Ja. Nej. Det har hänt: En pappavän har dött, bara plötsligt sådär, och alldeles omöjligt att förutse, och alldeles omöjligt att acceptera, fortfarande. Och barnen stod ensamma kvar, fast inte så länge; Nu finns vi alla, nära och mer avlägsna, runt dem igen.
Igår var det begravning. Och det var vidrigt och vackert, och det fanns ovanligt lite tröst i den begravningen, fast i det finns också någon sorts vila: I att faktiskt inte kunna låta sig tröstas. I att det är precis så illa som det är. Och alla ordklädda tröstförsök blir bara blähäää i munnen. När man tillsammans har konstaterat att det är så det är, så kan man hålla käften tillsammans istället.
Jag släpade mig till kyrkan igår kväll, i fåfängt hopp om att trösten skulle finnas där, kanske, trots allt. Den gjorde inte det-där fanns bara människor med nya hjälplösa floskler och nästan ingen tystnad alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar