Sjuka barn gör liksom hela tillvaron sjuk. Allt kretsar kring temp och medicin och dricka och kanske äta lite, fast kräks han då, kanske? Jag vet inte riktigt säkert vilken dag det är, än mindre vet jag nåt om tiden. Det är lite kokongigt, som att vara på BB ungefär, fast utan alla de där fasta mattiderna... och utan behå.
Båda barnen tajmar varandra perfekt med feberutbrott, sömn och diarré. Mannen och jag tajmar inte alls, men båda längtar bort, anar jag. Jag har varit utomhus sammanlagt 20 minuter sedan i torsdags,vid sammanlagt ett tillfälle. Kaaaan jag inte få hämta posten? Nej visst... det är söndag imorgon...
Det äe söndag imorgon. Jag längtar till kyrkan. Jag skall ha kläder på mig och låtsas att jag är en fri människa. Evangelietexten handlar om Petrus, som möter den uppståndne Jesus, och som till följd av sin litenhet, sin mänsklighet, sin ofullkomlighet, och av insikten om alltihop, får förtroendet att bli Klippan som kyrkan byggs på. Han kan inte älska Gud så mycket som Gud älskar honom, men han älskar allt han kan ändå. Gud vet det, och Petrus vet det, och det är allt som behövs.
Jag skall få gå till min kyrka imorgon, sitta där som en fri människa med kläder på och höra kyrkoherden med de milda ögonen berätta hur han tolkar den där texten. Det är en ynnest. Jag längtar.
