formulerat min människosyn. En halv a4-sida tog den upp. Människosynen. Om jag å andra sidan skulle beskriva en enda människa av alla dem jag känner, så skulle fingrarna dansa över tangenterna, jag skulle ha svårt att hejda mig, helt enkelt. En hel människa -var skulle jag börja? Och var skulle jag sluta?
Är det så, kanske, att min syn på människor i allmänhet inte räcker till för en enda människa i synnerhet? Att varje människa är mycket mer än min bild av henne, liksom Gud är oändligt mycket mer än alla människors gudsbild? Att min syn inte räcker för att se det som finns att se, och för att förså det som inte går att se. Att den kanske inte heller är så viktig. Att det inte är så viktigt hur man ser, vad man ser, utan vem man ser, och att man ser det man kan.
Se människan. Se henne rakt i ögonen utan att vika undan. Håll hennes ansikte ömt mellan händerna och se hennes konturer med din känsel, utan att släppa taget. Låt henne veta att du ser, och låt henne se dig också, så som du är just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar