Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förut?
Jag bröt foten, påbörjade folkhögskolestudier, bloggade och odlade vänskapsrelationer på MSN.
Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2009?
Nej, jag håller dem inte, och inför 2009 lovar jag att återfinna min hud och ikläda mig den.
Fick någon i din närhet barn?
Ja, och de heter Greta allihop! *förvirrad*
Dog någon i din närhet?
För varje Duplogubbe en älskad människa.
Vilka länder besökte du?
Danmark, bara, tror jag -men i gott sällskap! Domptörfamiljen var där med oss -it was a blast.
Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008?
Skinn på kroppen, körkort och en frisk pappa.
Vilket datum från 2008 kommer du minnas, och varför?
Jag minns nästan aldrig datum, men begravningarna minns jag.
Vad var det största du åstadkom?
Jag tvivlar på att jag har åstadkommit särskilt mycket i år. Fast jag skrev tydligen en väldigt bra inlämningsuppgift. Och jag tror att jag även i år, i det stora hela, har varit en tillräckligt bra förälder. Ett år i taget.
Vad var ditt största misslyckande?
Jag tog inget körkort i år heller, jag har inte tagit det ansvar för mig själv som jag tror att jag borde, och kanske inte heller för vännerna.
Vems beteende förtjänade att firas?
Sönernas. Den villkorslösa Mannens. USA:s alla röstberättigades, eller i alla fall dryga hälften av dem. Och så den modigaste doktorn jag känner -jag tvivlar på att hon läser här, men gör hon det så skall hon veta att hon och hennes mod och uthållighet i mina ögon förtjänar att firas.
Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Paradoxalt nog bara de jag tycker mest om. Så är det med livet: Det är bittersött.
Var tog det mesta av dina pengar vägen?
In i ett stort svart hål. Jag förstår inte.
Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Beröring. Att bli berörd, på flera olika sätt.
Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2008?
I år fick jag upp ögonen för (Vilket nummer har den?) Guds son en gång i morgonglans... Men nä, jag tror inte att den kommer att förknippas med året som sådant.
Bästa filmer 2008?
Atonement (Försoning).
Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Ägnat mig åt de som finns nära.
Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Jag önskar att jag i mindre utsträckning hade sökt mig bort och ut, och i stället sökt mig in och hem. Att jag åtminstone i mitt riktande utåt hade varit mindre öppen och förbehållslös. Det kan hända att jag kommer att se annorlunda på det senare -detta är en ögonblicksbild.
Favorit-TV-program?
Cityakuten står sig konstigt nog fortfarande.
Vilken var den bästa boken du läste?
Stororden, måste jag säga! Stark tvåa är Tusen strålande solar.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Ja... Jag satt där på kommunfullmäktige. Not a blast.
Hur skulle du beskriva din stil 2008?
Obefintlig. Eller rymlig, kanske?
Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Det vet jag inte om jag gjorde, precis. Det fanns någon att prata med, och det hjälpte ibland.
Vem saknar du?
Jag har för första gången upplevt känslan av att sakna någon som jag aldrig har träffat. Det är en känsla som hör intimt ihop med maktlöshet och att vara utlämnad, och jag hoppas slippa den nästa år. I övrigt saknar jag min mormor, vilket är bara rätt och riktigt, och så saknar jag, så mycket att de gör ont, de som har dött i år, och i den sortens död och saknad finns det varken rim eller reson.
Vem var den bästa nya personen du träffade?
Det var kanske den Rökande Lutheranen, eller Medicinmannen -han är verkligen genuint bra- eller Ullet, eller Frangipani, eller hela mitt lilla utsnitt av bloggosfären. Vad betyder träffa?
Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008:
Den kom sent, men den var nyttig: På med skinnet. Hjälp till med häftpistolen om det är nödvändigt.
Lärde du dig något nytt under 2008?
Ja, onekligen.
Å, fy, det var jobbigt... Bara därför utmanar jag trotsigt alla som har lust och ork -jag vill veta. Lämna kommentar om ni nappar, är ni rara. Skaffa en blogg, för min skull åtminstone, om ni inte har nån. (Ja, farmorsan, det är mina ögon som bränner dig i nacken.)
onsdag 31 december 2008
måndag 29 december 2008
Selma -nä, jag kan inte hålla mig ifrån henne.
Vilken liten mikrostorm det blev! Jag tittade, och kände mig gammal och lomhörd, så Text-TV fick hjälpa till med orden... för det blev snabbt viktigt vilka de var.
Varifrån kom stormen? är fortfarande min fråga. En kärleksskildring (eller två) var vad jag såg, snabbt smög den sig under huden, och inte har den tagit sig ut därifrån ännu. Inte vet jag mer om vem Selma Lagerlöf var -men jag såg hur hon gestaltades, och det var en njutning, varken mer eller mindre.
Ett är åtminstone säkert: Kristna liberaler har det funnits fler av än den här mamman. Jämställdhetsivrare också. Tack för att du haltade före, Selma.
Varifrån kom stormen? är fortfarande min fråga. En kärleksskildring (eller två) var vad jag såg, snabbt smög den sig under huden, och inte har den tagit sig ut därifrån ännu. Inte vet jag mer om vem Selma Lagerlöf var -men jag såg hur hon gestaltades, och det var en njutning, varken mer eller mindre.
Ett är åtminstone säkert: Kristna liberaler har det funnits fler av än den här mamman. Jämställdhetsivrare också. Tack för att du haltade före, Selma.
Det är hämningslöst vackert ute
och den alldeles vanliga Orten skimrar som om den vore gjord av silver, som om den vore en nedfallen del av himlen. Varenda gren på varenda buske är alldeles perfekt täckt av ett tjockt lager rimfrost. Det är onaturligt naturligt, för ingen människa skulle ha kunnat arrangera något i närheten av detta. Min första tanke imorse var "Jag måste ta ett foto". Min andra var "Ett foto kan inte göra den här verkligheten någon rättvisa". Jag lät bli. Dumt, kanske, men genomtänkt dumt i alla fall. Ni får inget foto -det skulle inte räcka till.
Är den här sortens okuvlig, overklig, överjordisk skönhet ett Gudsbevis? Det tror jag inte. Gud bevisar sig inte, men Han visar sig. Han visar sin kärlek. Den kärleken manifesterar sig idag på Ortens alla träd, alla buskar, alla kvarglömda blad och alla grässtrån, på alla tegelpannor och alla telefontrådar, in genom alla fönster. Gud är nära. Bruket må vara nedlagt, men Gud är nära, och kvistarna lyser i solen.
Låt dig älskas.
Är den här sortens okuvlig, overklig, överjordisk skönhet ett Gudsbevis? Det tror jag inte. Gud bevisar sig inte, men Han visar sig. Han visar sin kärlek. Den kärleken manifesterar sig idag på Ortens alla träd, alla buskar, alla kvarglömda blad och alla grässtrån, på alla tegelpannor och alla telefontrådar, in genom alla fönster. Gud är nära. Bruket må vara nedlagt, men Gud är nära, och kvistarna lyser i solen.
Låt dig älskas.
måndag 22 december 2008
Allt är väl. Det blir jul.
Jesusbarnet finns i krubban. Arga Ängeln blickar ner från granen. Barnet känner ni, men ängeln? Jag skall berätta: Drakflygerskan kom med henne. Hon vet vad jag behöver, varje gång. Då behövde jag ett sätt att se att ilskan också får plats, och vi som är arga få vara med och fira jul. Man måste inte tindra hela tiden. Till och med änglar är arga ibland. Högt upp i julgranen hänger hon, och det hon representerar har med åren förskjutits lite: Hon är, förutom att vara inklusiv i allmänhet, den heliga vredens ängel. Julgransdiakonen, kanske? Hon blundar inte -hon ser och talar, fast hon bara är en julgransprydnad. Låt er inspireras på det sätt ni vill!
söndag 21 december 2008
Fredagens skolavslutning
bevistades. Kyrkan var full till bristningsgränser av pappor och mammor och barn och andra mnniskor, och av deras kameror. Mina förväntningar var höga, som alltid, och infriades, också som alltid. Storebror, iklädd krona och gyllene mantel, räknade folket och barnet som skulle födas föddes och allt var som vanligt.
Rektorn, den varma, vackra med leendet, hon som känner varje barn och varje barns föräldrar vid namn, hittade ytterligare ett sätt att visa på Kristus. (Jag tvivlar på att hon vet om att hon gör det varje vanlig dag.) Julevangeliet enligt Rektorn fick liv av hennes röst. Det berättades om en ängel som klev in på Pizzerian i vårt lokala centrum och förkunnade att ett barn, Barnet, Han som skall rädda hela världen, just hade fötts i Skolans uteförråd. Barnen ställde ner colaglasen och drog med sig föräldrarna och pizzabagaren och följde efter henne -och se! Där i en för leksaker avsedd plastback låg Han. Han hette Jesus, och hans föräldrar hade just kommit från ett annat land, occh inte hunnit hitta någn plats för honom att födas på.
Tystnaden hade för länge sedan sänkt sig över den proppfulla kyrkan. Alla lyssnade med hela kroppen. Godismamman satt nära intill mig, och jag såg i hennes ögon att hon tänkte på den första tiden i Sverige. På att bo på en madrass i ett tält, på att föda barn utan att kunna förmedla sig med omgivningen. På en tid när ingenting var säkert.
Det är så här de blir, tänkte jag, när man slutar fundera på att göra rätt och säga rätt. När man låter sina ord ledas av vad man vill förmedla, och litar på att det skall gå bra. Ingen präst. Inga givna ritualer. Allt ljus på Gud. Ordet får liv, och letar sig in i varje människs hjärta, i varje hjärta på olika sätt, på olika vägar. Ordet står där för sig självt, badande i ljuset. Det kunde varit vi. Vi kunde varit där. Det är vi, det är nu, och vi är där.
Klass ett fick höra att en överraskning väntade när de kom tillbaka till skolan. Jublande svarade de: "Jaaa! Ska vi få se Jesusbarnet?"
Överraskningen den här gången var en pepparkaka. Den stora, den riktiga, den väntar vi fortfarande på, tillsammans. Väntar ni på Honom med mig?
Rektorn, den varma, vackra med leendet, hon som känner varje barn och varje barns föräldrar vid namn, hittade ytterligare ett sätt att visa på Kristus. (Jag tvivlar på att hon vet om att hon gör det varje vanlig dag.) Julevangeliet enligt Rektorn fick liv av hennes röst. Det berättades om en ängel som klev in på Pizzerian i vårt lokala centrum och förkunnade att ett barn, Barnet, Han som skall rädda hela världen, just hade fötts i Skolans uteförråd. Barnen ställde ner colaglasen och drog med sig föräldrarna och pizzabagaren och följde efter henne -och se! Där i en för leksaker avsedd plastback låg Han. Han hette Jesus, och hans föräldrar hade just kommit från ett annat land, occh inte hunnit hitta någn plats för honom att födas på.
Tystnaden hade för länge sedan sänkt sig över den proppfulla kyrkan. Alla lyssnade med hela kroppen. Godismamman satt nära intill mig, och jag såg i hennes ögon att hon tänkte på den första tiden i Sverige. På att bo på en madrass i ett tält, på att föda barn utan att kunna förmedla sig med omgivningen. På en tid när ingenting var säkert.
Det är så här de blir, tänkte jag, när man slutar fundera på att göra rätt och säga rätt. När man låter sina ord ledas av vad man vill förmedla, och litar på att det skall gå bra. Ingen präst. Inga givna ritualer. Allt ljus på Gud. Ordet får liv, och letar sig in i varje människs hjärta, i varje hjärta på olika sätt, på olika vägar. Ordet står där för sig självt, badande i ljuset. Det kunde varit vi. Vi kunde varit där. Det är vi, det är nu, och vi är där.
Klass ett fick höra att en överraskning väntade när de kom tillbaka till skolan. Jublande svarade de: "Jaaa! Ska vi få se Jesusbarnet?"
Överraskningen den här gången var en pepparkaka. Den stora, den riktiga, den väntar vi fortfarande på, tillsammans. Väntar ni på Honom med mig?
tisdag 16 december 2008
Mamman på väg har en pappa också
och han är för långt borta just nu. Där han är ramlade han över en diakon. Pappan långt borta förklarade varför han lämnade kyrkan, att han ju har en tro, men att den är diffus. Och dottern, som är jag, fick höra efteråt. Kanske var det därför han ringde -för att inför dottern, upprättad, på väg mot fullhet, avlägga sin trosbekännelse -den diffusa?
Han vet det. Han vet att han är Guds lille pojk, fast det är en visshet så skör att den bara tål att skojas om. Hon, hans dotter, som är jag, vet att den räcker. Att bräckligheten är det sista som överger människan, och att räddningen ligger däri.
Min bräckliga pappa, Guds lille pojk, min starka klippa, allt på samma gång: Kom hem, och bli frisk. Jag längtar efter dig. Det är jag inte ensam om.
Han vet det. Han vet att han är Guds lille pojk, fast det är en visshet så skör att den bara tål att skojas om. Hon, hans dotter, som är jag, vet att den räcker. Att bräckligheten är det sista som överger människan, och att räddningen ligger däri.
Min bräckliga pappa, Guds lille pojk, min starka klippa, allt på samma gång: Kom hem, och bli frisk. Jag längtar efter dig. Det är jag inte ensam om.
Svårt
var det idag. Som vanligt serveras ni inga detaljer. Mamman, på väg att slitas itu av olika viljor och lojaliteter, var sin allra bästa version av lokalpolitiker. Det tog mer tid än motsvarande möte någonsin har tagit, och det mynnade ut i ett o-fattat beslut, men den lilla hop som vi utgjorde tog sig all den där tiden, ställde alla frågorna och bjöd på all sin samlade tankekraft. Ledsna människor mötte vi idag -och hur mycket vi än skjuter på ställningstagandet som vi måste göra, så anar jag att de kommer att fortsätta vara ledsna efteråt. Den aningen skär igenom kroppen som en bandsåg, och paradoxalt nog gör det mig glad. Dagens bön är det läge för nu.
Gud
Låt makten göra ont i mig
Låt smärtan hos den jag möter
kännas även i min kropp
Låt mig inte slippa undan
Lär mig din väg.
Gud
Låt makten göra ont i mig
Låt smärtan hos den jag möter
kännas även i min kropp
Låt mig inte slippa undan
Lär mig din väg.
måndag 15 december 2008
Inget blev som planerat
på jobbet idag. Mentalt har jag i flera dagar varit på väg någon helt annanstans än där vi hamnade till slut, men det gick också bra.
På en skola hamnade jag den här måndagen -och ingenting fungerade av sig självt. Allt hände samtidigt, och resultatet blev att inget hände alls. Väl hemma på Arbetsplatsen igen (ja jag är medveten om paradoxen i ordvalet) så var jag alldeles trött.
Om jag var barn... Om jag var barn och inte visste vad jag skulle göra, vem jag skulle arbeta med och vad det syftade till, vem som för stunden var min lärare och vilket utrymme jag skulle vistas i, då skulle jag bli tokig. Jag skulle bli tokig, eller så skulle jag anpassa mig. Integrera den nya verkligheten med min person, och leva som om den vore norm. Vad gör det med en liten människa?
På en skola hamnade jag den här måndagen -och ingenting fungerade av sig självt. Allt hände samtidigt, och resultatet blev att inget hände alls. Väl hemma på Arbetsplatsen igen (ja jag är medveten om paradoxen i ordvalet) så var jag alldeles trött.
Om jag var barn... Om jag var barn och inte visste vad jag skulle göra, vem jag skulle arbeta med och vad det syftade till, vem som för stunden var min lärare och vilket utrymme jag skulle vistas i, då skulle jag bli tokig. Jag skulle bli tokig, eller så skulle jag anpassa mig. Integrera den nya verkligheten med min person, och leva som om den vore norm. Vad gör det med en liten människa?
söndag 14 december 2008
Sängstommen
har gått sönder, förresten, alldeles helt och hållet. Tyngdlagens seger över metallen? Det yttersta tecknet på att fyra personer inte riktigt ryms i en dubbelsäng? Den är isärmonterad, och till vår outsägliga förvåning gör sig madrassen mycket bättre på golvet. Så gott har vi inte sovit på länge. Tips: Möbler är överskattade. Det är sällskapet som är det viktiga. Eller så är det bara så att allt jag rör vid blir till grus -jag är inte riktigt säker.
Tredje advent
Familjegudstjänst.
Femtonåringar med tajta linnen sprattlade med benen.
Allt ljus på Tomtefar (han har kanske till och med hunnit fylla tjugotre?).
Jag är en moraltant, sade mamman, på väg hem, till Mannen som satt bredvid.
Du är mycket, mycket moralisk, sade han. Snart är du en tant också.
Lillebror nöjde sig med att påstå sig vara större än grannpojken.
Storebror kontrade med att Gud var både större än, och mindre än, dem båda.
Tur att någon fattade i alla fall.
Femtonåringar med tajta linnen sprattlade med benen.
