inte mellan bröden
Jag saltar var jag vill.

Det är bara bröd
Det är aldrig bara bröd
Det är bara bröd men det är
ditt liv

Gud
Låt mig i dina händer
förvandlas från
vatten, jäst och mjöl
till bröd

Salta
var du vill.
Gör mig krokig eller rak
men brytbar

När hallelujatrumpeterna

2011-09-04T21:01:00.003+02:00

plötsligt blir nedsmälta
och gjuts om till nattvardskärl

när den tysta bönen
fylls av rop
som inte är mina

när huden
som i brist på bättre användning
låg slängd över en stolsrygg
försiktigt smeks på plats igen
av vanliga händer
och ord

har åtminstone något
blivit vad det ska vara.

Å, min halsstarrighet

2011-09-03T12:41:00.002+02:00

min förmätenhet
och kanske revolutionen!

Viljan att
klä av världens kungar
deras regalier
(och förstås prydligt vika ihop
hela grannlåten
eller låta den följa
sin kallelse
och bli en vanlig golvhög)

Att därefter lägga mig tillrätta
och göra plats
Kom
Här finns en arm att sova på
Jag känner inte dig.
Bli människa
i den här famnen!

Den sortens ensamhet

2011-09-03T12:33:00.002+02:00

som ryms i tre komma en kubikcentimeter
syrefattig sängluft
mellan två människokroppar

och den som finns i den förvånade
blinkningen
när de en aning ovälkomna fotoblixtarna
precis har slocknat
alla samtidigt
och regnbågsgrå skuggor flimrar
för ögonen

och när de små smattrande
applådkornetterna
precis har tystnat och luften liksom dallrar
i någon sorts efterskalv
och en människa undrar
vad hon i efterhand kommer att få symbolisera
den här gången

ensamheterna
kan få sitt svar
i det för oss brutna brödet
Vi bryts och delas för varandra

Det beslutet
har jag aldrig fattat.
Därför
är det fortfarande
verklighet

Mina dagar rann över

2011-09-02T01:00:00.003+02:00

och mörkret lade sig, tungt,
över axlarna
Jag visste inte längre
om det fanns ett slut
eller
en ny början

och smärtan är skarpare på avstånd.

När vi närmar oss
när vi delar en gul bänk
och en utsikt
när händerna som var knutna
vilar på låren
och hela jag
vilar i solen

blir det lättare att rymmas i huden
att möta blicken
att hitta sina ord igen

Gud är här
på bänken
i solmörkret,
vi är tre.

Jag går någon annan stans

2011-08-28T21:25:00.004+02:00

för att jag längtar dit
och beredelseorden
säger sanningen om Gud.

Evangelietexten säger sanningen
om Påkläderskan,
som säger sanningen om mig

och när jag, som nu, har slocknat
lyser någon annan i mitt ställe

Världens ljus
genom andra
i mitt mörker

En torsdag är begravd
Jag går
upprättad.

Vägviserskan

2011-08-24T22:16:00.002+02:00

har matat mig
och allt är väl
och mycket är som förr

I åkern fanns en skatt.
Jag snubblade
och nu ligger den och blänker lite hemligt
på köksbordet.

Hon går före och bredvid.
Inget går förlorat
Det är jag som är jag
på den här vägen.

Den envisa rastlösheten

2011-08-22T13:01:00.003+02:00

driver mig framåt
och jag går, förvånad
över kraften

Så som när första barnet, första gången
låg på mig och
andades helt ovant
med lungorna mot mina lungor
och tunn hud emellan, inget mer

och jag tänkte Han andas nu
men om han slutar? Han är här
så nära mig, men
någon annan dag kan han gå bort igen
på någon is, i någon dimma

kommer den stora rädslan över mig:
Det finns en skatt här
ovärderlig
möjlig att förlora
och risken kan vara så liten
men avgrunden, tanken på avgrunden
slukar mig hel.

Tiden delar jag

2011-08-18T18:04:00.004+02:00

med någon annan
och timmarna blir koncentrat
av tid och mening
påtagliga fotspår som
inget foster har lämnat någonstans

Vilan i den andras ord och tystnad
i evighetsminuterna
berättar:
Någon mer är här.

Och vem av oss är till
för den andra?
Du och jag
Låt mig svämma över
av tacksamhet.

Vi går ganska sakta

2011-08-12T18:50:00.002+02:00

genom någon skog
och maken säger Akta dig... För marken!

Mamman, på väg lite längre bort
vet inte längre hur man gör
när man är rädd
för var man går

Hon vet nu
hur man ramlar
och vem som reser en upp.

Jag viker tvätt

2011-07-29T22:23:00.002+02:00

och det blir slätt och fint
och högarna är prydliga och raka
men i mig
blommar det vid många vägkanter
samtidigt
och inget grus
ligger stilla

Friheten
har ett avklätt ansikte
färre förbehåll
ingen tvekan
stor tillit

Det här trädet
får nya blad
mitt i industrisemestern

En söndag efter fredagen

2011-07-26T09:42:00.002+02:00

och vaktmästaren
rör sig som en hind
för Ordets skull

dopbarnet sammanfattar jublande
befrielsen

och musikern spelar
We will rock you
med ögonen

Evangelium
på tredje dagen.

Plötsligt hör jag

2011-07-21T22:36:00.003+02:00

Drakflygerskans storskratt
och hon är alltid där med mig
men en bit bort
ibland

Hon som har lärt sig
hissa upp de trötta ögonlocken
med pannmusklerna
rör sig smidigt
mellan spårvagnarna

De borde stanna
vid hennes fötter
i förundran.

När lugnet utanpå

2011-07-19T23:00:00.003+02:00

håller allt det andra under ytan
och en som är liten
måste få veta att ingenting
är farligt
måste få tro just nu
att ingenting är
farligt

När någon annan bär

När frågan är en uppmaning och uppmaningen
en fråga:
Lova att jag inte kommer att dö nu
och mamman, inte på väg någonstans längre
kan svara, ärligt, med ett löfte

krymper plötsligt rädslorna
Det håller.

Och jag är glad att vänta
och jag vet att nöden finns och den är störst
hos någon annan nu.

Välj
Nu
och sedan

härinne finns någon
som kastar burkar när burkarna
känns lite skrymmande och tunga
och någon som
måste samla dem

Välj
nu och sedan
på andra premisser

och när nacken släpps fri
när pojken släpps fri
ur den lilla väl anpassade kragen
stiger jublet.

Frihalsad!

den här morgonen

2011-07-12T20:22:00.002+02:00

en vanlig långfredag mitt i
industrisemestern
dunkade med kraft mitt huvud
i sammanträdesrummets grusiga bordsskiva
medan jag
rak i ryggen
höll ansiktet på plats

Ingen såg. Jag tror att ingen såg

Jag gick någon annanstans
med huden bara skenbart hel och hållen
kvar på mig
och stal en eftermiddagstimme,
sammetsmjuk och tankeklar och varm

Påkläderskan
tog fram sin rustning
min rustning
och en påskdagsaning
närmade sig sakta.

På golvet

2011-07-07T21:12:00.003+02:00

sitter någon ny och varm
och ett barn finns i hennes famn
och i handflatorna
syns inte såren men ögonen
strålar av Hans ljus.

Mitt i allt det andra
tog hon emot ett sådant barn
i Hans namn
och där på en matta
sitter hon nu
på nästan inget avstånd
i efterföljelse.

Ta mig med!

En ny röst

2011-07-03T18:19:00.002+02:00

berättar samma sanning en gång till
och jag vet:

Din frälsare och vän
låter sitt ljus lysa genom sprickorna
som finns i dig

Ojämnheterna och
bucklorna
som du har fått
kastar Hans kärlek vidare
in i alla vrår du aldrig ser
bakom hörnen
under någons hud
i de märkliga riktningarna, som om
det bara hände.

Du är på väg långt bort.

2011-02-20T20:29:00.003+01:00

Du går där jag kan se dig
alltid mellan mig och horisonten
med glad rygg och långa steg

På stranden står jag
i ständig väntan
med armarna hängande,
beredda att sträckas ut
långt innan du kan se dem

och när du vill
kan du vända tillbaka.

Gå aldrig bort från mig
på någon is
i någon dimma

Gå under solen och den klara himlen!
Jag vill betrakta dig på avstånd
Jag vill hålla armarna beredda
och blicken fäst
på din glada rygg
och dina spår i snön.

om jag lägger huvudet

2011-02-17T21:24:00.002+01:00

på din arm nu så somnar jag
Om jag lägger huvudet
någon annan stans än på din arm
så kommer jag aldrig att somna

Om jag vill vara vaken nu
så är det dumt
att lägga huvudet på din arm

Med dig vill jag vara vaken

Mitt huvud
vill vara på din arm

Det finns en grop där
mellan axel, hals och nyckelben
Den är formgjuten för mig

Jag vill ha och äta upp
vara vaken med
huvudet på din arm

Stick mig med alla nålarna
i nålasken
men
be mig inte att dra mig
undan
bort från dig.

Här går jag

2011-02-14T20:18:00.002+01:00

med skor som är för stora
och väskan full
av goda avsikter

Kanske blir det lite lättare
med läppstift?

Det är vingligt nu
men det är samma gamla väg
och den är min.

Min frälsare och vän
har satt handen mellan
mina skulderblad och säger
Torka av dig snoret
på min mantel

Fortsätt gå!

Den milt storögda ondskan

2010-11-16T19:28:00.003+01:00

den nästan oförargliga
den som ínte låter sig angripas
är svår att ta på och ännu svårare
att slå omkull
och maktens människor, de som har förtjänat
förtroende och ansvar
kan låsa dörren om sig
och förklara varför så vi andra nästan tror dem.

Det oantastligas klarögt mjuka ondska
den självklara
av andra givna
drabbar mig och klibbar fast
bakom skinn och ögonlock
för jag vet inte om
ilskan är en del av alltihop
eller eld, tvål och vatten

Är jag en som tvättar sår eller är jag
en smittspridare?

Imitatio Dei

2010-11-11T10:16:00.003+01:00

jag vet nu
att Gud har slagit upp sitt tält
för vår skull
och det är ett tält av rött trä och lite tegel

Därför
kommer jag hem när jag kommer dit

Det händer när en bit av himlen faller ner
på jorden:
Man hittar rätt.

Många händer torkar alla tårar
och andra formulerar bönerna som saknat ord
alldeles för länge.

Och kärleken som är Hans
förkroppsligas i dem; kapellets Kristusdoft
impregnerar hela livet

Dörren är aldrig någonsin stängd
för vår skull är den öppen

Välkommen hem.

Framtidsutsikterna tornar upp sig

2010-11-09T15:11:00.005+01:00

, de många olika
och jag vet att hur det än blir
så går det
och jag orkar bara hålla tanken kvar
på en enda.

Det är inte nu som jag bestämmer
det är inte jag som bestämmer
det jag fortfarande bestämmer
är inte det viktiga

Mitt liv i dina händer
och jag kan bli ett verktyg
eller en mycket liten vattenpöl
eller resterna av något söndersmulat

Gud!
Håll mig kvar!

Till och med det söndersmulade kan du använda, jag vet det
men, om du vill, eller för att jag ber dig,
svetsa ihop mina skarvar
gör mig hållfast
använd allt jag är och allt jag har.

Jag stannar
Håll mig kvar

När det som var fel har rättats till

2010-11-06T22:18:00.002+01:00

och tacksamheten över ännu en nystart
börjar kännas mjuk
bekväm och hemtam

hur gör man då för att hålla sig kvar
i det nya?

Vad ska jag göra
när värmen från den andras nakna höft mot min på natten
har börjat kännas, återigen,
som en fortsättning
av min egna höft och värme

Skall jag vila

Skall jag peta i de egna
gamla såren
för att fortsätta med vakenheten

Skall jag påminna honom mer än mig själv
eller mig mer
om tacksamheten?

Jag vill se på honom med de nya ögonen
mer som underbar än självkklar
och självklarheten
vill jag lita på, mot allt förnuft.

Han är gratis och ovärderlig
han är nåden, alltid i min famn.

Mannen som jag älskar

2010-06-11T22:53:00.004+02:00

är inte rädd och lite rädd
och stark och mjuk
och envis i sin trofasthet

Han jämnar marken
han drar mig långsamt med sig uppför berget
han håller mina händer
på vägen ner

Mannen som jag älskar
har elgitarrer på sin tröja
guld i ögonfransarna
och allvar i sitt skratt

han är en som håller om och följer med
och stannar kvar
en som inte vet så mycket om sin väg
men går ändå
med mig.

Låt mig
vara i din famn
i dina händer
som du är i mina ögon.

De som tror sig veta bäst

2010-06-06T16:05:00.003+02:00

och klara skivan
de som tror sig vara fria från allt som är grått
och tungt och mörkt
de som redan vet allting om
sanningen och ljuset och vars väg
är dikeslös och slät
de som redan vet allt det fördolda

de som kastar människor i rännstenen
de som säger "Lev rätt! Lev som jag!"

de kastar nåden hos
människorna, där den hör hemma
trampar på lammets uthällda blod
klarar sig själva, i frånvändhet

Det missade målet
har en öppen famn
Den Gud som
av andra
berövas sina älskade barn
ropar i förtvivlan
Dröj inte långt borta!
Kom snart!

När det som gjorde ont

2010-06-03T21:56:00.002+02:00

har blivit mindre skarpt och svalnat av
och när man just har hittat hem
för tredje gången
på en dag
och man kan ta i det som brändes och hantera det
fast varsamt

då kan man vila ut i famnen man kom hem till
den som väntar
och man får bita hårt i överarmen för att inte skrika
eller så skriker man, ändå
och det blir bättre.

Ingen blick som viker undan
ingen hand som släpper taget
inget täcke mellan oss, men runt oss båda
och sommarluften utan ljud in genom fönstret
och det gör inget att man låter
För några är det bra att man finns till
och man vet om det.

Välkommen hem
till vardag och hanterbarhet
till famnansvar och tisdagspassion och
en plats att vila på

med en något mindre människa

2010-05-10T19:44:00.002+02:00

i mina armar
tänker jag att allting bara kan bli bättre
för att jag får låna värmen som är hans
och han får låna min.

För att jag är den som en gång lovade
att ingen unge som är min ska vara rädd
och ensam mitt i natten

för att jag är en liten unge i en stor kropp
för att jag inte är rädd längre
för att Nattbekanten
åker på däng
varje gång i slutet av historien

De vet var jag finns
ofta i soffan
alltid i närheten

Mamman
alltid vid deras sida
ibland på rygg under ett äppelträd
här med dem
på väg
mot imorgon

det finns en famn för mig också.

Raseriet faller ner på mig

2010-05-05T08:25:00.002+02:00

utan förvarning, från oväntat håll
och plötsligt längtar jag, destruktivt,
efter en famn, vilken som helst, om den är stor
om den är varm
för den som är min är inte här
och raseriet når hans öron också.

Jag är inte knusslig
Om du håller om mig så är det bra
Vem är du?

Och en annan morgon, efter några dagar, vaknar jag
sträcker på ryggen och armarna
Jag kan gå själv och jag kan
hålla om.

Gummibollsraseri
Gummisnoddselakhet
Det vänder tillbaka till källan.
Jag är förändrad och oförstörd
Det är jag som står upp.

Det är sent och jag är trött

2010-05-02T00:01:00.002+02:00

och han är här hos mig
och han har sin hand på min kropp
för att han vill det
och jag vill det

Det är sent och jag är trött
och det kommer kvällar som är ännu senare
och jag kommer att vara ännu tröttare
och Han är med mig
inte längre bunden av tid och rum

alla dagar
är han med mig
himmelriket är inom oss

Gud i mitt hjärta
en man i min soffa
en hand på min kropp

Inte längre tjänare
elev anställd.
Vän är jag

och mannen med evighet i ögonen låter dem tåras
för vår skull
I tårarna finns vetskapen
drabbande, förlåtande
jag vet något jag inte visste nyss

Platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden
är mitt hem och andras.
Kapellet doftar
av trä och äpplen och korsfäst, uppstånden frälsare
Jag är där.
Himmelriket är inom oss.

Det är sent och jag är trött

2010-04-26T12:22:00.002+02:00

och allt blir orättvist och vasst och grått
och irritationen
bryter igenom och tar plats.

I hela kroppen känns det:
Det var länge sen
och jag är ovan

Man kan be om ursäkt
Det blir bra.

När du skapade mig

2010-04-21T15:54:00.002+02:00

så var det du
som skapade mig
din kärlek som formade mig

Skapa mig på nytt varje dag
med samma kärlek.

När du dömer mig så är det du
som dömer mig
I din kärlek skall jag befrias

Lär mig.

Han sa till någon annan

2010-04-18T21:37:00.003+02:00

med värme och stolthet i rösten
"Du ser ju. Det lyser ur hennes ögon"
och det var hans egen frimodighet
och han vet att det är längtan, det som lyser
efter att dela evangeliet
efter att få ropa från bergstoppar och tak
efter att få visa
skatten, under presenningen, på garageuppfarten

och han känner mig, så han ser ljuset
han vet om min längtan
och han tror den är den enda källan

Jag vet
men han anar kanske inte
att det är han som lyser,
också,
ur ögonen.

Han lyser ur mina ögon
de lyser
med hans ljus
och när jag hör att han ser
när han berättar för andra att jag lyser och han ser
då sväller hjärtat i bröstet
och ingenting går sönder, allt blir helt
Jag är hans.

Jag hänger tvätt igen.

2010-04-14T16:13:00.002+02:00

Det är en ny vår
och den är annorlunda än den förra
och solen värmer fingrarna och nacken
I hjärtat är det redan varmt
och fuktigt upptinat och bultande igen

Jag är här i solen på gräsmattan med tvätten under himlen
och han är här i tankarna
de som är mina
jag hänger snyggtröjan med stolthet och förväntan
och ler åt vad den rymmer sen, när den är torr

man hänger tvätten där den får plats
och han får ta på mig där han har lust
och det är inte särskilt snyggt och rakt
men det är mjukt

och allt ryms
och allt är möjligt
och ingenting är stelfruset och kallt
Kom om hörnet
hemliga glädje
med ditt munspel
Jag kan höra dig.
Han kommer hem igen.

Och solen lyser

2010-04-13T10:20:00.003+02:00

på mig och en del andra
och karma kommer inte i närheten av avgörandet:
Vilka?
Mig också.

Gräsmattan är yrvaket spräcklig
men när jag kommer nära
i magläge
så är de där
de nya stråna.
Det börjar om.

En ny vår
Är det nåden?
Den slår igenom
berg av snö
hjärtan av sten
global finanskris
härdsmälta

Erövra
dränk mig
låt mig sträcka armarna
mot din sol.

Kärlekar

2010-04-11T23:29:00.003+02:00

många samtidigt.
Den ena, första, den som är för livet och för idag
den manifesterar sig på varje bro med båda kyssarna
i varje blick
mitt huvuds tyngd mot hans halsgrop
omedelbar förståelse

att vilja hämta månen och stjärnorna
lägga dem på nattduksbordet
visa honom när han vaknar
Att inte kunna
att hämta kaffe
i stället
och veta att det räcker

De andra
de ganska många
några nya, men inte sköra.
Omedelbara.

Platonisk passion
å, kom
stanna kvar
lämna mig aldrig
du behöver inte ta i mig
men lämna mig aldrig

Ett stort leende
en ryggrad av stål
blå blick som ser rakt igenom allt det som var jag
och nu är en del av vi

Ge oss mjuka händer

2010-04-07T12:00:00.003+02:00

vi som är
stenkastare
gravgrävare
veropare

ge oss repstegar som leder uppåt
mjuka händer
och starka armar

Hjärtan av kött och blod

gör oss
till fottvättare
omplåstrare
upplyftare

Låt den som är utan skuld kasta första stenen
Det skulle regna blommor då
och bröd

I spegeln finns en annan än jag tror

2010-04-06T21:58:00.002+02:00

med leende och spikrakhet i ögonen
och lite färg på kinderna
men jag känner henne på den nya
vårnäspricken
Det är jag.

Jag trodde jag var vag och trött och blek
mer nån att ta i än att se på
nån att hantera i barmhärtigt mörker
nån som lever upp
medan hon inte syns
som har sitt värde i nåt mer än yta

men håret blänker och är mjukt
jag ser det!
Hisslampsreflexer i det mörka
jag vet vart jag ska gå
jag vet vad jag ska göra där

Det var aldrig viktigt.
Jag vet att jag är vacker i hans ögon
varje dag
och glömde spegelbilden
Tänd lampan.
Rör vid mig
Du kan få titta
också.
Det är trollen som spricker i ljuset
Jag är en prinsessa

döden visar sitt bleka ansikte

2010-04-05T22:03:00.002+02:00

någon annan stans
och plötsligt är jag rädd så att jag skakar.
Något finns att förlora
och blekheten har synts förr, som i dimma långt bort
eller påtagligt nära

Den jag älskar är inte odödlig han heller
och jag kan inte älska honom kvar
inte älska honom frisk om han blir sjuk
inte älska honom trygg
inte älska honom hel
bara älska honom där han är och gå med dit han går

är det för bra för att vara sant
är det för bra för att fortsätta vara sant
Vad ska hända nu?

Jag vill möta ålderdomen
i det här sällskapet
bli gammal
hålla handen in i döden
men inte än

det är jag som är jag
det är honom jag älskar
och jag vill skydda honom som man
skyddar en
nedramlad fågelunge
bästa kameraobjektivet
som man sätter träläster i skönaste skorna
och vintervilar sina pelargoner
som man håller huvudet på en nyföding

försiktigt blåsa undan dammkorn
hålla händerna skyddande
vårda
stryka ömsint med fingertopparna
se rakt in i ögonen
finnas kvar

Räcker det?

Det är en bister dag

2010-03-31T23:29:00.004+02:00

det är en rynka i min panna
och man får inte vad man förtjänar
och man får vad man inte förtjänar

Sambanden

mellan insats och utfall
mellan skenbar vithetsgrad på den verkliga gråskalan
mellan Godhet
och flyt
mellan Negativism
och jävla skit

är som regelbundenheten i det mönster
som de hundra gruskorn någon kastar upp i luften
för att hon kände för det då
bildar,
slagna mot marken av sin egen tyngd
märkligt formbeständiga trots allt

flosklerna
haglar
välmenta tomma lögnaktigt klämkäcka cyniska brutalt råa
de gör hål i mig
och jag rinner ut ur huden
ut bland gruskornen
slumpmässigt

Fuck karma
dränk oss i din nåd

Min passion

2010-03-28T13:17:00.003+02:00

står just nu i köket och diskar
och när jag ser honom komma släntrande över någon bit mark
springer jag honom till mötes

Passionsfrukterna
lär mig om livet och mig själv
tillkortakommanden och stora segrar
Ibland är de samma sak

lidandets väg till seger
smärtan som följer med kärleken
Att böja sig rak.

Träden och stenarna sjunger till Hans ära
och i brist på palmblad
strör jag konfettiströssel på kyrkkaffekakan
och väter okända fötter med tårar

Genom mitt tigande ropar stenarna
genom stenarnas rop hörs min röst
nyss vaken

Min man är som allvädersstövlar

2010-03-26T18:03:00.003+01:00

i alla väder,
som en fyra Laphroaigh och en cigarr
en ljuvlig undantagssommakväll
som en blommande äppelträdskrona
när man ligger under den, på gräset
och ser bitar av himlen genom den

Det är genom den man ser himlen
inte mest, kanske,
men bäst.

Jag är den som älskar

2010-03-12T17:52:00.002+01:00

och han är den som förlåter.
Jag är den som älskar för många
för mycket
som svämmar över
och han är den som
ser det vackra i översvämning
och vattenfall
den som håller om och torkar upp

Han har en kvinna som är full av kärlek.
Jag har en man som är full av nåd
och jag är hans

Vi lever
och överlever
vi går mot framtiden, slutet och början
vi står ut
vi står enade och värmda av solen
och av varandra

Här är jag
kropp och själ och jag vet inte
vad som är vad
din morgongåva
idag också.

Där är du
Tack
Jag älskar dig.

Jag halkar runt mellan vinter och vår

2010-03-10T15:29:00.004+01:00

och tänker på åldrande.
Man kan betrakta det som förfall
eller förändring, eller som utveckling
eller som fotspåren efter en lång vandring
Jag vill!

Jag vill
åldras med min älskade
se hans vackra ögon bli dimmigare bakom alla ögonfransarna
känna hur darriga fingrar smeker
hud skör som silkespapper
räkna alla fläckarna
orka när han inte orkar
bäras när jag inte orkar

Minnas andra dagar som också var gemensamma.
Minnas med varandra, åt varandra
i varandras ställe

Jag vill
hålla min älskades hand
när det gör ont
när det blir tungt att andas
när döden kommer närmare;
min eller hans.

Jag vill bli vacker i hans ögon
varje gång.

Citerar Birdie Busch,

2010-03-02T22:20:00.002+01:00

som just nu är min favoritgitarrpoet; för bra för att inte delas.

"Oh, hold my hand.
Oh, rejoice, I know you can.
Oh, anything that you tell me
I'm gonna try to understand,
'cause when the clemency takes residence in our hearts
it really feels like our mission can start."

Just så.
Man möts, äntligen,
och från mötesplatsen fortsätter man
tillsammans.

jag är hårt hållen

2010-03-01T10:26:00.002+01:00

om hela kroppen
omhållen
av armar som sitter på en man
som egentligen tycker det är alldeles för klibbvarmt
att vara sådär nära,
men som ändå håller
hårt
för min skull, utan att fråga.
Utan att fråga, för att han vet.
Efter ett halvt liv av trånga, varma nätter
vet han.

Jag går med Maken

2010-02-27T21:59:00.003+01:00

på min ena sida
och vi delar fotspår och höftgung.
Det blir vår och det är samma människa
som jag hör till
som förra våren

Jag ska hänga tvätt igen.
Jag ska hänga upp hans våta kläder
omsorgsfullt
i de finaste klädnyporna
och den kalla vätan kommer att värma fingrarna

och jag ber solen:
Torka försiktigt
låt värmen dröja kvar för hudens skull
Vinden:
Blås den här tröjan slät och mjuk
för min räkning
åt honom.

Imorgon
kommer upprättelsen mig tillmötes.
Det är söndag.
Det blir vår.

Ögat som förledde mig

2010-02-26T15:55:00.002+01:00

rev jag ut
och jag grävde hjärtat ur kroppen.
Kan jag behålla armarna
utan att hålla fast vid vad de inte längre omfamnar?

Det är ytterst tveksamt
Jag tvekar ytterst
på eggen

Är det, i sanning, fastetid?

Jag ägnar mina sista krafter åt att avstå.
Dagarna ekar; avgrundsvrålens ihållande tystnad
skakar mig. Ingen får höra.

Hjälp

Jag är den som faller

2010-02-22T17:23:00.002+01:00

och som reser sig.
När jag faller igen, och reser mig, hjälplöst skakig
och det gör ont i hela kroppen
där det jag frånsade mig numera saknas,
finns hans armar där.

Den som tröstar mig är den jag gjorde illa,
den som finns kvar.
Han som tröstar mig gör det med små rörelser och nästan inga ord
och med all den nåd han inte egentligen tror på
och som jag aldrig har förtjänat.

Han är den som hjälper upp, som tröstar och förlåter
och står kvar.
Han bär den oändliga nåden med sig där han går.
Han går med mig
jag går med Gud på ena sidan och Maken på den andra
genom smärtan
och han går med mig.

I snön finns inga blodspår.
Nåden som bärs av min älskade
sår liljekonvalj och gnissliga tulpaner
Han ser sig inte om.
Han ser på mig med varma ögon
jag ser på mina fötter och, så smånngom, mot himlen
när skammen sakta lättar.
Det blir vår.

Och leendet stannar på läpparna.

2010-02-02T14:51:00.002+01:00

Är det mitt nya ansikte?
Ett som ler?

Alla mina ofullkomlighetssprickor kommer till sin rätt
och till användning
- jag tror att jag lyser,
att Hans ljus lyser i mig
också.

När jag vaknar slutgiltigt

2010-02-02T00:30:00.003+01:00

utan att ha sovit,
när hela kroppen blir vaken, plötsligt
och plikten blir ren och nyfödd glädje
och arbetet blir passion och passionen aldrig har varit något arbete
När det svåra fortsätter att vara svårt,
men blir oemotståndligt
när jag har min uppgift i händerna och framtiden framför fötterna
och inte vet hur man gör,
men hör mig själv ropa, tyst så att det ekar mellan bergen:
"Mer! Mer! Visa mig!"

Då, när något verkligt nytt blir sant
när den jord som har beretts
av andra händer
exploderar i oändlighet av vallmo och lupiner
mitt i vintern
När det inte är jag som har sått, men jag som får skörda
när det, till slut, är jag som är jag

då kommer min väg mig till mötes.
Den springer till mig, den vet var jag finns
och mina armar är utsträckta
och jag blundar och ser.
Ja. Jag vill.

Det finns så många att tycka om

2010-01-27T20:40:00.003+01:00

och så mycket att längta efter
så mycket bomull och värme
oväntad glädje och storskratt bakom varje hörn med varje människa
och ändå snubblar jag, så fort den dyker upp, över den lilla taggtråd som finns.

Minns när jag var femton och inte kunde välja väg i korsningen.
PANG rakt in i telestolpen
och det var det fjärde bromshandtaget som gick av.

Det finns en hel äng!
Gå med mig. Rusa om du vill
Flaxa med armarna och lär mig flyga
Lyft på mina fötter.

Och huden åkte av igen, mot bättre vetande

2010-01-26T11:35:00.003+01:00

och jag var så lycklig att jag inte kunde hålla tyst,
så lycklig som man blir av nära vänskap,
och hudlöst rusade jag in i armarna
och det gjorde ont.

Nä, den åker inte på igen
Jag tänker inte bli skraj den här gången
inte skydda mig mot smärta och bli stel och stum och dum.
Här är jag.
Torka upp blodspåren eller gilla läget
Det är lite kladdigt i min närhet
men det är jag.

Vill du ha mig där?
Odla mjukt gräs för mig att gå på
håll salthalten i badvattnet i nivå med den fysikaliska
rena mjuka lakan varje kväll.
Hanteras varsamt.

Det är jag som är jag
löptik
iller
mjukt gammalt lejon
nyfödd känguru
regnbåge

Nu hoppar jag.
Fånga...

När den lilla ledsenheten söker upp en

2010-01-23T23:32:00.002+01:00

och man vet var trösten finns, kan det ändå vara svårt att ta emot den. Den villkorslösa mannen med den villkorslösa famnen, han som är nåd utan att vilja kännas vid den, han finns där, men mamman som är hans hustru kan inte förklara ledsenheten, och därför inte be om tröst.