Allt ljus på Tomtefar (han har kanske till och med hunnit fylla tjugotre?).
Jag är en moraltant, sade mamman, på väg hem, till Mannen som satt bredvid.
Du är mycket, mycket moralisk, sade han. Snart är du en tant också.
Lillebror nöjde sig med att påstå sig vara större än grannpojken.
Storebror kontrade med att Gud var både större än, och mindre än, dem båda.
Tur att någon fattade i alla fall.
onsdag 10 december 2008
Inte för att jag har hört er efterfråga den, alls, faktiskt, men här kommer den i alla fal -den där nattvardsbönen...
Gud
du som har givit oss oss allt
du som har gjort oss till de människor vi är
du som ser på var och en av oss med kärlek
Av kärlek blev du människa.
I Jesus Kristus kom du till oss, föddes, levde och dog
för att vi skulle kunna komma till dig.
Du är här med oss just nu.
Den natt då han blev förrådd...
Gud, låt din heliga Ande komma nära
våra händer, som väntar på brödet
våra läppar, som väntar på vinet
våra hjärtan, som väntar på din son
Stanna kvar hos oss.
Dra oss närmare varandra
och närmare dig.
Gud
du som har givit oss oss allt
du som har gjort oss till de människor vi är
du som ser på var och en av oss med kärlek
Av kärlek blev du människa.
I Jesus Kristus kom du till oss, föddes, levde och dog
för att vi skulle kunna komma till dig.
Du är här med oss just nu.
Den natt då han blev förrådd...
Gud, låt din heliga Ande komma nära
våra händer, som väntar på brödet
våra läppar, som väntar på vinet
våra hjärtan, som väntar på din son
Stanna kvar hos oss.
Dra oss närmare varandra
och närmare dig.
tisdag 9 december 2008
Politisk dag
Varför är det ingen som förstår hur rätt jag har, ens när jag faktiskt för en gångs skull förstår det själv? Nåja, det är en världslig sak. Vad som är på blodigt allvar, däremot, är Kattmattens rädsla över något odefinierat nyupptäckt i hennes ena binjure. Hon tänker i alla fall inte låta sig bli representerad av någon Duplogubbe än på länge, säger hon, och det är i någon mån hoppingivande. Om ni har lust att be för någon ni inte känner, så är det läge för det nu, tror jag.
Nu skall jag skriva en nattvardsbön -vad tror ni om det?
Nu skall jag skriva en nattvardsbön -vad tror ni om det?
lördag 6 december 2008
Lördag i soffan
Ingen gör något vettigt alls. Min MP3-splare har blivit matad med KT Tunstall och 10,000 Maniacs. Vi har spelat Höjdarna-memento och ätit lördagsgodis. Jag har hunnit ifatt med veckans dagstidningar, och middagen var inte vidare god, men trivsam. Kaos rådr, det är små och stora saker överallt, men det är vårt eget kaos.
Imorgon är det gudstjänst, och prästen, den Allvarssamme, han som verkligen gillar hela kyrkkaffekonceptet, han skall få prova min långpannepepparkaka med philadelphiaglasyr, han och alla andra som vill. Glasyr av broderskärlek. Det passar bra, mässa och allt. Vi hade ingen ingefära, men Domptörmamman cyklade hem till sig och hämtade. Broderskärlek, i sanning, systrar emellan. Grannar.
Man går omkring och älskar sin familj. Man kan älska sina grannar, fast man sällan talar om det, och på nåt konstigt sätt så kan man älska sitt lilla utsnitt av bloggosfären också, bara så ni vet. De som får veta om ens mörker fastän nästan ingen annan vet, och som vill följa ned nerför källartrappan, och upp igen. Jag är smått mållös.
Imorgon är det gudstjänst, och prästen, den Allvarssamme, han som verkligen gillar hela kyrkkaffekonceptet, han skall få prova min långpannepepparkaka med philadelphiaglasyr, han och alla andra som vill. Glasyr av broderskärlek. Det passar bra, mässa och allt. Vi hade ingen ingefära, men Domptörmamman cyklade hem till sig och hämtade. Broderskärlek, i sanning, systrar emellan. Grannar.
Man går omkring och älskar sin familj. Man kan älska sina grannar, fast man sällan talar om det, och på nåt konstigt sätt så kan man älska sitt lilla utsnitt av bloggosfären också, bara så ni vet. De som får veta om ens mörker fastän nästan ingen annan vet, och som vill följa ned nerför källartrappan, och upp igen. Jag är smått mållös.
fredag 5 december 2008
Vad väntar jag på?
Just nu väntar jag, som alltid, på min frälsare och vän, men det var inte det jag ville säga, märkligt nog, utan något sådant här:
Jag sitter där i min källare och undrar över mina val och min längtan. Jag har fått en ficklampa och man vet att många, eller några, väntar däruppe.
Så tänker jag på Mannen -han som varken är rockstjärna eller atomfysiker, varken lejontämjare eller fotomodell. Han som står stilla ooch håller om, varje gång, han vars första blåa oljerock fortfarande låter mig minnas sin särpräglade doft. Källaren vet han knappt om den här gången -han tar det som det är, bara, han är där jag är, och håller om fast han inte vet varför det behövs, älskar fast han är trött och utarbetad, finns nära fast jag är febervarm och klibbig och hans är den enda närhet jag han tänka mig. Han som tror mig när jag säger att jag behöver hans händer över min rygg. Han som inte säger "samla dig" utan bara viskar "sov, du" och menar det. Han som säger "såja, lilla vännen, det blir bra" och gör det till ett löfte och en innerlig önskan på samma gång.
Vad väntar jag på? Vad är det som inte finns i de där händerna? Jag vet inte. Jag går upp nu, och han går med mig, Mannen som jag är måttsydd för, han som har en halsgrop gjord för min huvudform. Vardagen är full av ömhet, och jag har missat det alldeles.
Jag sitter där i min källare och undrar över mina val och min längtan. Jag har fått en ficklampa och man vet att många, eller några, väntar däruppe.
Så tänker jag på Mannen -han som varken är rockstjärna eller atomfysiker, varken lejontämjare eller fotomodell. Han som står stilla ooch håller om, varje gång, han vars första blåa oljerock fortfarande låter mig minnas sin särpräglade doft. Källaren vet han knappt om den här gången -han tar det som det är, bara, han är där jag är, och håller om fast han inte vet varför det behövs, älskar fast han är trött och utarbetad, finns nära fast jag är febervarm och klibbig och hans är den enda närhet jag han tänka mig. Han som tror mig när jag säger att jag behöver hans händer över min rygg. Han som inte säger "samla dig" utan bara viskar "sov, du" och menar det. Han som säger "såja, lilla vännen, det blir bra" och gör det till ett löfte och en innerlig önskan på samma gång.
Vad väntar jag på? Vad är det som inte finns i de där händerna? Jag vet inte. Jag går upp nu, och han går med mig, Mannen som jag är måttsydd för, han som har en halsgrop gjord för min huvudform. Vardagen är full av ömhet, och jag har missat det alldeles.
tisdag 2 december 2008
Det är mörkt
och jag är trött och inte alldeles glad. Jag väljer, men jag väljer konstigt: Det svåra framför det lätta, det som tömmer framför det som fyller på. Det som sätter i gungning framför det som står stilla och håller om.
Bara i backspegeln är jag riktigt säker på vad jag ser. Och jag skulle vilja säga Stopp! Vänta! men jag har glömt hur man gör. Framförhållningen är en dag i taget, ungefär, och med lite tur anar jag vad jag skall göra där jag för stunden befinner mig.
Leendena finns där, men ibland är de ganska stela, ärligt talat -det är en stillsam balanskamp. Förhoppningsvis är det bara jag som märker av den. Göra rätt och säga rätt och inte ha för bråttom och inte provocera och bara vara följsam. Låta den gamla lyhördheten få styra mig, fast den lever av kärlek, och fast den utan kärlek bara blir självutplånande. Gå upp ur sängen, gå in i duschen, ta på kläder och skor, stänga dörren, gå till jobbet och le en aning åtminstone, och i mig finns källarmörkret.
Det är min egen källare, och trappan ner tror jag är brant. Kan någon ge mig en ficklampa?
Och ändå, mitt i kylan, armen runt samma axlar i bilen, varje morgon. Samma jacka, och jag vet hur den känns. En ny skiva, bara för att det var länge sedan, och det är en som jag tycker mycket om. Innanför Arbetsplatsens dörr väntar den första koppen kaffe. Jag är intill döden trött, men någon har bryggt kaffe för min skull, också.
Jag väljer det som står stilla och håller om. Följ med mig nerför trappan. Stanna inte kvar, utan vänta på mig däruppe -jag kommer upp igen snart.
Bara i backspegeln är jag riktigt säker på vad jag ser. Och jag skulle vilja säga Stopp! Vänta! men jag har glömt hur man gör. Framförhållningen är en dag i taget, ungefär, och med lite tur anar jag vad jag skall göra där jag för stunden befinner mig.
Leendena finns där, men ibland är de ganska stela, ärligt talat -det är en stillsam balanskamp. Förhoppningsvis är det bara jag som märker av den. Göra rätt och säga rätt och inte ha för bråttom och inte provocera och bara vara följsam. Låta den gamla lyhördheten få styra mig, fast den lever av kärlek, och fast den utan kärlek bara blir självutplånande. Gå upp ur sängen, gå in i duschen, ta på kläder och skor, stänga dörren, gå till jobbet och le en aning åtminstone, och i mig finns källarmörkret.
Det är min egen källare, och trappan ner tror jag är brant. Kan någon ge mig en ficklampa?
Och ändå, mitt i kylan, armen runt samma axlar i bilen, varje morgon. Samma jacka, och jag vet hur den känns. En ny skiva, bara för att det var länge sedan, och det är en som jag tycker mycket om. Innanför Arbetsplatsens dörr väntar den första koppen kaffe. Jag är intill döden trött, men någon har bryggt kaffe för min skull, också.
Jag väljer det som står stilla och håller om. Följ med mig nerför trappan. Stanna inte kvar, utan vänta på mig däruppe -jag kommer upp igen snart.
fredag 28 november 2008
Ingen lördag med Drakflygerskan...
...men väl en hel, riktig nyårshelg. Hör ni glädjetjuten? Ser ni en lyckligt studsande Mamma, på väg att spränga alla möjliga vallar? Föreställ er henne, mentalt fastklistrad vid en annan människa. Föreställ er nio futtiga mil och en hel vardag som hela tiden tränger sig emellan. Föreställ er hur ont det gör i skinnet och i själen. Föreställ er henne, en hel helg som en hel människa, med Drakflygerskan på rätt plats.
Sa jag något om ensamhet? Det har jag glömt en stund.
torsdag 27 november 2008
Ensamheten, ja.
Den är konstig. Den kan vara efterlängtad, och ändå göra ont någonstans när den väl dyker upp. Den kan vara en förutsättning för gemenskap. Den kan vara alldeles frivillig, och i högsta grad motvillig.
Då, när första barnet, fortfarande nyfött och genomskinligt, kom med oss hem till rätt hus och rätt säng och rätt lakan (å som jag grät över att äntligen få ligga ovanpå de där lakanen), då var min första tanke "Aldrig mer behöver jag sova ensam". Så sant det var. Han kunde mätas med hjälp av min underarm. Huvudet vilande i handflatan och de små fötterna (bara en strumpa stannade kvar, på bara en fot), de nådde bara nästan till armvecket.
Han fyllde en hel tillvaro.
Och nu, när mamman på väg att bli stor tänker att det vore skönt med en natt utan någon mer än rätt man i sängen, nu, när det första barnet är lång som en stör och klokast i världen och tar mer plats än vad som kan sägas vara rimligt för person nummer tre i en dubbelsäng, kan hon fortfarande känna huvudets tyngd i vänsterhanden och mäta all den kärlek världen rymmer med sin egen underarm. Hur ensam hon än blir, så kommer underarmen alltid att minnas det första barnets längd, och hans tyngd, och hans hud.
Bulta, så skall dörren öppnas. Påminn mig om jag glömmer.
Då, när första barnet, fortfarande nyfött och genomskinligt, kom med oss hem till rätt hus och rätt säng och rätt lakan (å som jag grät över att äntligen få ligga ovanpå de där lakanen), då var min första tanke "Aldrig mer behöver jag sova ensam". Så sant det var. Han kunde mätas med hjälp av min underarm. Huvudet vilande i handflatan och de små fötterna (bara en strumpa stannade kvar, på bara en fot), de nådde bara nästan till armvecket.
Han fyllde en hel tillvaro.
Och nu, när mamman på väg att bli stor tänker att det vore skönt med en natt utan någon mer än rätt man i sängen, nu, när det första barnet är lång som en stör och klokast i världen och tar mer plats än vad som kan sägas vara rimligt för person nummer tre i en dubbelsäng, kan hon fortfarande känna huvudets tyngd i vänsterhanden och mäta all den kärlek världen rymmer med sin egen underarm. Hur ensam hon än blir, så kommer underarmen alltid att minnas det första barnets längd, och hans tyngd, och hans hud.
Bulta, så skall dörren öppnas. Påminn mig om jag glömmer.
En buss och två tanter
och en mamma på väg hem.
Inte vet jag vad som rörde sig i mitt huvud innan jag hörde dem tala.
De började tala om en väninna. De konstaterade att hon verkligen borde tänka på sig själv, och be sina barn lämna henne ifred. Att det är det minsta man kan begära som gammal människa -att få vara ifred och tänka på sig själv. Att livet är alldeles för kort för att man skall bry sig om andra. Att man faktiskt har gjort sitt. Tillräckligt, helt enkelt. Och väninnans barn envisas med att hälsa på och finnas till. Lite dum var hon allt, som inte bara satte ner foten och låste dörren.
Herre Gud. Mina. Fina. Ungar.
Tänk om jag låser dörren när de vill komma in?
Tänk om de inte vill komma in fastän dörren är öppen?
Men jag sa inget. Man kan gråta när man är ensam istället. Nu, fast man sällan är ensam. Sedan, när man är ensam mest hela tiden.
Inte vet jag vad som rörde sig i mitt huvud innan jag hörde dem tala.
De började tala om en väninna. De konstaterade att hon verkligen borde tänka på sig själv, och be sina barn lämna henne ifred. Att det är det minsta man kan begära som gammal människa -att få vara ifred och tänka på sig själv. Att livet är alldeles för kort för att man skall bry sig om andra. Att man faktiskt har gjort sitt. Tillräckligt, helt enkelt. Och väninnans barn envisas med att hälsa på och finnas till. Lite dum var hon allt, som inte bara satte ner foten och låste dörren.
Herre Gud. Mina. Fina. Ungar.
Tänk om jag låser dörren när de vill komma in?
Tänk om de inte vill komma in fastän dörren är öppen?
Men jag sa inget. Man kan gråta när man är ensam istället. Nu, fast man sällan är ensam. Sedan, när man är ensam mest hela tiden.
onsdag 26 november 2008
Mitt livs kanske största förtroende
fick jag av en medmänniska idag, en som jag tycker mycket om, men inte känner så väl som jag skulle vilja. Det bara ramlade ut, och så låg det där mellan oss. Det låg där, men det var inte ivägen alls. Jag hoppas att jag förvaltar det väl. Jag är lite rädd, en aning förvånad och mycket rörd. Är det ungefär som det skall vara, tror ni?
tisdag 25 november 2008
Jag har vunnit!!!
Den här utmärkelsen har jag fått av -ME-. Undrar om hon visste hur glad jag skulle bli...?
Ber genast att få lämna vidare till följande sju:
och
Reglerna är som följer:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån.
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.
söndag 23 november 2008
Lotte utmanar frikostigt
och jag hänger på. Sju vardagsdetaljer om mig -jag undrar om ni vet om dem redan?
* Jag har ett rätt stort bekräftelsebehov, som jag ibland lyckas dölja riktigt bra.
*Jag äter gärna glass i bilen. Då känns det som om man är på äventyr fastän man bara skulle till apoteket.
*Jag sover helst väldigt, väldigt nära den jag sover bredvid. När han inte riktigt har samma syn på kroppskontakt i sömnen kan det bli... besvärligt.
*Jag älskar att bada utomhus.
*Mina två favoritstunder på dagen är morgonfika på jobbet klockan nio, och att hämta på förskolan/ fritids klockan när som helst.
*Anledningen till att jag glömmer att gå ur duschen på morgonen brukar vara att jag i tankarna rekapitulerar de viktigaste samtalen från dagen som gick.
*Jag somnar om jag lyssnar på talböcker, och lkan inte låta bli att sjunga med om jag lyssnar på musik i hörlurar. Ytterligare en detalj som tenderar att bli lite besvärlig.
Precis som Lotte utmanar jag alla som vill, mest för att jag är så vansinnigt nyfiken. (Var det måhända en åttonde detalj?) Lämna en kommentar om ni nappar!
* Jag har ett rätt stort bekräftelsebehov, som jag ibland lyckas dölja riktigt bra.
*Jag äter gärna glass i bilen. Då känns det som om man är på äventyr fastän man bara skulle till apoteket.
*Jag sover helst väldigt, väldigt nära den jag sover bredvid. När han inte riktigt har samma syn på kroppskontakt i sömnen kan det bli... besvärligt.
*Jag älskar att bada utomhus.
*Mina två favoritstunder på dagen är morgonfika på jobbet klockan nio, och att hämta på förskolan/ fritids klockan när som helst.
*Anledningen till att jag glömmer att gå ur duschen på morgonen brukar vara att jag i tankarna rekapitulerar de viktigaste samtalen från dagen som gick.
*Jag somnar om jag lyssnar på talböcker, och lkan inte låta bli att sjunga med om jag lyssnar på musik i hörlurar. Ytterligare en detalj som tenderar att bli lite besvärlig.
Precis som Lotte utmanar jag alla som vill, mest för att jag är så vansinnigt nyfiken. (Var det måhända en åttonde detalj?) Lämna en kommentar om ni nappar!
lördag 22 november 2008
Fredag
Morgonbön i kapellet.
Svårtuggad lektion -jag är ovan vid att inte nå fram, men det kanske föreläsaren också var, så det jämnar ut sig.
Oväntad bekräftelse.(Rodnar lätt vid tanken)
Och inför domssöndagen. Himmel och helvete, får och getter. Var går gränsen mellan det ena och det andra? Jag hoppas att den går rakt igenom mig.
Det blir tydligare om man istället för får som skall skiljas från getter tänker sig agnar som skall skiljas från vetet: Samma sädesfält, samma ax, samma frö, till och med. Agnar och vete. Skörden närmar sig, och jag skall äntligen få bli till det vete jag är ämnad att vara, det skall bakas ett bröd av mig och andra.
Tack för hjälpen. Tack för att jag slipper ta med mig skalet, det vassa, det som skulle fastna i halsen. Tack för att min snarstuckenhet, min ledsenhet och det andra som gör ont inte kommer att sitta fast vid mig ända in i evigheten. Den som klär av mig inpå bara kornet är min frälsare och vän, han som känner mig bättre än jag känner mig själv, han som ser på mig som en mamma ser på sitt nyfödda barn. Den domen längtar jag efter.
Svårtuggad lektion -jag är ovan vid att inte nå fram, men det kanske föreläsaren också var, så det jämnar ut sig.
Oväntad bekräftelse.(Rodnar lätt vid tanken)
Och inför domssöndagen. Himmel och helvete, får och getter. Var går gränsen mellan det ena och det andra? Jag hoppas att den går rakt igenom mig.
Det blir tydligare om man istället för får som skall skiljas från getter tänker sig agnar som skall skiljas från vetet: Samma sädesfält, samma ax, samma frö, till och med. Agnar och vete. Skörden närmar sig, och jag skall äntligen få bli till det vete jag är ämnad att vara, det skall bakas ett bröd av mig och andra.
Tack för hjälpen. Tack för att jag slipper ta med mig skalet, det vassa, det som skulle fastna i halsen. Tack för att min snarstuckenhet, min ledsenhet och det andra som gör ont inte kommer att sitta fast vid mig ända in i evigheten. Den som klär av mig inpå bara kornet är min frälsare och vän, han som känner mig bättre än jag känner mig själv, han som ser på mig som en mamma ser på sitt nyfödda barn. Den domen längtar jag efter.
Torsdag
Mamman, på väg mot det där stället där en liten bit himmel har råkat ramla ner på jorden, stannade och fyllde på spolarvätska. Rätt flaska. Rätt, eh, utrymme. Debut. Pinsamt, men sant.
I övrigt bestod dagen av glada återseenden, ännu mer kunskap, en kramring inför vilken mamman först var på väg att desertera och därefter raskt kapitulerade, och en mässa. Ge mig en mässa, bara, så är allt väl.
I övrigt bestod dagen av glada återseenden, ännu mer kunskap, en kramring inför vilken mamman först var på väg att desertera och därefter raskt kapitulerade, och en mässa. Ge mig en mässa, bara, så är allt väl.
tisdag 18 november 2008
Dagens rapport
Tvära kast. Jag har sett en av mina favoritpersoner gå för första gången idag. Det var inte alls första gången h*n gick, men det var första gången jag såg det. Den konkreta upplevelsen av frihet drabbade oss båda. Vind i håret är inte självklart. Inte privilegiet att skynda sig heller.
Möte på eftermiddagen. Älsklingscheferna på rad, alla tre iförda svart polotröja och brun kavaj. Det stora skrattet var först mitt och blev sedan allas. Sedan var det kaffe. Kaffe är alltid bra.
Dagens komplimang är lite tveksam: "Det var värdefullt, det du sa, faktiskt."
Möte på eftermiddagen. Älsklingscheferna på rad, alla tre iförda svart polotröja och brun kavaj. Det stora skrattet var först mitt och blev sedan allas. Sedan var det kaffe. Kaffe är alltid bra.
Dagens komplimang är lite tveksam: "Det var värdefullt, det du sa, faktiskt."
söndag 16 november 2008
Bokskogen
Promenad, utan kryckor!
Tre sprilliga barn. Ett paket Mariekex. Små olika saftfloder på träbordet. Alla klättrade, ingen ramlade i vattnet. Jag hade glömt hur höga träden är. Det knakade i dem när det blåste. Nere vid marken, nära mig, stod de stadigt och tryggt stilla. Högt upp, så långt upp att jag bara nästan kunde se var alltihop tog slut, där rörde sig kronorna många meter. Är det samma vind?
Tre sprilliga barn. Ett paket Mariekex. Små olika saftfloder på träbordet. Alla klättrade, ingen ramlade i vattnet. Jag hade glömt hur höga träden är. Det knakade i dem när det blåste. Nere vid marken, nära mig, stod de stadigt och tryggt stilla. Högt upp, så långt upp att jag bara nästan kunde se var alltihop tog slut, där rörde sig kronorna många meter. Är det samma vind?
Kyrka och Gud
Ta hand om mamma och var duktiga i skolan.
Så löd prästens avskedsord till barnen när pappan begravdes.
Gud är inte kyrkan.
Kyrkan är inte Gud.
Ibland blir det så övertydligt att det gör ont.
Så löd prästens avskedsord till barnen när pappan begravdes.
Gud är inte kyrkan.
Kyrkan är inte Gud.
Ibland blir det så övertydligt att det gör ont.
måndag 10 november 2008
Fars Dag
Stora pretentioner har han, pappan som är min, men det blev bra. Presenten gick sönder. Nån dag snart skall jag byta den. Han blev nog glad, i alla fall, en stund. Och min bror och hans syster har varit sams en hel helg, igen. Det artar sig.
Och så var det musiken.
Aimee Mann, Mannen, Den Gemensamme Vännen och jag, på Trädgår'n i fredags. Några andra var där också. De drack vin och pratade. Vi lyssnade på en rockdrottning. Sval och varm och innerlig var hon i fredags kväll, och ovanligt glad. Rock'nroll-hopp. Det, ni. Och rätt sällskap, och jag föll för förbandet, som vanligt. The Submarines. Sångerskan var en Miss Li från LA, utan läppstift, en Karen Peris goes punk, en Tanya Donnelly med flätor. Jag minns inte vad hon hette, men ni fattar kanske? Trummisen var den gladaste jag har sett. Det var en fin fredag.
Oj vad tyst jag har varit.
Börjar med en uppdatering om mat, Lillebror och förskolan. Det gick bra, förstås. Mötet. Specialpedagogen var klok, och tyckte som vi. Möjligen sammanfaller det ibland? Jämna marken är det som gäller. Vi är med på tåget. På samma tåg. Samtidigt. Och Fritidspedagogen är väldigt liten, och lite räddhågsen, men väldigt välvillig och väldigt klok. Det funkar för mig. Och jag är Mamman på väg att lyssna innan jag blir arg. Tror ni det lyckas någon gång snart?
måndag 3 november 2008
Måndag
och inget särskilt händer. Det bästa idag var att jag impade på Fritidspedagogen. Hon tyckte att jag Tog Mig Tid när jag hämtade Lillebror. Sent var det, och de hade gått till alldeles fel avdelning så jag fick leta ett tag. Sen, när jag såg honom, blev jag glad, förstås. Och vi skulle ju bara hem, och jag ville gärna ha med honom dit idag också.
Fritidspedagogen kan ju inte veta att Mamman på väg hem är en lycklig och alls icke stressad Mamma, att den stunden är den bästa, varje dag, och inte bara på måndagar. Att hämtandet är en sån bra stund att den, i sig, är värd lämnandet. Fritidspedagogen sa "Om jag hade varit i dina kläder hade jag tagit honom under armen och gått ut vid det här laget", inte översittaraktigt utan lite imponerat, bara, och jag svarade "Men då måste jag ju bli arg först. Jag är inte arg. Jag är glad." Och han hade ätit citron och gurka till lunch, förresten.
Hur har ni det när ni är på väg, och medvandraren inte är på väg riktigt lika fort eller åt samma håll?
Fritidspedagogen kan ju inte veta att Mamman på väg hem är en lycklig och alls icke stressad Mamma, att den stunden är den bästa, varje dag, och inte bara på måndagar. Att hämtandet är en sån bra stund att den, i sig, är värd lämnandet. Fritidspedagogen sa "Om jag hade varit i dina kläder hade jag tagit honom under armen och gått ut vid det här laget", inte översittaraktigt utan lite imponerat, bara, och jag svarade "Men då måste jag ju bli arg först. Jag är inte arg. Jag är glad." Och han hade ätit citron och gurka till lunch, förresten.
Hur har ni det när ni är på väg, och medvandraren inte är på väg riktigt lika fort eller åt samma håll?
lördag 1 november 2008
Jag hov upp min röst
igår, och pratade svarta affärer. Med GeKås-VD:n, insåg Roadkill ett dygn senare. Själv insåg jag ingenting. Läs mera, den som har lust:
Idag åkte vi med mina föräldrar till en liten kyrka på slätten. Där ligger mina farföräldrar begravda sedan långt innan jag fanns. Den är alltid stängd, den där kyrkan, när vi kommer, men fåfängt hoppades vi att den kanske skulle vara öppen just idag. Det var den inte.
Nu tycker jag något:
Jag tycker att det ligger ett egenhändigt, omsorgsfullt onödigförklarande i att stänga kyrkportar den här helgen. Den är stillsam och eftertänksam och firas inte så stort och högljutt, men människor, alla möjliga, vallfärdar till kyrkogårdarna. Några längtar in, men dörren är stängd. Var är vi när vi behövs på riktigt? Kan man göra annorlunda? Hur?
Vägarna blev osäkra
... , särskilt vägen till Ullared. Ett tag befann vi oss i Halmstads kommun. Vi hade navigerat efter fel McDonalds, så enkelt var det. Sen kom vi rätt.
Sammanfattning: Det var trångt. Pengarna är slut. Barnen har i alla fall väldigt många vantar.
Sammanfattning: Det var trångt. Pengarna är slut. Barnen har i alla fall väldigt många vantar.
torsdag 30 oktober 2008
Fest
i kyrkan, för att Den Såriga så gärna ville det, har vi haft ikväll, och hon blev glad. Hon blev så glad så att det syntes. Skratt och mat och ovanligt lite allvar blev det, men hon sammanfattade alltihop, alldeles själv. Här är orden, de är inte mina utan hennes:
"Tänk, va, egentligen är det ju människorna som är det viktiga. Människorna. Och värmen."
Det var bara det för ikväll. Imorgon skall jag göra vägarna osäkra. Road-Kill kör. Jag läser kartan.
"Tänk, va, egentligen är det ju människorna som är det viktiga. Människorna. Och värmen."
Det var bara det för ikväll. Imorgon skall jag göra vägarna osäkra. Road-Kill kör. Jag läser kartan.
onsdag 29 oktober 2008
En Duplogubbe till
... De börjar bli många.En till -en till för mycket, alldeles fel är det.
Jag är så ledsen.
Ingen mer död nu. Snälla Någon. Det räcker. Räcker det? Hjälp.
Solen strålar
och jag har gjort Storebror ledsen, bara sådär. En inte-så-bra start på en potentiellt jättebra dag.
Lillebror äter ingen lunch på förskolan. Vi har en överenskommelse med alla de fina som jobbar där: Inget mattjat. Gör ingen grej. Trivs han så äter han, det märkte vi före förskolebytet. Tjat leder till låsning.
Vi har en överenskommelse till: Om något gnager en, så ringer man. Ömsesidigt. Jag gillar överenskommelser.
Igår morse när Mannen lämnade så gällde de inte längre, överenskommelserna. Specialpedagogen skulle komma klockan ett. Ingen hade ringt. Vi fick bara veta. Inlindat i brasklappar och ursäkter. Och grejen, och låsningen, var ett faktum.
Den desillusionerade Mamman på väg mot brustet förtroende satte sig ner med Fritidspedagogen och pratade barn och mat och att göra grej och att skapa låsningar. Vi skall ha ett Möte. Med Specialpedagogen. Vad farao hon nu vet om mat och ungar som inte Mamman och Mannen redan vet efter Storebrortiden. Hon kan Lotsa Vidare, tacksåmycket. Men vi har redan ett sjökort. Ingen frågade oss. Ingen. Frågade. Oss. Vi vet vem man ringer, och det är inte Specialpedagogen.
Men vi är artiga föräldrar. Fritidspedagogen konstaterade lättat att det är lätt att prata med oss. Lite väl lätt, tänkte Mamman, på väg att säga vad hon egentligen tänker på Mötet, och bad om ett Åtgärdsprogram.
Vi går på Mötet. Men vi ångrar att vi bytte.
Lillebror äter ingen lunch på förskolan. Vi har en överenskommelse med alla de fina som jobbar där: Inget mattjat. Gör ingen grej. Trivs han så äter han, det märkte vi före förskolebytet. Tjat leder till låsning.
Vi har en överenskommelse till: Om något gnager en, så ringer man. Ömsesidigt. Jag gillar överenskommelser.
Igår morse när Mannen lämnade så gällde de inte längre, överenskommelserna. Specialpedagogen skulle komma klockan ett. Ingen hade ringt. Vi fick bara veta. Inlindat i brasklappar och ursäkter. Och grejen, och låsningen, var ett faktum.
Den desillusionerade Mamman på väg mot brustet förtroende satte sig ner med Fritidspedagogen och pratade barn och mat och att göra grej och att skapa låsningar. Vi skall ha ett Möte. Med Specialpedagogen. Vad farao hon nu vet om mat och ungar som inte Mamman och Mannen redan vet efter Storebrortiden. Hon kan Lotsa Vidare, tacksåmycket. Men vi har redan ett sjökort. Ingen frågade oss. Ingen. Frågade. Oss. Vi vet vem man ringer, och det är inte Specialpedagogen.
Men vi är artiga föräldrar. Fritidspedagogen konstaterade lättat att det är lätt att prata med oss. Lite väl lätt, tänkte Mamman, på väg att säga vad hon egentligen tänker på Mötet, och bad om ett Åtgärdsprogram.
Vi går på Mötet. Men vi ångrar att vi bytte.
måndag 27 oktober 2008
En vanlig söndag i en kyrka nära dig...
... kan följande utspelas:
Den Fåordige berömde kyrkkaffet. Igen. Annars har han inte så många ord -men kyrkkaffe är för den här prästen en nästintill nödvändig del av en gudstjänst. På fullt allvar, och han menar det, och vi märker det, vi som diskar muggarna. Och när man diskar muggarna är man viktig i hans ögon. Det behövs inte så många ord då. Hans mugg diskar jag med stor glädje.
Honungskonungen och Bidrottningen var där, för var skulle de annars vara? Bidrottningen viskade i mitt öra att jag borde fråga Honungskonungen lite om hur hans trappfall under den tidiga morgonen egentligen hade gått till, och, av någon anledning, vad han hade på sig när det hände. Huvudet ner, fötterna upp, en vattenkran i förbifarten, därav mängder av levande vatten på skulten. Och T-shirt och kalsingar. Detta är den korta versionen.
Den Blygsamma fick tungans band lossade av Mannens fördärvligt oemotståndliga dumlekladdkaka. Det blev ett fint prat. Och, apropå Mannen, så uttryckte Den Såriga viss beundran. Rättare sagt sa hon "Han ligger väldigt bra till". Mest berodde det på nämnda kaka. Sen lutade hon sig en stund och sa något kärleksfullt om sin egen man. Inte riktigt så sårig precis just då tror jag att hon var.
Rosenknoppen tog med familjen, och berättade att hon tänker sluta vara Rosenknopp. Fastän nödvändigheten av det gjorde mig ledsen kan jag se meningen: Hon längtar in. Hon vill vara på samma väg som andra av oss. Kanske står en blomsteraffär ivägen när man bara vill springa in i närmsta kyrka och stanna kvar. Men ändå.
Den Fingerflinka rörde mig till tårar med sitt orglande, och fick veta det. Honungskonungen snodde all vispgrädden, så hon blev utan, men det gjorde inget.