Kan hon förklara för sig själv? Det är ganska osäkert, och hon ber att få återkomma när hon vet. Kan hon säga "Krama mig hårt"? Hon är ganska bra på det, men han är hennes och hon är hans och han borde kunna få veta det bakomliggande.

Hon tror att offer och förövare är något hon är, hela tiden, samtidigt, och offret vill ha närhet och förövaren vill bli straffad med avstånd.

I mörkret är vissa mammor grå.

Nån sorts julnattspredikan

2009-12-29T21:19:00.001+01:00

Vår Gud kommer till oss som ett barn. Inte så gudalikt kan man tycka. Inte så likt den Gud vi anar ibland, på avstånd, som vi kanske tror på, men inte egentligen vet så mycket om. Som vi ömsom längtar efter, ömsom tvivlar på, ömsom är lite rädda för, ömsom lägger hela livet i händerna på.

En ömtålig nyföding kommer till oss, för att Gud förstår vad vi är gjorda av, vi människor, vad vi inte kan och vad vi kan.

Vad är vi gjorda av? Vi är gjorda av Hans kärlek.

Vad är det vi inte kan? Vi kan inte överbrygga avståndet mellan oss och Gud på egen hand.

Vad kan vi, då? Vi kan ta emot ett barn som behöver oss.

Kärleken är vi gjorda av, och den finns i varenda en av oss. Man kan gömma den väl under lager av sorg, ilska och vanmakt, men den finns kvar, och kanske är det så att bara barnet, det här barnet, det barn som är Gud, kan locka fram den.

Avståndet, det finns där, inte för att Gud vill det, utan för att vi vänder oss bort, för att vi inte vågar närma oss fastän vi kanske längtar.

När vi inte kan gå hela vägen till Gud, då kommer Gud till oss, i formen av ett alldeles nytt barn som behöver skyddas och älskas. Kanske är han den enda som inte lockar fram skammen och otillräcklighetskänslorna, utan suddar ut dem?

Tänk dig att krubban inte är någon krubba. Tänk dig att det är på din trappa barnet ligger, lindat, i en korg som står på fotskrapan. Din Gud har kommit till dig, och du får ta emot honom. Någon ringer på dörrklockan, och när du öppnar står korgen där. Vad gör du? Vänder du och går in? Eller tar du upp babyn ur korgen, håller honom nära och varm och trygg?

Du gör det du kan. Du kan ta emot barn, du har gjort det förr – stora barn, ledsna barn, spädbarn, ensamma barn, glada barn, arga barn, grannens barn som kommer springande och vill smaka på dina plommon.

Du gör det du kan med det du har, och det du har är kärlek från din Gud. Därför kan du ge den tillbaka, till barnet som är Gud, och till andra.

Känner du värmen och tyngden? Ser du hur hela världen speglas i hans ögon? Märker du hur han låter sig tröstas av din närhet?

När Gud suddar ut avstånd gör han det ordentligt. Oändligt långt borta blir det närmaste nära. Det är inte svårare än så. Öppna din dörr. Din Gud har kommit till dig som ett barn. Lyft upp honom, och vila i Hans famn.

Luciatankar i Västra Tunhems pastorat 2009

2009-12-13T18:41:00.003+01:00

Som små visste vi det. Du som är liten vet det idag:
Alla kan vara lucia. På förskolorna vimlar det av minilucior i lussetågen, av båda könen, och alla är finast i världen.

Och sen, någonstans på vägen mot vuxenlivet, hände något. Jag vet inte riktigt när, det kom kanske krypande… Någon gång upptäckte vi att luciarollen var få förunnad, att den var förenad med en del egenskaper, och att de egenskaperna inte var sådana som vi ägde. Vi förstod att man skulle vara söt, klok och snäll och sjunga bra – och inte vet jag när jag sjöng bra sist, och inte känner man sig alltid vare sig söt, klok eller snäll. Flamsäker skulle man också vara, eller eldvettig – inte gå omkring och elda andra i håret och sådär.

Det är så lätt att tro att man vet mer när man är stor än när man är liten. Men kanske är det sant, det där vi lärde oss? Alla kan vara lucia. För vad är det som händer, egentligen, där under lussemorgonen? Jo, någon kommer i mörkret och bär ljuset med sig. Plötsligt, i det mörkaste mörkret och den ensammaste ensamheten, står någon som man kanske inte ens känner där på tröskeln, har med sig ljuset i händer och hår, och sjunger glädjens och morgonens sånger.

Vem är ljuset, och vem är du?

Ljuset är Jesus Kristus, Guds son, världens frälsare, och du och jag, ömsom ensamma i mörkret, ömsom den som bär ljuset till andra. Vi behöver tröst, och vi får ge tröst. Vi behöver förlåtelse och vi får ge förlåtelse. Vi behöver kärlek, och vi får ge kärlek.

Kristus är världens ljus. Vi får ta emot honom ur andras händer, och vi får i vår tur vara hans ögon, hans händer, hans fötter och hans röst. Vi får gå till vår medmänniska med ljus i mörkret, vi får hålla händerna runt lågan och vi får sjunga glädjens och morgonens sånger.

Idag är det du som är lucia.

Om man vore en rädd en

2009-11-18T16:37:00.002+01:00

skulle man kanske inte ha gjort det.
Om man inte vore lite tillitsfull eller mycket
eller ganska våghalsig, på något sätt
mitt i det där att mamman, på väg uppför ett berg
alltid undrar i vilket skick hon eventuellt kommer ner igen
och med vilken kroppsdel först.

Då, när man har vågat det värsta och det bästa,
dyker Stiftet upp, med mjuka, varma vingar
och där får man bo tills man är hemma, hel och hållen.
Mjuka varma vingar och stekt kyckling
och andra som också är på väg, som man kan må bra tillsammans med
och ingen annan har heller några pengar och alla har samma Gud.

Det ska nog gå bra, det här.

Det finns en man

2009-11-12T18:36:00.002+01:00

som är min vän, fast jag inte känner honom ens hälften så väl som jag skulle vilja. Han är en representant för de sällsynta, de som är vänner på avstånd, och från första blicken. Jag träffar honom sällan, men bra, och i lördags hände det igen.

Han valde mig till sällskap, av många tillgängliga, för att han hade något att säga. Han vill ha mig till präst, för han tror att han vet hurdan jag skulle vara om jag var en, och jag tror att han har rätt. Han har, obesett, nästan, fångat mig i ännu obefintlig alba och stola, eller kanske har han sett mig där jag alltid är, i den tröstande skuggan av korset.