Så är det. Inte värre än så. Knappast så mycket roligare kunde jag ha haft det någon annanstans. Kom och var med nästa gång -kom in.
Den Fåordige berömde kyrkkaffet. Igen. Annars har han inte så många ord -men kyrkkaffe är för den här prästen en nästintill nödvändig del av en gudstjänst. På fullt allvar, och han menar det, och vi märker det, vi som diskar muggarna. Och när man diskar muggarna är man viktig i hans ögon. Det behövs inte så många ord då. Hans mugg diskar jag med stor glädje.
Honungskonungen och Bidrottningen var där, för var skulle de annars vara? Bidrottningen viskade i mitt öra att jag borde fråga Honungskonungen lite om hur hans trappfall under den tidiga morgonen egentligen hade gått till, och, av någon anledning, vad han hade på sig när det hände. Huvudet ner, fötterna upp, en vattenkran i förbifarten, därav mängder av levande vatten på skulten. Och T-shirt och kalsingar. Detta är den korta versionen.
Den Blygsamma fick tungans band lossade av Mannens fördärvligt oemotståndliga dumlekladdkaka. Det blev ett fint prat. Och, apropå Mannen, så uttryckte Den Såriga viss beundran. Rättare sagt sa hon "Han ligger väldigt bra till". Mest berodde det på nämnda kaka. Sen lutade hon sig en stund och sa något kärleksfullt om sin egen man. Inte riktigt så sårig precis just då tror jag att hon var.
Rosenknoppen tog med familjen, och berättade att hon tänker sluta vara Rosenknopp. Fastän nödvändigheten av det gjorde mig ledsen kan jag se meningen: Hon längtar in. Hon vill vara på samma väg som andra av oss. Kanske står en blomsteraffär ivägen när man bara vill springa in i närmsta kyrka och stanna kvar. Men ändå.
Den Fingerflinka rörde mig till tårar med sitt orglande, och fick veta det. Honungskonungen snodde all vispgrädden, så hon blev utan, men det gjorde inget.
Så är det. Inte värre än så. Knappast så mycket roligare kunde jag ha haft det någon annanstans. Kom och var med nästa gång -kom in.
söndag 26 oktober 2008
Kommenterad någon annanstans
utan att vara hörd blev jag, och det gör ont under skinnet. Söndagens tema är ett bra tema och jag lever på det. Av för några, kanske, förståeliga skäl håller jag de egna orden för mig själv idag, och låter Margareta Melin tala för min räkning. Stäm in, du som vill, kan och behöver.
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.
Lista, stolen from Ullet, via Virrhjärnan
1. Vem är du? Jag är den jag är. Jag är mamman, på väg till, från, in i, ut ur och famlande mellan.
2. Attityd: Salt, söt eller skeptisk, allt efter dagsform och förmåga.
3. Ålder: Jo, men jag vet! Jag vet! Den är alldeles perfekt. Trettisomething.
4. Jobb: Ja... Underbart, och svårt, och ständigt öppet för möjligheten att känna sig som en enorm och svåruthärdlig bluff.
5. Hemsida:
Ingen som går ihop med min outsägligt anonyma bloggprofil.
6. Du kommer från:
Landet. Goda förhållanden. Eller så.
7. Du bor:
I det lilla huset som knarrar hemtrevligt men lite oroväckande.
8. Mentalitet:
Vid sunda vätskor.
9. Civilstatus:
Gift.
10. Stjärntecken: Ja, det har jag för mig. Skorpion. Läskigt.
11. Mac eller PC? PC
12. Din bästa egenskap: Jag lyssnar bra och sen när jag har lyssnat färdigt så brukar jag fatta det jag hörde.
13. Din sämsta egenskap: Jag är en genuint lat människa.
14. Husdjur: Nej. Barn istället, se 13.
15. Familj: Man och två barn
16. Kroppsdel du har mest nytta av: Hjärnan, trots dess skavanker. Mest okomplicerat välfungerande har annars brösten varit, ärligt talat -men vad har man dem till, egentligen, nuförtiden?
17. Kroppsdel du tycker bäst om: Jomen nu, så: Jag gillar brösten. De har gjort ett schysst jobb. Fötterna är också bra och snygga.
18. Jag sover: I någons halsgrop.
19. Djur jag är lik: Isbjörn. Nä, det är inte så smickrande -men Mannen säger det så då är det väl sant. Jag badar fast det är kallt i vattnet, menar han då, när han säger det.
20. Tror du på något? Det vore ju patetiskt att försöka ljuga ihop nåt annat än ett ja, just här, på bloggen. Så: Ja. Jag tror på Gud.
21. Frisyr: Ja, det händer. Ibland är den riktigt lyckad.
22. Hårfärg: Mörkt brunt och ännu mörkare brunt och lite rött i luggen. Ganska bra, faktiskt.
23. Ögonfärg: Gråbrungrön.
24. Skostorlek: 41-42
25. Gillar: Samtal.
26. Ogillar: Samtal som aldrig riktigt händer, fast båda sitter där och båda pratar.
27. Favoritmat: Ja, alltså, mat är god om den är god. Då gillar jag den. Så radikalt det kändes som ställningstagande betraktat. Reviderar: Mat i gott sällskap.
28. Favoritglass: Med lakrits i. Eller polkagrisar. Men egentligen rätt ointressant.
29. Favoritdessert: Allt funkar, i gott sälskap, som sagt. Fast pannacotta är bra -oförtjänt imponerande.
30. Favoritdryck: Kaffe med mjölk.
31. Gillar du godis? Ja, jag är rädd för det.
32. Isåfall vilken sort? Eeh... Jag gillar inte mjölkchoklad så himla mycket. Så, nu byter vi samtalsämne, kvickt.
33. Favoritdrink: Å, ljuvliga Domptörmamman och hennes goda med Razz och Sprite... Helst båda samtidigt. Fast hon är förvisso ingen drink. Eller en vanlig Jameson med Drakflygerskan. Igen: Sällskapet gör... spriten?
34. Favoritfilm: Vintergästen. Ojoj. Och Återstoden av dagen. Allt som inte sägs, i båda.
35. Favoritdag: Söndagarna har gått från ångestdagar till jubel och fröjd de senaste åren.
36. Favoritklädesplagg: Den grårutiga blusen. Och de sköngröna byxorna. Och den mjuka tunna svarta tröjan...
37. Favoritbok: Just nu, Hosannainspirerad: Allt av Dorothy Sayers. Och snart, alldeles snart, är det november, och dags att läsa om Ringtrilogin. (Ja. Varje år. Innan ni frågar.)
38. Musiksmak: Ja. Såna som sjunger bra så man nästan dör, och såna som sjunger lite dåligt men gör det så bra så man nästan dör. Och texterna. Lloyd Cole. Tanya Donnelly. Maria McKee. Innocence Mission. Indigo Girls. Håkan Hellström. Ron Sexsmith. Fler.
39. Favoritdoft: Solvarm unge.
40. Senast film på bio: Oj. Wall-E. Avslöjad.
41. Älsklingsfärg: Grönt.
42. Skulle aldrig ta på dig: Stringbikini. Sån där vuxensparkdräkt. En T-shirt där det står Öl byggde denna vackra kropp. Även om det vore sant.
43. Vad ville du bli när du var liten? Pappa övertalade mig att vilja bli ärkebiskop. Fråga honom hur han tänkte där, för jag vet fortfarande inte.
44. Blev du det? Nä, verkligen inte. Men pappan har inte gett upp. Han har lämnat kyrkan, men han har _inte_ gett upp. Tro mig.
45. Sportbil eller familjebil? En sådan bil som åker till roliga ställen.
46. Katt eller hund? Trevliga djur, säkert, och jag klappar dem gärna, men de engagerar mig inte så mycket att jag kan välja. Fast får jag välja en individ så väljer jag Domptörmammans älgbrorsa. Han är en hund, det är sant.
47. Fobier? Döda krabbor är väldigt förfärliga, om ni inte visste det.
48. Deppig eller glad? Just nu glad. Har i övrigt ingående erfarenhet av bådadera. Inte så unikt.
49. Politiskt insatt? Joråvars. *rodnar klädsamt*
50. Värdesätter du ärlighet? Ja, verkligen. Fast ibland hinner det börja göra ont först.
51. Brukar du dra "vita lögner"? Nä, jag är usel på att ljuga. På ett gränspatologiskt sätt.
52. Har du pojkvän/flickvän? Jag är gift. I övrigt är jag så gammal att mina vänner har hunnit bli kvinnor och män.
53. Är du kär? Ja.
54. Vem/vilka vet mest om dig? Svår och intressant fråga. Det är nog Mannen, men det finns mycket som han inte vet som någon annan vet. Och "någon annan" är många människor som vet olika saker.
55. Vad har du på dig just nu? Sovplagg... Mitt i natten och jag skriver istället för att sova.
56. Märkeskläder eller secondhand? Varken eller -det jag behöver när jag behöver det.
57. Hur många par skor har du? Väldigt få!
Jag tog listan från Virrhjärnan som tog den från Ullet och hon hade plockat bort alla sexfrågor -
det funkar för mig.
61. Du blir glad av: Gott sällskap. Spännande tankar att dela. Att ha möjlihet att konsumera nåt mer än det nödvändiga. Mina barn. Bra musik.
62. Du blir förbannad av: Oinspirerad okunnighet som inte problematiseras. Översitteri för att man kan. Elakheter bara för att. Just nu: Makthavare med pragmatisk inställning till tortyr och andra aspekter av MR.
63. När ingen ser dig: Samtal. Igen. Av en sort som kräver ensamhet.
64. Du kommer till himlen / helvetet: Himlen. För att jag vill dit. Det räcker, tror jag. Närsomhelst.
2. Attityd: Salt, söt eller skeptisk, allt efter dagsform och förmåga.
3. Ålder: Jo, men jag vet! Jag vet! Den är alldeles perfekt. Trettisomething.
4. Jobb: Ja... Underbart, och svårt, och ständigt öppet för möjligheten att känna sig som en enorm och svåruthärdlig bluff.
5. Hemsida:
Ingen som går ihop med min outsägligt anonyma bloggprofil.
6. Du kommer från:
Landet. Goda förhållanden. Eller så.
7. Du bor:
I det lilla huset som knarrar hemtrevligt men lite oroväckande.
8. Mentalitet:
Vid sunda vätskor.
9. Civilstatus:
Gift.
10. Stjärntecken: Ja, det har jag för mig. Skorpion. Läskigt.
11. Mac eller PC? PC
12. Din bästa egenskap: Jag lyssnar bra och sen när jag har lyssnat färdigt så brukar jag fatta det jag hörde.
13. Din sämsta egenskap: Jag är en genuint lat människa.
14. Husdjur: Nej. Barn istället, se 13.
15. Familj: Man och två barn
16. Kroppsdel du har mest nytta av: Hjärnan, trots dess skavanker. Mest okomplicerat välfungerande har annars brösten varit, ärligt talat -men vad har man dem till, egentligen, nuförtiden?
17. Kroppsdel du tycker bäst om: Jomen nu, så: Jag gillar brösten. De har gjort ett schysst jobb. Fötterna är också bra och snygga.
18. Jag sover: I någons halsgrop.
19. Djur jag är lik: Isbjörn. Nä, det är inte så smickrande -men Mannen säger det så då är det väl sant. Jag badar fast det är kallt i vattnet, menar han då, när han säger det.
20. Tror du på något? Det vore ju patetiskt att försöka ljuga ihop nåt annat än ett ja, just här, på bloggen. Så: Ja. Jag tror på Gud.
21. Frisyr: Ja, det händer. Ibland är den riktigt lyckad.
22. Hårfärg: Mörkt brunt och ännu mörkare brunt och lite rött i luggen. Ganska bra, faktiskt.
23. Ögonfärg: Gråbrungrön.
24. Skostorlek: 41-42
25. Gillar: Samtal.
26. Ogillar: Samtal som aldrig riktigt händer, fast båda sitter där och båda pratar.
27. Favoritmat: Ja, alltså, mat är god om den är god. Då gillar jag den. Så radikalt det kändes som ställningstagande betraktat. Reviderar: Mat i gott sällskap.
28. Favoritglass: Med lakrits i. Eller polkagrisar. Men egentligen rätt ointressant.
29. Favoritdessert: Allt funkar, i gott sälskap, som sagt. Fast pannacotta är bra -oförtjänt imponerande.
30. Favoritdryck: Kaffe med mjölk.
31. Gillar du godis? Ja, jag är rädd för det.
32. Isåfall vilken sort? Eeh... Jag gillar inte mjölkchoklad så himla mycket. Så, nu byter vi samtalsämne, kvickt.
33. Favoritdrink: Å, ljuvliga Domptörmamman och hennes goda med Razz och Sprite... Helst båda samtidigt. Fast hon är förvisso ingen drink. Eller en vanlig Jameson med Drakflygerskan. Igen: Sällskapet gör... spriten?
34. Favoritfilm: Vintergästen. Ojoj. Och Återstoden av dagen. Allt som inte sägs, i båda.
35. Favoritdag: Söndagarna har gått från ångestdagar till jubel och fröjd de senaste åren.
36. Favoritklädesplagg: Den grårutiga blusen. Och de sköngröna byxorna. Och den mjuka tunna svarta tröjan...
37. Favoritbok: Just nu, Hosannainspirerad: Allt av Dorothy Sayers. Och snart, alldeles snart, är det november, och dags att läsa om Ringtrilogin. (Ja. Varje år. Innan ni frågar.)
38. Musiksmak: Ja. Såna som sjunger bra så man nästan dör, och såna som sjunger lite dåligt men gör det så bra så man nästan dör. Och texterna. Lloyd Cole. Tanya Donnelly. Maria McKee. Innocence Mission. Indigo Girls. Håkan Hellström. Ron Sexsmith. Fler.
39. Favoritdoft: Solvarm unge.
40. Senast film på bio: Oj. Wall-E. Avslöjad.
41. Älsklingsfärg: Grönt.
42. Skulle aldrig ta på dig: Stringbikini. Sån där vuxensparkdräkt. En T-shirt där det står Öl byggde denna vackra kropp. Även om det vore sant.
43. Vad ville du bli när du var liten? Pappa övertalade mig att vilja bli ärkebiskop. Fråga honom hur han tänkte där, för jag vet fortfarande inte.
44. Blev du det? Nä, verkligen inte. Men pappan har inte gett upp. Han har lämnat kyrkan, men han har _inte_ gett upp. Tro mig.
45. Sportbil eller familjebil? En sådan bil som åker till roliga ställen.
46. Katt eller hund? Trevliga djur, säkert, och jag klappar dem gärna, men de engagerar mig inte så mycket att jag kan välja. Fast får jag välja en individ så väljer jag Domptörmammans älgbrorsa. Han är en hund, det är sant.
47. Fobier? Döda krabbor är väldigt förfärliga, om ni inte visste det.
48. Deppig eller glad? Just nu glad. Har i övrigt ingående erfarenhet av bådadera. Inte så unikt.
49. Politiskt insatt? Joråvars. *rodnar klädsamt*
50. Värdesätter du ärlighet? Ja, verkligen. Fast ibland hinner det börja göra ont först.
51. Brukar du dra "vita lögner"? Nä, jag är usel på att ljuga. På ett gränspatologiskt sätt.
52. Har du pojkvän/flickvän? Jag är gift. I övrigt är jag så gammal att mina vänner har hunnit bli kvinnor och män.
53. Är du kär? Ja.
54. Vem/vilka vet mest om dig? Svår och intressant fråga. Det är nog Mannen, men det finns mycket som han inte vet som någon annan vet. Och "någon annan" är många människor som vet olika saker.
55. Vad har du på dig just nu? Sovplagg... Mitt i natten och jag skriver istället för att sova.
56. Märkeskläder eller secondhand? Varken eller -det jag behöver när jag behöver det.
57. Hur många par skor har du? Väldigt få!
Jag tog listan från Virrhjärnan som tog den från Ullet och hon hade plockat bort alla sexfrågor -
det funkar för mig.
61. Du blir glad av: Gott sällskap. Spännande tankar att dela. Att ha möjlihet att konsumera nåt mer än det nödvändiga. Mina barn. Bra musik.
62. Du blir förbannad av: Oinspirerad okunnighet som inte problematiseras. Översitteri för att man kan. Elakheter bara för att. Just nu: Makthavare med pragmatisk inställning till tortyr och andra aspekter av MR.
63. När ingen ser dig: Samtal. Igen. Av en sort som kräver ensamhet.
64. Du kommer till himlen / helvetet: Himlen. För att jag vill dit. Det räcker, tror jag. Närsomhelst.
torsdag 23 oktober 2008
Beroende
Jag har verkligen otur med tankarna -de spricker som såpbubblor varenda gång jag hostar. Tur att de bara är tankarna och inte hela jag. Hittills idag har jag i alla fall, mot alla odds, lyckats hålla fast några små rackare som dök upp redan imorse: Tanken på beroende, medberoende och möjligörande.
Jag är en mamma på väg som har varit på en annan väg en annan gång, och hyllat oberoendet som företeelse. Likställt beroende och ofrihet har jag gjort och trott att det var enkelt. Det fanns en modell -en, över hela livet: Linan att dansa på. Skyddsnätet under den, och repstegen upp. Dansa, gör vad du vill, ramla ner och klättra upp igen. Så enkelt var det en gång.
Nu är jag medelålders, om än knappt, och ganska trött. Luttrad kan man kanske säga om man vill. Och jag undrar om varje människa har sin egen lina och sitt eget skyddsnät och sin egen repstege? Jag tror det inte. Den som beskrev det så har glömt både beroende och möjliggörande -för var är människorna?
En människa eller två, är jag övertygad om, håller i händerna på den som går så att hon inte faller så lätt. Prima ballerinor är vi knappast, de flesta av oss... Några håller linan spänd och stilla. Repstegen -finns den? Är det inte så att den är hjälpsama händer, starka armar och stadiga ben hos medmänniskorna?
Och skyddsnätet, där långt nedanför: Kom närmare, du. Kom närmare, och se människorna, hör viskningarna: "Var inte rädd. Här är vi. Vi flätar oss samman för att ta emot när du faller, inte om du faller, utan när. Det gör ont, men vi tar emot, varenda gång." Många människor, ständigt beredda, blir en famn. Och man faller, varje dag. Och man är skyddsnät och repstege och lindansös, allt på samma gång. Och man är satt i funktion, i ständigt, ömsesidigt arbete, för andra.
Beroende, medberoende och möjliggörande. Vanligen är det ord som handlar om missbruk. I såpbubbliga tankar handlar det plötsligt om människobruk istället. Och om bröd, kanske. "Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."
Gud, låt mig bli brukad. Fläta in mig i ditt nät, och låt mig göra något möjligt. Använd mina armar för någon annans räkning, och låt mig falla tillbaka i en famn som tar emot. Lär mig släppa taget och våga falla, och låt mig komma tillräckligt nära för att se alla famnarna. Många famnar. En enda kropp.
Jag är en mamma på väg som har varit på en annan väg en annan gång, och hyllat oberoendet som företeelse. Likställt beroende och ofrihet har jag gjort och trott att det var enkelt. Det fanns en modell -en, över hela livet: Linan att dansa på. Skyddsnätet under den, och repstegen upp. Dansa, gör vad du vill, ramla ner och klättra upp igen. Så enkelt var det en gång.
Nu är jag medelålders, om än knappt, och ganska trött. Luttrad kan man kanske säga om man vill. Och jag undrar om varje människa har sin egen lina och sitt eget skyddsnät och sin egen repstege? Jag tror det inte. Den som beskrev det så har glömt både beroende och möjliggörande -för var är människorna?
En människa eller två, är jag övertygad om, håller i händerna på den som går så att hon inte faller så lätt. Prima ballerinor är vi knappast, de flesta av oss... Några håller linan spänd och stilla. Repstegen -finns den? Är det inte så att den är hjälpsama händer, starka armar och stadiga ben hos medmänniskorna?
Och skyddsnätet, där långt nedanför: Kom närmare, du. Kom närmare, och se människorna, hör viskningarna: "Var inte rädd. Här är vi. Vi flätar oss samman för att ta emot när du faller, inte om du faller, utan när. Det gör ont, men vi tar emot, varenda gång." Många människor, ständigt beredda, blir en famn. Och man faller, varje dag. Och man är skyddsnät och repstege och lindansös, allt på samma gång. Och man är satt i funktion, i ständigt, ömsesidigt arbete, för andra.
Beroende, medberoende och möjliggörande. Vanligen är det ord som handlar om missbruk. I såpbubbliga tankar handlar det plötsligt om människobruk istället. Och om bröd, kanske. "Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."
Gud, låt mig bli brukad. Fläta in mig i ditt nät, och låt mig göra något möjligt. Använd mina armar för någon annans räkning, och låt mig falla tillbaka i en famn som tar emot. Lär mig släppa taget och våga falla, och låt mig komma tillräckligt nära för att se alla famnarna. Många famnar. En enda kropp.
onsdag 22 oktober 2008
Sorgsen, i färd med att avstå
sitter jag här, fast jag borde sova. Jag vet att det är klokt, att man inte ska åka långt och sova borta när kinderna är feberrosiga och man har otur när man tänker. Jag vet det -men varför kan jag inte vara oförnuftig längre? Nu är det så där igen, att jag vill, men inte kan...
Andra funderingar är:
Kan man älska för många för mycket, och vad händer sen? (En gammal goding i repris, just den.)
Hur kunde Rymdblomman veta att jag skulle vara hemma just när hon ringde, och att jag skulle bli så glad? Och vad behöver Rymdblommor för att växa och må bra, och när skall hon få det, och av vem?
Vad skall en Storebror göra utan cykel på en cykelutflykt, och varför skulle han förlåta oss?
Kan en mamma vara på väg till sin egen bit av dubbelsängen utan att passera Dusch, fastän allt är feberklibbigt?
Andra funderingar är:
Kan man älska för många för mycket, och vad händer sen? (En gammal goding i repris, just den.)
Hur kunde Rymdblomman veta att jag skulle vara hemma just när hon ringde, och att jag skulle bli så glad? Och vad behöver Rymdblommor för att växa och må bra, och när skall hon få det, och av vem?
Vad skall en Storebror göra utan cykel på en cykelutflykt, och varför skulle han förlåta oss?
Kan en mamma vara på väg till sin egen bit av dubbelsängen utan att passera Dusch, fastän allt är feberklibbigt?
måndag 20 oktober 2008
Mitt i natten.
Huset är tyst men jag är vaken. Jag har tänkt idag, och pratat med en vän. Jag har också tagit emot nattvarden ur en annan väns händer. Det hjälper. Jag vet inte riktigt mot vad, men det hjälper. Gott så. Gott nog för en trött mamma. Undrar hur många människor som får plats i en dubbelsäng? Fyra, åtminstone, det vet jag. Jag skall gå och göra anspråk på min lilla bit.
onsdag 15 oktober 2008
Lillebror badade
och det väldigt lilla badrumsgolvet var täckt av en halv centimeter vatten. Han hoppade bomben i vackert rosa badvatten -De Efterlängtade hade skickat ett roligt paket med bland annat färgbrustabletter för badkar. Och jag stod där, och visste att jag borde uppbåda någon sorts irritation, men misslyckades. Lite villrådig var jag, och frågorna jag ställde mig var ungefär dessa: Hur långa ben har jag egentligen? Skall jag ta av mig strumporna nu, för att de inte ska bli blöta, eller sen, för att de har blivit det? Var är moppen? och, inte så mycket en fråga som ett stillsamt utrop, Men jag skulle ju bara kissa...
Och då log Lillebroren sitt bredaste grodpojkeleende och utbrast: Det är så himla _bra_ att jag plaskar i badkaret!! Och det var där, det gemensamma storskrattet. Bara att ge efter. Jag vet fortfarande inte riktigt varför det var så himla bra, det där plasket, men det är inget problem, det är bara vanlig intellektuell begränsning. Jag skall berätta när det går upp för mig.
Och då log Lillebroren sitt bredaste grodpojkeleende och utbrast: Det är så himla _bra_ att jag plaskar i badkaret!! Och det var där, det gemensamma storskrattet. Bara att ge efter. Jag vet fortfarande inte riktigt varför det var så himla bra, det där plasket, men det är inget problem, det är bara vanlig intellektuell begränsning. Jag skall berätta när det går upp för mig.
tisdag 14 oktober 2008
Om att bära
Nu har jag kommenterat i Ullets blogg, så utförligt att det nästan blev ett eget inlägg. *skrattar* Spinner vidare:
Vi satt där, tre lagom trötta människor med gemensam Arbetsplats och olika verklighet, som vanligt. I fikarummet satt vi, vi kom sent och blev kvar en stund tillsammans. Och Plexiglasvännen tänkte på något, och jag kände till hennes förhistoria, och Näktergalen hade ett nytt och sorgligt jubileum att dela. Själv var jag bara där. Och våra frågor och tankar, från alldeles olika håll, löpte samman i funderingar kring rättvisa. Hur mycket skall man stå ut med? Hur jobbiga får de nära människorna vara, och vad gör man när man inte orkar mer?
Till slut kom vi till en plats att vila på. Vi konstaterade att man har varandra. Att bära, och ibland att bäras av. Att provoceras av och att öva på. I nöd och lust. Och inte är det rättvist. Rättvisa hör inte hemma där, bland kärlek på gränsen till svindel och trötthet på gränsen till hat, bland värkande ryggar och ömmande hjärtan och enorma högar av arbete och bara en röd liten plastspade att gräva med. Rättvisa hör inte hemma där. Inte bland ordlös gemenskap och tilliten i mötet mellan handflata och hud, och inte i utrymmet mellan två par öppna ögon riktade mot varandra.
För alternativet till att bära och bli buren är att varken bära eller bli buren, det är tomma armar som längtar efter sin varma börda, och vilsna ögon som inte har någon landningsplats.
Gud, ge oss starka ryggar och öppna armar, och tårar så att de räcker till all gråt. Tack för den skillnad du låter oss göra. Tack för smärtan som speglar den andras.
Vi satt där, tre lagom trötta människor med gemensam Arbetsplats och olika verklighet, som vanligt. I fikarummet satt vi, vi kom sent och blev kvar en stund tillsammans. Och Plexiglasvännen tänkte på något, och jag kände till hennes förhistoria, och Näktergalen hade ett nytt och sorgligt jubileum att dela. Själv var jag bara där. Och våra frågor och tankar, från alldeles olika håll, löpte samman i funderingar kring rättvisa. Hur mycket skall man stå ut med? Hur jobbiga får de nära människorna vara, och vad gör man när man inte orkar mer?
Till slut kom vi till en plats att vila på. Vi konstaterade att man har varandra. Att bära, och ibland att bäras av. Att provoceras av och att öva på. I nöd och lust. Och inte är det rättvist. Rättvisa hör inte hemma där, bland kärlek på gränsen till svindel och trötthet på gränsen till hat, bland värkande ryggar och ömmande hjärtan och enorma högar av arbete och bara en röd liten plastspade att gräva med. Rättvisa hör inte hemma där. Inte bland ordlös gemenskap och tilliten i mötet mellan handflata och hud, och inte i utrymmet mellan två par öppna ögon riktade mot varandra.
För alternativet till att bära och bli buren är att varken bära eller bli buren, det är tomma armar som längtar efter sin varma börda, och vilsna ögon som inte har någon landningsplats.
Gud, ge oss starka ryggar och öppna armar, och tårar så att de räcker till all gråt. Tack för den skillnad du låter oss göra. Tack för smärtan som speglar den andras.
måndag 13 oktober 2008
En måndag
som alla andra, men extra fin. Konstigt att måndagar kan bli extra fina, egentligen, men så var det.
Barnen blev hämtade av underbara Domptörmamman, och de fick mat, och de åt mat, och de kom tillbaka med grannbarnen i släptåg. Och de lekte. Och Mannen och hans hustru åt linser i soffan, i varandras sällskap, och det var länge sedan, och livet för länge sedan knackade henne på axeln och påminde om hur det var då. Linser och soffa och bara två människor i den.
Sen, efter matteläxan, kom Storebror och annekterade sin mamma med den förstföddes självklara rätt. Stunderna, hans med henne, är kortare nu, men de är på riktigt, och hon är hans människa också. Mångas människa är hon, mångas vän, men en mans kvinna. Hon delar hans soffa, hans hem och hans liv. Inte alla måndagar är som denna, men alla är deras måndagar.
Barnen blev hämtade av underbara Domptörmamman, och de fick mat, och de åt mat, och de kom tillbaka med grannbarnen i släptåg. Och de lekte. Och Mannen och hans hustru åt linser i soffan, i varandras sällskap, och det var länge sedan, och livet för länge sedan knackade henne på axeln och påminde om hur det var då. Linser och soffa och bara två människor i den.
Sen, efter matteläxan, kom Storebror och annekterade sin mamma med den förstföddes självklara rätt. Stunderna, hans med henne, är kortare nu, men de är på riktigt, och hon är hans människa också. Mångas människa är hon, mångas vän, men en mans kvinna. Hon delar hans soffa, hans hem och hans liv. Inte alla måndagar är som denna, men alla är deras måndagar.
fredag 10 oktober 2008
Jag ringde
förstås. Egentligen var det kanske ingen som trodde något annat? Nu längtar jag ännu mer efter henne, men det är det värt.
Jag tänker på Drakflygerskan
och saknar henne. Pannvecken under luggen, den breda munnen med de glada tänderna. Hennes kläder, och hur hon ryms i dem. Hennes sätt att komma fram, placera sig och stanna kvar. Ljusen som hon stöpte, i många färger (de gick av!) och ljuset som hon är i det som är grått.
Jag tänker på alla hennes små lådor och etiketterna på dem, handplitade med omsorg liksom vykorten hon skickar när man behöver dem och inget anar. Utropstecken överallt, synliga och osynliga. På hennes sätt att inrätta tillvaron, ängslas och vara trygg. Hur hon gör saker i sällskap med bara sig själv utan att känna sig ensam. Och luggen, och pannvecken, där, under samma mössa som förut.
Min Drakflygerska, min kamrat, å som jag kan sitta kvar i hennes sällskap... Morgnar med kaffe och kvällar med whisky och utan, med bara oss själva och varann, med barn i magen och barn i famnen och i en säng i närheten. Och telefonen är tyst, den har tappat rösten, och hennes röst är så långt borta, och det var så länge sen jag ringde att jag kanske har glömt hur man gör?
En dag vaknar man, och upptäcker att det som var själva essensen i lättheten, det som var alltings förutsättning och hjälpare, har blivit något svårt. Och man undrar vad som hände.
Har det hänt någon mer? Och vem längtar ni efter?
Jag tänker på alla hennes små lådor och etiketterna på dem, handplitade med omsorg liksom vykorten hon skickar när man behöver dem och inget anar. Utropstecken överallt, synliga och osynliga. På hennes sätt att inrätta tillvaron, ängslas och vara trygg. Hur hon gör saker i sällskap med bara sig själv utan att känna sig ensam. Och luggen, och pannvecken, där, under samma mössa som förut.
Min Drakflygerska, min kamrat, å som jag kan sitta kvar i hennes sällskap... Morgnar med kaffe och kvällar med whisky och utan, med bara oss själva och varann, med barn i magen och barn i famnen och i en säng i närheten. Och telefonen är tyst, den har tappat rösten, och hennes röst är så långt borta, och det var så länge sen jag ringde att jag kanske har glömt hur man gör?
En dag vaknar man, och upptäcker att det som var själva essensen i lättheten, det som var alltings förutsättning och hjälpare, har blivit något svårt. Och man undrar vad som hände.
Har det hänt någon mer? Och vem längtar ni efter?
torsdag 9 oktober 2008
En liten stor pojke
kom hem från fritids och var så trött, så papperstunt trött, att han började gråta mitt i spagettin. "Storebror?" frågade hans mamma, "har du haft en jobbig dag?" Och han berättade att _alla_ hade skrikit. Hela dagen. Hela klassen. Och nu var han så trött att han inte orkade ett enda skrik till, och precis då, precis just då, när han hade bestämt sig för att han hade tagit slut, då höjde Lillebror rösten. Och hörselkåporna hade tagit slut, förresten, klassens hörselkåpor, för det fanns bara två, och det fanns andra som behövde dem mer.
Storebror hade haft en jobbig dag. Hans manmma funderar på följande:
*Hur trött och ledsen skall en åttaåring behöva bli av att fullgöra sin skolplikt?
*Är fler hörselkåpor i klassrummet rätt stridsfråga för en desillusionerad mamma att engagera sig i?
*Är det kanske egentligen bara lyckliga omständigheter som gör att mammans skolbarn lär sig något över huvud taget?
*Hur gör man allting bra igen när man bara är en mamma och alltid är på väg?
Storebror hade haft en jobbig dag. Hans manmma funderar på följande:
*Hur trött och ledsen skall en åttaåring behöva bli av att fullgöra sin skolplikt?
*Är fler hörselkåpor i klassrummet rätt stridsfråga för en desillusionerad mamma att engagera sig i?
*Är det kanske egentligen bara lyckliga omständigheter som gör att mammans skolbarn lär sig något över huvud taget?
*Hur gör man allting bra igen när man bara är en mamma och alltid är på väg?
tisdag 7 oktober 2008
Mormor
...nu måste jag skriva om henne. Hon hamnade i en kommentar i Hosannas blogg. En liten fråga, bara, och så var hon där igen.
Jag minns doften i trapphuset, och ljudet av skorna i trappan. Hur vi klampade för att hon skulle veta att vi kom! Och hon visste -aldrig behövde vi ringa på dörrklockan. Hon stod där i dörröppningen, ropade på oss som om vi var det bästa som hade hänt henne, som om hon hade väntat och väntat...