Han berättade med egen röst det jag alltid har vetat: Att det finns människor som är präster och som inte vill att mannen i hans liv skall bli hans man, som inte tror att någon välsignelse finns att ge, och som tror att det de har inte finns på riktigt, utan är förbehållet andra. Jag har vetat att det gör ont, också, men jag har inte känt det riktigt, i min egen maggrop. Detta är hans ord:

"Jag läste en artikel i tidningen, om det här med äktenskap, du vet... och jag blev så ledsen. Det var _min_ präst som sa det. Han har _döpt_ mig."

Mannen, han som är min vän, vet värdet av sitt dop, av att en gång för alla tas emot i Guds famn. Jag vet värdet av min vän och av hans smärta.

Maken

2009-11-06T20:29:00.002+01:00

, som tror att han inte tror, handlar i full förtröstan. Jag vet inte vem han förtröstar på; jag tror det är på mig, och jag tror att jag inte förtjänar det. Hans förtröstan kommer mig till mötes, liksom Guds nåd kommer mig till mötes, som en varm vind, som ett oändligt möjliggörande.

Jag, som vet att jag tror, jag famlar och ängslas och är rädd för nästan vad som helst. Det är bra, för famlande händer hittar varm hud, ängslan ställer rätt frågor till rätt människa, och rädslan leder mig in i hans famn. Det är svårt, för jag vill bara ligga och gråta i ett hörn och veta att någon snart kommer och lyfter upp och håller om.

Han, som inte tror, visar mig ljuset, och jag känner det och söker det. Han bär just nu Guds rike till mig. Inte mindre än så. Hörde han mig nu så skulle han le, milt överseende, och säga "så bra att det känns bra". Icke desto mindre är det min sanning idag.

I nöd och lust, sannerligen.

och plötsligt, igen,

2009-11-01T15:37:00.002+01:00

är Nattbekanten där

och den här gången har jag inget att sätta emot, ingen att sätta emot, för svärmor har bäddat sängar i varsitt rum åt mig och maken, och en varm sexåring ska inte behöva vara sin mammas murbräcka mot ångesten.

Rakbladsfingrarna och den brännande iskylan är densamma, och jag kastar mig av och an i sängen, och jag vet inte varifrån han kom den här gången heller, eller vart han går, eller när.

Dagen efter: Ingen att prata med, men makens hand på kinden, och noteringen, klädd i ord: "Du ser betryckt ut." Jag kunde svara "Det är inte så bra" och ta emot omfamningen som var det enda svaret.

I nöd och lust.

Tigerpojken är en vuxen man

2009-10-30T15:56:00.003+01:00

som mer än någon annan människa just nu ger mig hopp. Han känner mig inte så väl, men om det vore mina barn, om de vore barn som blev samhällets också, och inte bara föräldrarnas, då önskar jag att han var deras Tigerpojke, deras ställföreträdande vuxna man. Om han kom till mig med mina barn i sina tankar och i sina plastmappar med olika färg, då skulle jag låta underarmarna vila på bordet, släppa garden och gråta både i sorg över att han var nödvändig och i tacksamhet över att han var där.

Han lyssnar, och när han har lyssnat tänker han, och när han har tänkt färdigt lyssnar han ett tag till. Det är inte på de vuxna han lyssnar mest, utan på barnen, och inte på oss som tror att vi vet, utan på dem som vet mer än de tror och än vi tror. När han har tänkt och lyssnat, då berättar han vad som skulle kunna bli bra, eller åtminstone lite bättre, och vad som gläder honom och vad som oroar honom, och ibland tar orden slut. När orden tar slut talar ögonen och jag vet, eller jag tror mig veta, att jag skulle lita på honom.

Orden tar slut ibland, därför att det är svårt att hämta dem direkt från hjärtat. Tänkta ord är slipade och rätt och i överensstämmelse med lagstiftning och fackspråk. Orden som bor i hjärtat, de är knöliga och rivs på vägen ut, de är speciella för varje barn, och ibland går de vilse där i skrymslena.

Om det var mina barn. Om de var mina, de trasiga, som behöver flera av oss andra, men som inte alltid får det som man skulle önska även om många vill väl. De är inte det, men de skulle kunna vara, för stegen mellan det vanliga, trygga, och det otänkbara som bara ber om distans är varken så långa eller så många som man kan tro.
Alla de barn som inte är mina, men som är någons, å, som jag önskar dem en tigerpojke.

Mitt i natten håller jag

2009-10-29T15:50:00.002+01:00

plötsligt hårt i den man jag har älskat halva livet, och talar om, som om det gällde livet, att jag aldrig vill förlora honom. Fortfarande nästan i sömnen hör jag honom svara "Det känns så tryggt när du säger sådär."

Han är trygg och jag är livrädd, och ingen av oss vet varför. Jag har mycket att förlora. Han utgår från sig själv, och ser på mig, och är trygg. Så är det, och så har det kanske alltid varit?

Min trygghet, bredvid mig i sängen. Som om det gällde livet klamrar jag mig fast, och ingen bänder loss mina armar.

Kan det vara storm och ljummen bris, på samma hav, samtidigt?

Dag

2009-10-25T19:00:00.003+01:00

har avslöjat sin underlivsteologi, just som sig bör. Skönt att ha honom utanför garderoben till sist.

Gud, däremot, avslöjar sig varje stund i Jesus Kristus, och ändå aldrig helt och hållet. Låt mig citera Den Lycklige och söndagens predikan hemma i den alldeles vanliga kyrkan:
"Att tro att Gud helt och hållet kan fångas i trosbekännelsens ord är som att tro att man kan fånga våren i en spann, ställa den i källaren och ta fram den till Allhelgona och säga "Nu har vi lite vår här!"."

yrvaken

2009-10-14T17:04:00.002+02:00

sträcker jag mig mot solen.
Som alltid är det obehagligt att få sina tillkortakommanden synade,
men det är så mycket mer behagligt att känna hur dimman lättar,
huvudet klarnar
och att plötsligt veta vad som behöver göras.
Gomorron - fast det var dyrt.
Inatt sover jag gott.

Nä, fråga inte, för jag kan inte förklara
men stå ut med mig och alla bristerna.
Tack.

Det fanns en grupp.