Jag minns hennes egen doft. Puder, kallmanglat linne, lite tvål och gammalt trä. Nylagt hår, lite sockervaddsklibbigt. Den blå byxdressen, jag minns knapparna och pressvecken och hur tyget var lite grovt mot kinden. Och ryggen var stel efter bilfärden, och doften var en doft av att komma hem, fast hem till någon annans barndom. De flöt ihop, mormors liv, mammas och mitt. Lite barn blev vi alla tre, där, i varandras sällskap. Och flygeln! Den fanns kvar. Varje gång måste jag springa dit över blanka golv och se efter. (Vem skulle rimligtvis ha orkat bära väg med den?)
Och som hon älskade oss. Hon hade så många, och älskade oss allihop. Hon såg på mig med de vamaste ögon jag någonsin sett, ljusblå, men varma, och sa "Du lilla fina" och menade det. Hon pussades på munnen, det gjorde vi allihop, men hennes mun minns jag. Det stora leendet, oförställd glädje. Framtänder med baksida av guld! En kind som alltid var våt av saliv -jag har inte mött någon mer med sådana kinder. Skinnet, ansiktshuden, russinskinnet... En russinhövdings ansiktsskinn. Benens pappershud, de bruna armarna, höftbredd trots den annars ganska magra kroppen. Ett knä som ingen var för stor för, fast hon själv blev mindre och mindre. Hon glömde äta när morfar dog, ett tag, bara. Hon krympte på längden när jag växte. Hon lät mig växa, lät oss alla växa, och var stolt.
Och varje söndag: Frågan ställdes, besvarades med nej, och hon gick ensam. På varje gudstjänst gick hon ensam. Hon undrade över våra val i livet, och jag vet att hon bad. Var hade jag varit utan hennes böner? Nu, bara några år senare, är det jag som hoppas, jag som ställer söndagsfrågan, jag som går på varje gudstjänst. På varje gudstjänst, ensam. Och det är jag som ber. Jag är där utan mormor, och hon är där med mig.
För jordgubbarna på sängkanten, Mosters jordgubbar, de blev det sista hon åt. Bara det bästa. Hon var lycklig, jordgubbarna var söta och röda. Moster var där, och de åt, tillsammans. Så var det natt. Hon vaknade inte mer fast det blev morgon. Hon andades ett tag till, men tittade aldrig på oss igen. Och hon var varm och skön, jag vet för jag var där, jag strök hennes panna, och lakanen var hennes egna med små blommor på. Och när jag gick var det sista gången.
Nu är det någon annans trappuppgång och någon annans dörr. Doften är fortfarande hennes.
Som jag älskade henne.
Jag minns doften i trapphuset, och ljudet av skorna i trappan. Hur vi klampade för att hon skulle veta att vi kom! Och hon visste -aldrig behövde vi ringa på dörrklockan. Hon stod där i dörröppningen, ropade på oss som om vi var det bästa som hade hänt henne, som om hon hade väntat och väntat...
Jag minns hennes egen doft. Puder, kallmanglat linne, lite tvål och gammalt trä. Nylagt hår, lite sockervaddsklibbigt. Den blå byxdressen, jag minns knapparna och pressvecken och hur tyget var lite grovt mot kinden. Och ryggen var stel efter bilfärden, och doften var en doft av att komma hem, fast hem till någon annans barndom. De flöt ihop, mormors liv, mammas och mitt. Lite barn blev vi alla tre, där, i varandras sällskap. Och flygeln! Den fanns kvar. Varje gång måste jag springa dit över blanka golv och se efter. (Vem skulle rimligtvis ha orkat bära väg med den?)
Och som hon älskade oss. Hon hade så många, och älskade oss allihop. Hon såg på mig med de vamaste ögon jag någonsin sett, ljusblå, men varma, och sa "Du lilla fina" och menade det. Hon pussades på munnen, det gjorde vi allihop, men hennes mun minns jag. Det stora leendet, oförställd glädje. Framtänder med baksida av guld! En kind som alltid var våt av saliv -jag har inte mött någon mer med sådana kinder. Skinnet, ansiktshuden, russinskinnet... En russinhövdings ansiktsskinn. Benens pappershud, de bruna armarna, höftbredd trots den annars ganska magra kroppen. Ett knä som ingen var för stor för, fast hon själv blev mindre och mindre. Hon glömde äta när morfar dog, ett tag, bara. Hon krympte på längden när jag växte. Hon lät mig växa, lät oss alla växa, och var stolt.
Och varje söndag: Frågan ställdes, besvarades med nej, och hon gick ensam. På varje gudstjänst gick hon ensam. Hon undrade över våra val i livet, och jag vet att hon bad. Var hade jag varit utan hennes böner? Nu, bara några år senare, är det jag som hoppas, jag som ställer söndagsfrågan, jag som går på varje gudstjänst. På varje gudstjänst, ensam. Och det är jag som ber. Jag är där utan mormor, och hon är där med mig.
För jordgubbarna på sängkanten, Mosters jordgubbar, de blev det sista hon åt. Bara det bästa. Hon var lycklig, jordgubbarna var söta och röda. Moster var där, och de åt, tillsammans. Så var det natt. Hon vaknade inte mer fast det blev morgon. Hon andades ett tag till, men tittade aldrig på oss igen. Och hon var varm och skön, jag vet för jag var där, jag strök hennes panna, och lakanen var hennes egna med små blommor på. Och när jag gick var det sista gången.
Nu är det någon annans trappuppgång och någon annans dörr. Doften är fortfarande hennes.
Som jag älskade henne.
lördag 4 oktober 2008
Min kommentar i Hosannas blogg
...bör kanske också publiceras i min egen?
Jag har fortfarande inte körkort, men för åtta år sen, när vi väntade Storebror, övningskörde jag. På en liten slingrig väg utan mittlinje. Det var inte min idé. Jag råkade repa hela bilsidan på vägräcket. Det var bara början.
Maken, snäll som han är, sa: “Men, Mamman på väg, det är ingen fara. Såja, nu kör jag bilen tillbaka till början av kurvan, och så får du köra igenom den igen. Så du inte blir rädd.” Och så gjorde han det, utan att vara arg eller spydig eller nåt. Jag klarade kurvan! Jag fortsatte eftersom det gick så bra… och fick möte, av en beige Volvo som körde i 90 km/h. På ren reflex svängde jag åt höger. I diket. Bilen åt gräs och vi satt där på vägkanten som Josef och Maria på väg till Betlehem med havererad åsna.
En snäll bonde i röd pickup drog upp oss, efter att ha övertalat mig att låta honom göra det -jag kunde inte köra, men jag kunde inte tänka så bra heller, så det jämnar ut sig. Eller nåt. Alla har skrattat åt mig ända sen dess, med korta uppehåll för att hämta andan.
Jag har fortfarande inte körkort, men för åtta år sen, när vi väntade Storebror, övningskörde jag. På en liten slingrig väg utan mittlinje. Det var inte min idé. Jag råkade repa hela bilsidan på vägräcket. Det var bara början.
Maken, snäll som han är, sa: “Men, Mamman på väg, det är ingen fara. Såja, nu kör jag bilen tillbaka till början av kurvan, och så får du köra igenom den igen. Så du inte blir rädd.” Och så gjorde han det, utan att vara arg eller spydig eller nåt. Jag klarade kurvan! Jag fortsatte eftersom det gick så bra… och fick möte, av en beige Volvo som körde i 90 km/h. På ren reflex svängde jag åt höger. I diket. Bilen åt gräs och vi satt där på vägkanten som Josef och Maria på väg till Betlehem med havererad åsna.
En snäll bonde i röd pickup drog upp oss, efter att ha övertalat mig att låta honom göra det -jag kunde inte köra, men jag kunde inte tänka så bra heller, så det jämnar ut sig. Eller nåt. Alla har skrattat åt mig ända sen dess, med korta uppehåll för att hämta andan.
En saccosäck
...liknade Mannen mig vid. Rättvisan kräver ett citat, och min försäkran att jag vet att det var välment: "När jag ser dig tänker jag på en jättestor Saccosäck som jag slänger mig i!", så sa han. Jag bröt inte samman och brukade inte våld. Kära dagbok, är jag avtrubbad?
Min kommentar var: "Jag har svårt att se den underliggande komplimangen i ditt yttrande." Hans svar var: "Men jag har väldigt många fina erfarenheter av Saccosäckar." Vi kom inte så mycket längre än så. Jag åkte på äventyr till Ica Kvantum och tröstköpte två paket doftljus. Jag gillar inte ens doftljus, men det hjälpte ändå. Märkligt. Patetiskt. Men jag står för det.
Så här några timmar senare är mina reflektioner, när det gäler Saccosäckar, ungefär som följer:
*Saccosäckar har ett yttre av plastigt konstlädermaterial som flagnar vid flitig användning.
*Saccosäckar har ett inre som består av små frigolitkulor.
*Saccosäckar är förrädiskt inbjudande, men det leder undantagslöst till svårartade ryggbesvär om man tillbringar en natt i dem.
*När man tycker att en Saccosäck är ivägen sparkar man in den i närmaste hörn.
*När Saccosäcken inte riktigt håller ihop i sömmarna blir det ett helvete att dammsuga upp innanmätet.
Nä, jag är inte arg. Jag avstod från att köpa en ganska liten kombinerad köttbank och klyvyxa på Ica. Ja, de fanns där. Och ja, jag kände lite på tyngden -men avstod. Som sagt. Mannen är ingen saccosäck -vore han det hade det ju räckt med en rejäl sax. Han är en man med skägg och breda axlar, varmt hjärta och, förvisso, oslipad verbalromantisk förmåga. Jag behåller honom ograverad, tror jag. Vem skall annars sy ihop mina sömmar?
Min kommentar var: "Jag har svårt att se den underliggande komplimangen i ditt yttrande." Hans svar var: "Men jag har väldigt många fina erfarenheter av Saccosäckar." Vi kom inte så mycket längre än så. Jag åkte på äventyr till Ica Kvantum och tröstköpte två paket doftljus. Jag gillar inte ens doftljus, men det hjälpte ändå. Märkligt. Patetiskt. Men jag står för det.
Så här några timmar senare är mina reflektioner, när det gäler Saccosäckar, ungefär som följer:
*Saccosäckar har ett yttre av plastigt konstlädermaterial som flagnar vid flitig användning.
*Saccosäckar har ett inre som består av små frigolitkulor.
*Saccosäckar är förrädiskt inbjudande, men det leder undantagslöst till svårartade ryggbesvär om man tillbringar en natt i dem.
*När man tycker att en Saccosäck är ivägen sparkar man in den i närmaste hörn.
*När Saccosäcken inte riktigt håller ihop i sömmarna blir det ett helvete att dammsuga upp innanmätet.
Nä, jag är inte arg. Jag avstod från att köpa en ganska liten kombinerad köttbank och klyvyxa på Ica. Ja, de fanns där. Och ja, jag kände lite på tyngden -men avstod. Som sagt. Mannen är ingen saccosäck -vore han det hade det ju räckt med en rejäl sax. Han är en man med skägg och breda axlar, varmt hjärta och, förvisso, oslipad verbalromantisk förmåga. Jag behåller honom ograverad, tror jag. Vem skall annars sy ihop mina sömmar?
Kontaktyta
En öppen famn för ett ledset barn
En öppen famn för ett vuxet barn
Om du är barnet
ger jag dig mina händer
Om du är famnen
ger jag dig mitt ansikte
I kontaktytan bor förtroendet.
En öppen famn för ett vuxet barn
Om du är barnet
ger jag dig mina händer
Om du är famnen
ger jag dig mitt ansikte
I kontaktytan bor förtroendet.
måndag 29 september 2008
Den gemensamme vännen
kom igår, och lät sig övertalas att stanna lite längre än alla andra. Ledsen och desillusionerad var han, trött på det mesta, med en nyfunnen hopplöshetskänsla som inte riktigt låter sig rubbas. Vi enades om att en bra konsert var vad vi behövde, tillsammans, med te och gitarr och sång och flams och övernattning på vardagsrumsgolvet. Ändå var han inte säker på att det skulle hjälpa. Jag tror honom.
Jag lyssnade och var tacksam att han talade. Ändå var det han som sade "Tack för att du lyssnade". Det var som om han sade "Tack för att du andas". Hur kan man inte lyssna? Hur kan man ha en sådan människa i sitt liv utan att fångas? Hur kan man ha honom i sitt vardagsrum utan att vilja göra allting bra igen, och förtvivla över sin otillräcklighet? Det vet inte jag.
Gud, gör allting väl... för jag kan inte.
Jag lyssnade och var tacksam att han talade. Ändå var det han som sade "Tack för att du lyssnade". Det var som om han sade "Tack för att du andas". Hur kan man inte lyssna? Hur kan man ha en sådan människa i sitt liv utan att fångas? Hur kan man ha honom i sitt vardagsrum utan att vilja göra allting bra igen, och förtvivla över sin otillräcklighet? Det vet inte jag.
Gud, gör allting väl... för jag kan inte.
söndag 28 september 2008
Min bror och hans syster
har träffats igen, och kramats, och pratat, och älskat varandras barn, och därigenom älskat varandra. Till och med de klassiska trigger-ämnena avhandlade vi utan att spärra ut klorna. En del framsteg är större än andra, fastän de är så små så attd e nästan inte finns om de inte benämns. Så jag sade: "Vi har inte grälat på länge, lillebror! Vad skönt! Hur är det med din ischias, förresten?" Och han svarade "Ja, det känns sådär..." och för ett ögonblick trodde jag att han saknade grälen. Naturligtvis kommenterade han sin ischiasstatus. *puh*
Och han ska ta med Storebror på fisketur. Ett kastspö hade han med sig, ett likadant som han har själv. Och blicken i de lilla ansiktets grönbruna... I den fanns ohöljd beundran. Det var blicken hos en som blivit sedd, uppmärksammad och tillgodosedd. Den sade "Du fattar precis". Och blicken i det stora ansiktets blå... Den sade "Jag fattar precis, och jag vill visa dig det som är viktigt för mig. Du är min och jag är din."
Jag simmar, och du bygger broar, lillebror. Tack.
Och han ska ta med Storebror på fisketur. Ett kastspö hade han med sig, ett likadant som han har själv. Och blicken i de lilla ansiktets grönbruna... I den fanns ohöljd beundran. Det var blicken hos en som blivit sedd, uppmärksammad och tillgodosedd. Den sade "Du fattar precis". Och blicken i det stora ansiktets blå... Den sade "Jag fattar precis, och jag vill visa dig det som är viktigt för mig. Du är min och jag är din."
Jag simmar, och du bygger broar, lillebror. Tack.
fredag 26 september 2008
Jag har åkt bil
dit och hem igen. Jag har tänkt och lyssnat och talat och ätit och firat mässa och annat livsnödvändigt, och så har jag sovit hos en människa som står mig nära, druckit hennes kaffe och diskat hennes mugg. Jag har träffat en levande poet och läst hans texter, låtit dem brännas in under mitt skinn. Det allra bästa är att det inte var sista gången. Det bästa är att allt det bästa finns kvar. Jag är lyckligt lottad.
Och så har jag drömt -om Jesus. Premiär! Han sa så här: "Du söker ett -men ett, två, tre, _fyra_ skall du få av mig! Så många har du aldrig fått förut." Sen sade han inget mer, och jag vaknade förbryllad och skrattlysten med orden klara som kristall i huvudet, och kontrasten var så stor. Min vän och frälsare kom till mig, istället för Nattbekanten. Inga vassa tankar och ingen rädsla, bara basal matematik och uppsluppet skratt medan alla andra fortfarande sov. Det blir inte bättre än så. Välkommen till min natt, du som delar mitt liv. Stanna kvar i mitt liv, du som delade min natt. Gör mig till din.
Och så har jag drömt -om Jesus. Premiär! Han sa så här: "Du söker ett -men ett, två, tre, _fyra_ skall du få av mig! Så många har du aldrig fått förut." Sen sade han inget mer, och jag vaknade förbryllad och skrattlysten med orden klara som kristall i huvudet, och kontrasten var så stor. Min vän och frälsare kom till mig, istället för Nattbekanten. Inga vassa tankar och ingen rädsla, bara basal matematik och uppsluppet skratt medan alla andra fortfarande sov. Det blir inte bättre än så. Välkommen till min natt, du som delar mitt liv. Stanna kvar i mitt liv, du som delade min natt. Gör mig till din.
torsdag 25 september 2008
innan
Innan jag vet att du är där
vet jag att jag är ensam.
Innan du säger att du stannar är jag rädd
att du har gått.
Innan du håller i mig är jag rädd
att du skall släppa taget igen.
När du håller mig, hårt, för min skull
är jag ändå rädd
trots att ingen rädsla bor i din famn.
vet jag att jag är ensam.
Innan du säger att du stannar är jag rädd
att du har gått.
Innan du håller i mig är jag rädd
att du skall släppa taget igen.
När du håller mig, hårt, för min skull
är jag ändå rädd
trots att ingen rädsla bor i din famn.
Min nattbekant
dök upp igen. Den som är vassa tankar och skrynkliga lakan och rädsla för det som står till buds att vara rädd för, eller för ingenting och allting. Jag vill säga till den: Dra åt helvete, och ta mig inte med dig. Jag vet att det är lönlöst. Antingen eller. Bara att välja.
onsdag 24 september 2008
Idag har jag
formulerat min människosyn. En halv a4-sida tog den upp. Människosynen. Om jag å andra sidan skulle beskriva en enda människa av alla dem jag känner, så skulle fingrarna dansa över tangenterna, jag skulle ha svårt att hejda mig, helt enkelt. En hel människa -var skulle jag börja? Och var skulle jag sluta?
Är det så, kanske, att min syn på människor i allmänhet inte räcker till för en enda människa i synnerhet? Att varje människa är mycket mer än min bild av henne, liksom Gud är oändligt mycket mer än alla människors gudsbild? Att min syn inte räcker för att se det som finns att se, och för att förså det som inte går att se. Att den kanske inte heller är så viktig. Att det inte är så viktigt hur man ser, vad man ser, utan vem man ser, och att man ser det man kan.
Se människan. Se henne rakt i ögonen utan att vika undan. Håll hennes ansikte ömt mellan händerna och se hennes konturer med din känsel, utan att släppa taget. Låt henne veta att du ser, och låt henne se dig också, så som du är just nu.
Är det så, kanske, att min syn på människor i allmänhet inte räcker till för en enda människa i synnerhet? Att varje människa är mycket mer än min bild av henne, liksom Gud är oändligt mycket mer än alla människors gudsbild? Att min syn inte räcker för att se det som finns att se, och för att förså det som inte går att se. Att den kanske inte heller är så viktig. Att det inte är så viktigt hur man ser, vad man ser, utan vem man ser, och att man ser det man kan.
Se människan. Se henne rakt i ögonen utan att vika undan. Håll hennes ansikte ömt mellan händerna och se hennes konturer med din känsel, utan att släppa taget. Låt henne veta att du ser, och låt henne se dig också, så som du är just nu.
tisdag 23 september 2008
Ny dag...
...och allt är väl. Det är märkligt hur en enda människas frånvaro, och samma människas närvaro, kan göra skillnad. Märkligt, och underbart.
Om det gäller den människa jag just nu tänker på, så kan det vara så att det också gäller universellt. Att vi gör all skillnad i världen för någon, eller några, eller många, helt ovetandes. Skillnaden mellan skrynkliga lakan och vassa tankar, och en god natts sömn. Skillnaden mellan trasig hud, och hel. Skillnaden mellan sedd och osynlig, mellan livrädd och trygg. Mellan att ha gått vilse och att komma hem.
Tänk om det är så? Att det är allas gåva och allas börda, förmågan att göra skillnad? Gud, låt oss bära den med ödmjukhet, på öppna händer, och gå för att möta varandra i ljudlöst mjuka sandaler.
Om det gäller den människa jag just nu tänker på, så kan det vara så att det också gäller universellt. Att vi gör all skillnad i världen för någon, eller några, eller många, helt ovetandes. Skillnaden mellan skrynkliga lakan och vassa tankar, och en god natts sömn. Skillnaden mellan trasig hud, och hel. Skillnaden mellan sedd och osynlig, mellan livrädd och trygg. Mellan att ha gått vilse och att komma hem.
Tänk om det är så? Att det är allas gåva och allas börda, förmågan att göra skillnad? Gud, låt oss bära den med ödmjukhet, på öppna händer, och gå för att möta varandra i ljudlöst mjuka sandaler.
lördag 20 september 2008
En Stor Tjej
från Ungdomsförbundet, och därmed från ungdomen, mötte jag igår. Scenen var politisk och hon var Vuxen. Själv var jag obstinat. Hon var en Stor Tjej då. En att Se Upp Till. Nu var hon en som såg ner. Hon gjorde fullständigt klart för mig att mitt arvode borde vara lägre och jag själv borde hålla käften. Inte vara så tröttsam. Och jag klargjorde ingenting tillbaka, utom att jag ju faktiskt företrädde Kommunen, och ville ställa mina frågor, och gärna få svar på dem dessutom. Att det stod henne fritt att tröttna när hon ville. Det blev mer lamt försvar än något annat, och, som vanligt, efteråt, vet jag precis vad jag borde ha sagt. Vill någon höra?
Såhär, ungefär. Jag företräder inte Stora Tjejer Man Ser Upp Till -jag företräder Kommunen. Jag har ett uppdrag, och det är inte att hålla käften och vara söt, utan att ta tillvara andras intressen. Och hon, den Stora Tjejen, hon lärde mig då, för länge sedan, att inte hålla käften när något behövde sägas. Hon lärde mig att tala. Att tänka fritt. Att lära mig mer. (Och att jag ser gravid ut i snickarbyxor, förresten, nu när jag tänker på det. ) Jag gör det, fortfarande, allt det hon lärde mig då, och varsågod, det är bara att ta konsekvenserna. Och blir man trött så kanske det är dags att ta en paus. Och härskartekniker är härskartekniker, om än i lena trutar.
Så det så.
Såhär, ungefär. Jag företräder inte Stora Tjejer Man Ser Upp Till -jag företräder Kommunen. Jag har ett uppdrag, och det är inte att hålla käften och vara söt, utan att ta tillvara andras intressen. Och hon, den Stora Tjejen, hon lärde mig då, för länge sedan, att inte hålla käften när något behövde sägas. Hon lärde mig att tala. Att tänka fritt. Att lära mig mer. (Och att jag ser gravid ut i snickarbyxor, förresten, nu när jag tänker på det. ) Jag gör det, fortfarande, allt det hon lärde mig då, och varsågod, det är bara att ta konsekvenserna. Och blir man trött så kanske det är dags att ta en paus. Och härskartekniker är härskartekniker, om än i lena trutar.
Så det så.
torsdag 18 september 2008
Luften
...är aldrig så hög och klar och lätt att andas som den stunden varje vecka då jag hör Arbetsplatsens dörr stängas bakom mig och vet att det är helg. Är det inte konstigt? Med en dåres envishet upprepar jag: Jag älskar mitt jobb. Jag är förvissad om att måndagar också är bra dagar för det mesta. Vad är det då som gör att jag älskar ögonblicket, den stängda dörrens ögonblick, ännu lite mer? Är det en Puhstund, är det förväntan? Är det kanske så, att så som söndagen är en liten påskdag, så är också torsdagseftermiddagen en liten skolavslutning? Jag tror det. Jag tror att det är illusionen om oändlig frihet som gör det.
Men Arbetsplatsen... Kärleken bor på Arbetsplatsen. Det är där helheten blir större än summan av delarna, där i stort sett varje fråga hittar ett svar. Och somrarna är värda att dokumenteras i en stor blå anteckningsbok. Det är väggarna, eller alla inom dem, som lockar fram det Något Lite Bättre i varje person som kommer att höra dit. Att göra sitt bästa, eller att bli till sitt bästa? Det är frågan.
Gud, gör mig till den jag kan bli. Låt mig njuta konsekvenserna av att höra till Arbetsplatsen och att låta den förändra mig. Låt mig ändå känna doften av din frihet när dörren stängs bakom min rygg, och låt mig öppna den igen med glädje.
Men Arbetsplatsen... Kärleken bor på Arbetsplatsen. Det är där helheten blir större än summan av delarna, där i stort sett varje fråga hittar ett svar. Och somrarna är värda att dokumenteras i en stor blå anteckningsbok. Det är väggarna, eller alla inom dem, som lockar fram det Något Lite Bättre i varje person som kommer att höra dit. Att göra sitt bästa, eller att bli till sitt bästa? Det är frågan.
Gud, gör mig till den jag kan bli. Låt mig njuta konsekvenserna av att höra till Arbetsplatsen och att låta den förändra mig. Låt mig ändå känna doften av din frihet när dörren stängs bakom min rygg, och låt mig öppna den igen med glädje.
Luften
...är aldrig så klar och hög och lätt att andas som den stunden varje vecka då jag hör Arbetsplatsens ytterdörr stängas bakom dörren och vet att det är helg. Det är lite av en ynnest att få ha det så, och ändå veta att måndagen kommer att ha något roligt med sig den också, att kunna säga "Jag älskar mitt jobb" och mena det. Jag älskar mitt jobb, fast jag älskar torsdagsfriheten en liten aning mer. Och det är ögonblicket, dörrstängningsögonblicket, som är ynnesten. Själva helgen är sällan lika magisk. Är det en Puh-stund? Är det förväntan inför vad som ligger framför? Som varje söndag är en liten påskdag, så är varje torsdag en liten skolavslutning. Kanske?
onsdag 17 september 2008
om jag vill
Men om jag vill, då?
Om jag inte kan, men vill?
Om jag vill mot allt förnuft.
Om jag med smak av tårar längst bak i munnen
försöker utan resultat
för att jag vill?
För att det inte spelar någon roll.
För att viljan är det enda som finns kvar.
För att viljan döljer hopplösheten
med sin kropp.
Går du med mig då?
Om jag inte kan, men vill?
Om jag vill mot allt förnuft.
Om jag med smak av tårar längst bak i munnen
försöker utan resultat
för att jag vill?
För att det inte spelar någon roll.
För att viljan är det enda som finns kvar.
För att viljan döljer hopplösheten
med sin kropp.
Går du med mig då?
Sen kväll med förändring
Det djupt sanna
Det i sanning riktiga
lämnar inte måltavlan orörd
Den nödvändiga rättframheten
rispar långsamt, omsorgsfullt
oskyddad hud
Tryggheten sipprar fram,
lämnar kroppen
och allt förändras.
Det i sanning riktiga
lämnar inte måltavlan orörd
Den nödvändiga rättframheten
rispar långsamt, omsorgsfullt
oskyddad hud
Tryggheten sipprar fram,
lämnar kroppen
och allt förändras.
Motsträvig bön
Ingen växt utan frustration, jag vet det
-men Gud, bevara mig en stund
Låt mig slippa
Låt mig stagnera
Låt mig behålla skinnet lite till
fastän det spricker i sömmarna
Låt mig vara inte det minsta bättre än så här
Och utsätt mig inte för utveckling
utan rädda mig från det
som gör ont
Bevara mig en stund
hos dig.
-men Gud, bevara mig en stund
Låt mig slippa
Låt mig stagnera
Låt mig behålla skinnet lite till
fastän det spricker i sömmarna
Låt mig vara inte det minsta bättre än så här
Och utsätt mig inte för utveckling
utan rädda mig från det
som gör ont
Bevara mig en stund
hos dig.
lördag 13 september 2008
lillebror...
...min egen alltså, fyllde år. Jag tycker så mycket om honom. Jag gör det, för kvällen var fin. Och det var länge sen nu som vi rök ihop ordentligt. Vi tror saker om varann, och vi tror att den andra tror saker, och så blir vi rädda och så kommer försvaret för säkerhets skull före attacken, och så ryker vi ihop. Varje gång, men inte ikväll, och inte förra gången heller. Och jag, storasyster, som alltid kommer nära, i alla sammanhang, som lever i och av nära relationer, jag fick frågan: "Ni är väl ganska nära varann?" och blev alldeles ställd. Så jag svarade inte, utan frågade istället: "I ålder, menar du?" och att uttala den motfrågan grävde ett hål i mig. Kunde jag inte stå upp för min bror? Ville jag inte? Har för många broar bränts utan att jag märkt det? Är närheten inte vår gemensamma längre? Jag vet bara att jag älskar honom så mycket att jag blir rasande alldeles för ofta -och om inte det är närhet så vet jag inte längre vad som är det.
Brorsan: Broarna har kanske brunnit upp för länge sen, och vattnet är kallt, men jag simmar. Jag simmar, för ingen gör mig arg som du.
Brorsan: Broarna har kanske brunnit upp för länge sen, och vattnet är kallt, men jag simmar. Jag simmar, för ingen gör mig arg som du.
tisdag 9 september 2008
Doftlöshetens villkor
Idag fick jag höra att jag luktar gott. Är det inte konstigt att det är så roligt att höra det fastän det så uppenbart är en försköning av verkligheten -fastän det nästan aldrig är man själv som luktar gott, utan det schampoo man använde i morse, tvättmedelsresterna i ens kläder eller några droppar som man applicerade på huden innan man gick hemifrån? Så minns jag Avdelningen på Förskolan, Storebrors förskola. Hur vi blev hänvisade dit för att ingen annan ville ha honom, vår fina unge, juvelen. Den avskalade innemiljön, den synbara torftigheten. Det lättstädade. Hur äckligt jag tyckte att det luktade där. Alla reglerna, inga dofter, inte någonstans.
Hur det sakta förändrades; hur jag förändrades. Hur vi tillsammans var tvungna att skala av oss allt som var en barriär. Vårt hår såg ut som vårt eget hår. Våra kroppar doftade som våra egna kroppar. Våra barn var de barn de var; våra egna barn och de andras barn, på andra villkor, men på samma villkor, på en annan förskola, och vi hade motvilligt hittat hem. Där stod vi varje morgon, lite nakna, fast med kläder på, som oss själva bara, utan ridåer och skygglappar. Så här var det nu. Och vi bands samman för livet av risker och speciallösningar, av egentligen omöjliga födelsedagskalas, av frustration och besvikelse och av doftlös nakenhet.
Det luktar extra gott om mig ibland, men jag vet, innerst inne, att min egen doft är en annan. Som doften av gammal filmjölk uthälld i en diskho för alltid är doften av Förskolan för mig, så är min doft för alltid doften av min hud.
Hur det sakta förändrades; hur jag förändrades. Hur vi tillsammans var tvungna att skala av oss allt som var en barriär. Vårt hår såg ut som vårt eget hår. Våra kroppar doftade som våra egna kroppar. Våra barn var de barn de var; våra egna barn och de andras barn, på andra villkor, men på samma villkor, på en annan förskola, och vi hade motvilligt hittat hem. Där stod vi varje morgon, lite nakna, fast med kläder på, som oss själva bara, utan ridåer och skygglappar. Så här var det nu. Och vi bands samman för livet av risker och speciallösningar, av egentligen omöjliga födelsedagskalas, av frustration och besvikelse och av doftlös nakenhet.
Det luktar extra gott om mig ibland, men jag vet, innerst inne, att min egen doft är en annan. Som doften av gammal filmjölk uthälld i en diskho för alltid är doften av Förskolan för mig, så är min doft för alltid doften av min hud.
måndag 8 september 2008
Små saker och stora
har hänt idag. Lillebror har hittat en glaskula, ute, i sanden. (Det var så, berättade han, att den bara låg där och var fin, och han tänkte att Storebror kunde få den.) Storebror har lyckats bli inlottad i elevrådet. (Det var så, berättade han, att kompisen M fick dra lappen, och så var det just Storebrors namn som stod där.) Båda sken som solen, ingen kunde vänta med att berätta. Båda tog med självklar glädje emot hyllningar, jubel och pussar. Nu sover de, och jag, som har tillbringat dagen mestadels i tystnad, avslutar den också i tystnad.
Duplogubbar
har fångat mig. De återkommer i olika sammanhang, alltid, på något sätt, representerande människor. I barnens lekar. I kyrkan, både i söndagsskoleundervisningen och i den ljuvligt nödvändiga julkrubban vi var med om för några år sedan, där varje besökare fick placera sig själv som Duplofigur någonstans i Jesusbarnets omgivning, för att vid behov kunna säga "Jag var där, jag minns."
Och just idag, när sorgens svallvågor har stillnat en aning, blivit till oroliga krusningar på vattenytan, just nu tänker jag på hur Storebror och de andra på Avdelningen på Förskolan lekte med Duplo. Vi fanns där allihop, i lekarna, i Duploskepnad: Mannen och jag, mamma M och pappa B, mamma V och pappa S, mamma K och pappa A och mamma C. Och pappa J. Och svallvågor är lättväckta.
Jag tänker på pappa J, och det är lätt att minnas rösten och leendet, hur han med värme ropade på barnet som var hans, men svårare att minnas Duplofiguren som representerade honom då. Kanske är det mindre viktigt? Kanske går det bra med den man hittar först? Och man sätter figuren där den syns bra, och den är så representativ en Duplofigur någonsin kan vara, och man tänker: "Jag var där, jag minns."
Och just idag, när sorgens svallvågor har stillnat en aning, blivit till oroliga krusningar på vattenytan, just nu tänker jag på hur Storebror och de andra på Avdelningen på Förskolan lekte med Duplo. Vi fanns där allihop, i lekarna, i Duploskepnad: Mannen och jag, mamma M och pappa B, mamma V och pappa S, mamma K och pappa A och mamma C. Och pappa J. Och svallvågor är lättväckta.
Jag tänker på pappa J, och det är lätt att minnas rösten och leendet, hur han med värme ropade på barnet som var hans, men svårare att minnas Duplofiguren som representerade honom då. Kanske är det mindre viktigt? Kanske går det bra med den man hittar först? Och man sätter figuren där den syns bra, och den är så representativ en Duplofigur någonsin kan vara, och man tänker: "Jag var där, jag minns."