2009-10-05T23:54:00.004+02:00

Den fanns utan mig, utan att jag visste
och det var en grupp för någon som jag och några till
och jag kom dit för att berätta något som de andra inte visste.

Jag berättade
men lyssnade mer
och de lärde mig saker om mig
som de visste men inte jag
som de visste
för att de också är
som jag

Det finns de som är som jag.
De vet hur vi är, hur jag också är
och vad jag kan.
Jag kan!

Inte många vet att jag hör dit,
att den där gruppen borde vara min.
Inte ens den mallen passar jag in i
men i gruppen.
Min grupp,
den jag inte visste fanns
den som vet saker om mig
som jag också vet
nu.

Som att komma hem
kan man säga
om man vill att alla ska le och ingen lyssna
men det är lite sant
en liten sanning
en sanning om idag
och om mig

Den Allvarsamme tog med sig fågelsången

2009-10-05T23:49:00.002+02:00

, och några tysta fåglar,
och så gick han sin väg, som han hade sagt
utan att se sig över axeln.

Jag visste det, så jag grät på samma sätt
som jag aldrig kan, men vill, när någon dör.
Han dör inte men går bort
eller någon annanstans och jag
sörjer tills jag har sörjt färdigt.

Mitt ansikte klär i tårar
och han är värd alltihop
salt och levande vatten
och ögon
som kanske kan se något imorgon

När jag bävar inför slutet

2009-10-01T23:37:00.004+02:00

, det jag tror är slutet, det slut jag ser komma emot oss,
när jag ömsom ropar nej, ömsom finner någon sorts märklig vila
i ett slut jag aldrig trodde skulle komma,
det slut som verkar vara på väg,
obevekligt, snyggt och prydligt, i all vänskaplighet,
det förnuftiga samförståndets rimliga slut

så händer det.

En början smyger runt hörnet
en sorts början för två eller kanske fyra
en som är lite blyg och försagd
en överraskningsbörjan
en som kommer med morgonrodnad och gott kaffe
och avtorkad diskbänk
inte för pliktens skull utan för glädjens.

Hon kommer inte med trumpeter
utan med ett litet grönt munspel
och så väldigt fel kan det kanske inte bli,
oavsett om vi andas in eller ut.
Om du andas in så andas jag ut.
Det kan bli musik då,
när vi inte längre förväntar oss något ljud
när vi trodde vi hade tystnat
när vi börjar andas igen

Spela med mig

Näst sista gången, den Allvarsamme

2009-09-27T21:26:00.002+02:00

predikade, och jag var kyrkvärd.
Psalm 313 och psalm 490 på samma gudstjänst - så mycket bättre blir det inte.

Han deklarerar klart och tydligt att han ser framåt
och aldrig någonsin över axeln.
Han går inte att behålla när han försvinner
och jag finner mig - det känns som ett dödsfall man vet om i förväg
och temat för söndagen är Livet och döden.

Jag tänker sörja. Jag är en som sörjer det jag förlorar.
Som tittar bakåt, men går framåt,
på den väg jag är satt att gå.

Psalmerna tjänar till påminnelse, tröst och hopp
och förtjänar uppmärksamhet idag igen:

sv ps 313

1.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja
mitt hjärta från honom,
ej änglar, demoner och död.

2.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriiad från ångest och brist.

3.
Ej så som man råkar
en främling på gatan,
-nej, så som man ser på en vän,
en vän man har drömt om
i nätter och dagar
och äntligen finner igen.

4.
Ja, öga mot öga
i klarhet och jubel
och värme och friskhet och glans
vi lever med honom
som här vi har anat.
Vi lever för alltid som hans.

Sv ps 490
1.
Guds Son en gång i morgonglans
skall åter komma hit
och alla ängslans skuggor flyr
och världen fylls av liv.
Han är densamme som han var
men klädd i härlighet.
Med solens krona blir han krönt
och stjärnors diadem.

2.
Och klarare än påskens ljus,
då han steg ur sin grav
och krossade det ondas makt
och dödens udd bröt av,
ja, klarare än påskens sol
är Herrens härlighet
när han på skyar kommer hit
och alla honom ser.

3.
Guds Son en gång i morgonglans
skall komma hit igen.
Hans stora dag, låt oss med bön
och tro påskynda den.
Guds son ska komma.
Allt som dolts
skall då bli uppenbart.
Vi väntar, ropar med hans folk:
Kom, Herre Jesus, snart!

Vilka är era favoriter, och vad sjöng ni med i idag?

Politiska Lillebror

2009-09-24T18:18:00.001+02:00

säger "Jag vill ha röstade hallonmackor till frukost!"
Han fick det.

Jag hänger tvätt igen

2009-09-19T15:40:00.002+02:00

och minns början, storlek sextiotvå.
Nu kan barnen hämta in sin egen torra
och de mjukaste strumporna, men ännu inte de minsta, är mina.

Solen skiner och det hjälper inte
för de skenbart hela klädnyporna
faller frostsprängda sönder i mina händer.
Värme för sent.

Inte bara de.
Jag hängde tvätt i början.
Gör jag det i slutet?
Är detta slutet?
Är det nu?

Vad tänkte jag på? FISK håller måttet

2009-09-18T18:08:00.003+02:00

fastän jag så gärna ville byta. När jag läser ser jag det: Den där nomineringsgruppen är min, så är det bara. Jag kan hur mycket som helst längta efter en kyrka utan partipolitik - men är man som jag, så är man en FISK i alla fall, i det levande vattnet. I strömfåran, mitt i alla virvlarna, oavsett hur man tänkte sig att det skulle vara. Fjällen trillar aldrig av. Simma på, Karin, Toggan och resten av er!

Den nya prästen,

2009-09-16T23:54:00.003+02:00

vad ska jag kalla honom?
Han är inte alldeles mainstream,
ögonen är de vackraste jag har sett
och jag förstår inte alltid vad han säger.
Gudstjänsterna är stor glädje, evangelium, bön och lovsång.
Ingen tvekan, inga förbehåll, allt att hoppas på och längta efter.

Den Allvarsamme går någon annanstans,
och nej, jag klarar mig fortfarande inte utan honom.
Det är det fina: Människor lämnar ekande tomrum när de går
och ingen kan fylla någon annans.

Glädjen kommer istället
och den kommer att svepa mig med sig som en floddvåg.
Var hamnar jag? Vänta och se.