Barnens katedral
fick besök av mig och Lillebror igår. För dagen var den inrymd i en alldeles vanlig kyrka i Stadens utkant, och, vi, som hör hemma någon annanstans, var på besök. Jag klädde mig vanlig och han klädde sig fin, i guldpaljettmantel och röda foppatofflor. Lokalreportern kom också, och skramlade valhänt och blygt som vi andra med elefantformad maraca i takt till musiken.
Lillebror, som girigt slukar all text han lyckas fästa sina grågröna på, listade ut att det längst fram i koret stod "KOM SOM DU ÄR". Vi funderade kring orden tillsammans och kom fram till att det nog gällde hans mantel och min vanliga blus och allt annat: Att komma är viktigt, i vilken skepnad är det inte.
Så kom Clownen, stod där i dörren och längtade efter människor. Undrade om han också fick komma in och vara med? Och Lillebror hov upp sin ljusa stämma och sa att det gick ju bra -det _stod_ ju där framme! "KOM SOM DU ÄR". Och clownen kom in och stannade kvar. Och han talade om att alla var unika, och om att det är viktigt att Vara Den Man Är. Fast vuxna... Vuxna var lite väl försynta, tyckte clownen. Vuxna behöver släppa loss lite. Och jag undrade, fast jag inte sade nåt, om det är så det är: Om man får vara hur unik som helst, bara man inte är så försynt. Bara man släpper loss. Vad är det man måste släppa loss för något? För att Vara Den Man Är? Är man Den Man Är längre, när man har ändrat på sig bara en aning?
Jag tror på det där med "KOM SOM DU ÄR". Jag tror att det går längre och djupare, att det är mer radikalt inkluderande än Clownen anade, kanske än någon av oss anar. Jag tror att det är sant, på riktigt, utan undantag. För när alla barnen ställde sig i en lång kö för att få titta på Guds skatt, småkika under det vackra guldtyget som dolde den, och när barn efter barn kom tillbaka med ett hemligt leende på läpparna, då förstod jag. Fast Lillebror förstod allra bäst. Han hade sett spegeln som dolde sig i tygvecken, och han hade sett sig själv i den. Han avslöjade: "Det är människan! Det är varje människa som är skatten!"
Lillebror, som girigt slukar all text han lyckas fästa sina grågröna på, listade ut att det längst fram i koret stod "KOM SOM DU ÄR". Vi funderade kring orden tillsammans och kom fram till att det nog gällde hans mantel och min vanliga blus och allt annat: Att komma är viktigt, i vilken skepnad är det inte.
Så kom Clownen, stod där i dörren och längtade efter människor. Undrade om han också fick komma in och vara med? Och Lillebror hov upp sin ljusa stämma och sa att det gick ju bra -det _stod_ ju där framme! "KOM SOM DU ÄR". Och clownen kom in och stannade kvar. Och han talade om att alla var unika, och om att det är viktigt att Vara Den Man Är. Fast vuxna... Vuxna var lite väl försynta, tyckte clownen. Vuxna behöver släppa loss lite. Och jag undrade, fast jag inte sade nåt, om det är så det är: Om man får vara hur unik som helst, bara man inte är så försynt. Bara man släpper loss. Vad är det man måste släppa loss för något? För att Vara Den Man Är? Är man Den Man Är längre, när man har ändrat på sig bara en aning?
Jag tror på det där med "KOM SOM DU ÄR". Jag tror att det går längre och djupare, att det är mer radikalt inkluderande än Clownen anade, kanske än någon av oss anar. Jag tror att det är sant, på riktigt, utan undantag. För när alla barnen ställde sig i en lång kö för att få titta på Guds skatt, småkika under det vackra guldtyget som dolde den, och när barn efter barn kom tillbaka med ett hemligt leende på läpparna, då förstod jag. Fast Lillebror förstod allra bäst. Han hade sett spegeln som dolde sig i tygvecken, och han hade sett sig själv i den. Han avslöjade: "Det är människan! Det är varje människa som är skatten!"
lördag 6 september 2008
Bio och bonusbarn
Dagen har varit fin. Jag sov dåligt, nästan inte alls, efter en tankeintensiv gårdagskväll. Ryggen gjorde ont och barnen tyckte att vuxensängen var den skönaste i huset. Inget nytt under solen, alltså, men det har gjort att jag har kunnat smyga undan idag också, försöka sova och sträcka ut ryggen, och samtidigt tänka färdigt tankar som behöver tid att tänkas färdigt. Tack alla barn, och Maken, för att ni lever på även när jag mest försvinner och funderar.
Wall-E på bio rekommenderas av oss allihop, tror jag; Fin kärlekshistoria, tankeväckande dystopi med hopp om livet. Och grymt rolig förfilm.
Grannpojken sover över. Han tog med sig sitt lördagsgodis och väntar ivrigt på att jag skall dela det på tre barn -på något sätt är det så med godis: Det blir bättre när man delar det. Kanske inte bara godis, när jag tänker efter.
Wall-E på bio rekommenderas av oss allihop, tror jag; Fin kärlekshistoria, tankeväckande dystopi med hopp om livet. Och grymt rolig förfilm.
Grannpojken sover över. Han tog med sig sitt lördagsgodis och väntar ivrigt på att jag skall dela det på tre barn -på något sätt är det så med godis: Det blir bättre när man delar det. Kanske inte bara godis, när jag tänker efter.
fredag 5 september 2008
Ledig dag
.. och Lillebror och hans mamma gör ingenting. Ingenting alls, och det upptar oss helt och hållet, och vi gör det tillsammans, eller bredvid varann i alla fall. Gott så. Tillräckigt bra. Återhämtning.
Livet, döden och förlusterna
Ja. Nej. Det har hänt: En pappavän har dött, bara plötsligt sådär, och alldeles omöjligt att förutse, och alldeles omöjligt att acceptera, fortfarande. Och barnen stod ensamma kvar, fast inte så länge; Nu finns vi alla, nära och mer avlägsna, runt dem igen.
Igår var det begravning. Och det var vidrigt och vackert, och det fanns ovanligt lite tröst i den begravningen, fast i det finns också någon sorts vila: I att faktiskt inte kunna låta sig tröstas. I att det är precis så illa som det är. Och alla ordklädda tröstförsök blir bara blähäää i munnen. När man tillsammans har konstaterat att det är så det är, så kan man hålla käften tillsammans istället.
Jag släpade mig till kyrkan igår kväll, i fåfängt hopp om att trösten skulle finnas där, kanske, trots allt. Den gjorde inte det-där fanns bara människor med nya hjälplösa floskler och nästan ingen tystnad alls.
Igår var det begravning. Och det var vidrigt och vackert, och det fanns ovanligt lite tröst i den begravningen, fast i det finns också någon sorts vila: I att faktiskt inte kunna låta sig tröstas. I att det är precis så illa som det är. Och alla ordklädda tröstförsök blir bara blähäää i munnen. När man tillsammans har konstaterat att det är så det är, så kan man hålla käften tillsammans istället.
Jag släpade mig till kyrkan igår kväll, i fåfängt hopp om att trösten skulle finnas där, kanske, trots allt. Den gjorde inte det-där fanns bara människor med nya hjälplösa floskler och nästan ingen tystnad alls.
Oj då...
...som det kan bli. Är jag den enda som under en ganska lång tid inte har hittat in på min egen blogg?? Men nu, så... !
söndag 13 april 2008
Söndag igen
och kyrka, med barn, men utan Man. Med väninna och bilkuddar och fotboll i bakluckan "ifall vi vill röra lite på kroppen", som Storebror sa. Lovsång och söndagsskola och nattvard, tack gode Gud. Det blir min stående replik den här dagen: Tack gode Gud. Det blir lätt så på söndagarna. Jag minns allt som har hänt sedan jag blev kristen för inte så länge sedan. Hur skulle man kunna minnas utan tacksamhet?
Det finns någon sorts bas i den där tacksamheten. Livet är inte särskilt platt -rätt mycket uppåt och neråt är det. (Fast det kanske det bara är jag som tycker?) Men basen är tacksamheten. Landningsplattformen. Den jag alltid kommer tillbaka till.
"Tack för att jag fick börja leva" sa Storebror en gång i sin aftonbön. Där är den nog, plattformen. Där, i vetskapen om att vad som än har hänt, vad som än gick käpprått åt skogen idag också, så har jag i alla fall fått börja leva. Kanske inte bara för min egen skull. Tanken svindlar...
Det finns någon sorts bas i den där tacksamheten. Livet är inte särskilt platt -rätt mycket uppåt och neråt är det. (Fast det kanske det bara är jag som tycker?) Men basen är tacksamheten. Landningsplattformen. Den jag alltid kommer tillbaka till.
"Tack för att jag fick börja leva" sa Storebror en gång i sin aftonbön. Där är den nog, plattformen. Där, i vetskapen om att vad som än har hänt, vad som än gick käpprått åt skogen idag också, så har jag i alla fall fått börja leva. Kanske inte bara för min egen skull. Tanken svindlar...
Vippigt värre...
Jag hade för några veckor sedan nöjet att besöka en större, dyrare idrottsanläggning i en stad någonstans i Sverige. Med på resan var fler sådana som jag, det vill säga politiker, och därutöver några tjänstemän och en konsult, plockad ur näringslivet in i den kommunala tillvaron. Jag hamnade i ilsken, djupt ideologisk, dispyt med nämnda konsult, och eftersmaken är rätt skön, för att vara ärlig. Det är inte ofta man vet att man har rätt... men då visste jag.
Han stod där, med solariebränna, märkeskläder och backslick, och talade sig varm för alla de möjligheter som öppnas om man, i en idrottsanläggning, ser till att skapa möjlighet för lokalpolitiker att inta berusningsdrycker i sällskap med näringsidkare som har betalat för sin plats runt bordet.
Jag satt där, ganska tjock, i jeans från Lindex och med luggen i ögonen, och hörde mig själv prata om maktspridning. Om att mitt öra lånas till den som ber att få prata med mig, oavsett ekonomisk status, oavsett arena, kanske företrädesvis på Ica eller på förskolan, om jag ska vara ärlig, eftersom det är där jag befinner mig mesta tiden. (Jo, jag har ett jobb, men där undviker jag helst att prata politik...)
Jag kände mig ung igen, sjutton och ett halvt ungefär kände jag mig som. Och som en livsklok sjuttiotvååring samtidigt. Jag visste vad jag sa, och varför. Jag visste plötsligt att jag är satt att vara politisk för andras räkning. För de som till slut tar mod till sig. För de som pratar allvar om allvarliga saker, gärna i nyktert tillstånd om de vågar. Inte för att skaffa mig fördelar i samförstånd med de som har, vare sig det är makt eller pengar. Inte för att supa bort allvaret och integriteten. Inte för att stänga dörren om mig, utan för att öppna.
Han stod där, med solariebränna, märkeskläder och backslick, och talade sig varm för alla de möjligheter som öppnas om man, i en idrottsanläggning, ser till att skapa möjlighet för lokalpolitiker att inta berusningsdrycker i sällskap med näringsidkare som har betalat för sin plats runt bordet.
Jag satt där, ganska tjock, i jeans från Lindex och med luggen i ögonen, och hörde mig själv prata om maktspridning. Om att mitt öra lånas till den som ber att få prata med mig, oavsett ekonomisk status, oavsett arena, kanske företrädesvis på Ica eller på förskolan, om jag ska vara ärlig, eftersom det är där jag befinner mig mesta tiden. (Jo, jag har ett jobb, men där undviker jag helst att prata politik...)
Jag kände mig ung igen, sjutton och ett halvt ungefär kände jag mig som. Och som en livsklok sjuttiotvååring samtidigt. Jag visste vad jag sa, och varför. Jag visste plötsligt att jag är satt att vara politisk för andras räkning. För de som till slut tar mod till sig. För de som pratar allvar om allvarliga saker, gärna i nyktert tillstånd om de vågar. Inte för att skaffa mig fördelar i samförstånd med de som har, vare sig det är makt eller pengar. Inte för att supa bort allvaret och integriteten. Inte för att stänga dörren om mig, utan för att öppna.
lördag 29 mars 2008
sjukt sjukt
Sjuka barn gör liksom hela tillvaron sjuk. Allt kretsar kring temp och medicin och dricka och kanske äta lite, fast kräks han då, kanske? Jag vet inte riktigt säkert vilken dag det är, än mindre vet jag nåt om tiden. Det är lite kokongigt, som att vara på BB ungefär, fast utan alla de där fasta mattiderna... och utan behå.
Båda barnen tajmar varandra perfekt med feberutbrott, sömn och diarré. Mannen och jag tajmar inte alls, men båda längtar bort, anar jag. Jag har varit utomhus sammanlagt 20 minuter sedan i torsdags,vid sammanlagt ett tillfälle. Kaaaan jag inte få hämta posten? Nej visst... det är söndag imorgon...
Det äe söndag imorgon. Jag längtar till kyrkan. Jag skall ha kläder på mig och låtsas att jag är en fri människa. Evangelietexten handlar om Petrus, som möter den uppståndne Jesus, och som till följd av sin litenhet, sin mänsklighet, sin ofullkomlighet, och av insikten om alltihop, får förtroendet att bli Klippan som kyrkan byggs på. Han kan inte älska Gud så mycket som Gud älskar honom, men han älskar allt han kan ändå. Gud vet det, och Petrus vet det, och det är allt som behövs.
Jag skall få gå till min kyrka imorgon, sitta där som en fri människa med kläder på och höra kyrkoherden med de milda ögonen berätta hur han tolkar den där texten. Det är en ynnest. Jag längtar.
Båda barnen tajmar varandra perfekt med feberutbrott, sömn och diarré. Mannen och jag tajmar inte alls, men båda längtar bort, anar jag. Jag har varit utomhus sammanlagt 20 minuter sedan i torsdags,vid sammanlagt ett tillfälle. Kaaaan jag inte få hämta posten? Nej visst... det är söndag imorgon...
Det äe söndag imorgon. Jag längtar till kyrkan. Jag skall ha kläder på mig och låtsas att jag är en fri människa. Evangelietexten handlar om Petrus, som möter den uppståndne Jesus, och som till följd av sin litenhet, sin mänsklighet, sin ofullkomlighet, och av insikten om alltihop, får förtroendet att bli Klippan som kyrkan byggs på. Han kan inte älska Gud så mycket som Gud älskar honom, men han älskar allt han kan ändå. Gud vet det, och Petrus vet det, och det är allt som behövs.
Jag skall få gå till min kyrka imorgon, sitta där som en fri människa med kläder på och höra kyrkoherden med de milda ögonen berätta hur han tolkar den där texten. Det är en ynnest. Jag längtar.
tisdag 26 februari 2008
Övertalad
Jag bloggar efter idoga hintar från Mannen om att jag borde börja. Jag är anonym, Mannen anser att jag borde vara offentlig. Vi börjar såhär, lite fegt... Mallen är grön i alla fall. Det skall nog bli bra.
Frågan för dagen är vrede. Är vrede bara allmänt känslopjunk? Bör jag låta min vrede påverka min politiska gärning? Jag slits mellan att se det som min plikt att låta mig ledas av vreden när den dyker upp, och att tycka att jag är ett offer för mina känslor. Fast frågan är ju varifrån ilskan kommer. Har den något syfte? Är jag arg för egen räkning, eller för någon annans? Gör den mig självcentrerad, eller gagnar den andra? Hjälper vreden mig att ge röst åt den som behöver ges röst för att höras, eller tystar den bara röster i omgivningen? Ingjuter den rädsla eller mod?
Ett är säkert, och det är att min nästas rätt skall värnas genom min vrede och genom min granskande blick. Inte klämma åt någon som behöver hjälp. Inte straffa för misslyckanden. Alltid se den goda viljan, alltid se utsattheten. Vreden skall drabba den som kan göra bruk av den. Så mycket vill jag! Så lite kan jag...
Frågan för dagen är vrede. Är vrede bara allmänt känslopjunk? Bör jag låta min vrede påverka min politiska gärning? Jag slits mellan att se det som min plikt att låta mig ledas av vreden när den dyker upp, och att tycka att jag är ett offer för mina känslor. Fast frågan är ju varifrån ilskan kommer. Har den något syfte? Är jag arg för egen räkning, eller för någon annans? Gör den mig självcentrerad, eller gagnar den andra? Hjälper vreden mig att ge röst åt den som behöver ges röst för att höras, eller tystar den bara röster i omgivningen? Ingjuter den rädsla eller mod?
Ett är säkert, och det är att min nästas rätt skall värnas genom min vrede och genom min granskande blick. Inte klämma åt någon som behöver hjälp. Inte straffa för misslyckanden. Alltid se den goda viljan, alltid se utsattheten. Vreden skall drabba den som kan göra bruk av den. Så mycket vill jag! Så lite kan jag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)