Nån sorts julnattspredikan

Vår Gud kommer till oss som ett barn. Inte så gudalikt kan man tycka. Inte så likt den Gud vi anar ibland, på avstånd, som vi kanske tror på, men inte egentligen vet så mycket om. Som vi ömsom längtar efter, ömsom tvivlar på, ömsom är lite rädda för, ömsom lägger hela livet i händerna på.

En ömtålig nyföding kommer till oss, för att Gud förstår vad vi är gjorda av, vi människor, vad vi inte kan och vad vi kan.

Vad är vi gjorda av? Vi är gjorda av Hans kärlek.

Vad är det vi inte kan? Vi kan inte överbrygga avståndet mellan oss och Gud på egen hand.

Vad kan vi, då? Vi kan ta emot ett barn som behöver oss.

Kärleken är vi gjorda av, och den finns i varenda en av oss. Man kan gömma den väl under lager av sorg, ilska och vanmakt, men den finns kvar, och kanske är det så att bara barnet, det här barnet, det barn som är Gud, kan locka fram den.

Avståndet, det finns där, inte för att Gud vill det, utan för att vi vänder oss bort, för att vi inte vågar närma oss fastän vi kanske längtar.

När vi inte kan gå hela vägen till Gud, då kommer Gud till oss, i formen av ett alldeles nytt barn som behöver skyddas och älskas. Kanske är han den enda som inte lockar fram skammen och otillräcklighetskänslorna, utan suddar ut dem?

Tänk dig att krubban inte är någon krubba. Tänk dig att det är på din trappa barnet ligger, lindat, i en korg som står på fotskrapan. Din Gud har kommit till dig, och du får ta emot honom. Någon ringer på dörrklockan, och när du öppnar står korgen där. Vad gör du? Vänder du och går in? Eller tar du upp babyn ur korgen, håller honom nära och varm och trygg?

Du gör det du kan. Du kan ta emot barn, du har gjort det förr – stora barn, ledsna barn, spädbarn, ensamma barn, glada barn, arga barn, grannens barn som kommer springande och vill smaka på dina plommon.

Du gör det du kan med det du har, och det du har är kärlek från din Gud. Därför kan du ge den tillbaka, till barnet som är Gud, och till andra.

Känner du värmen och tyngden? Ser du hur hela världen speglas i hans ögon? Märker du hur han låter sig tröstas av din närhet?

När Gud suddar ut avstånd gör han det ordentligt. Oändligt långt borta blir det närmaste nära. Det är inte svårare än så. Öppna din dörr. Din Gud har kommit till dig som ett barn. Lyft upp honom, och vila i Hans famn.

Luciatankar i Västra Tunhems pastorat 2009

Som små visste vi det. Du som är liten vet det idag:
Alla kan vara lucia. På förskolorna vimlar det av minilucior i lussetågen, av båda könen, och alla är finast i världen.

Och sen, någonstans på vägen mot vuxenlivet, hände något. Jag vet inte riktigt när, det kom kanske krypande… Någon gång upptäckte vi att luciarollen var få förunnad, att den var förenad med en del egenskaper, och att de egenskaperna inte var sådana som vi ägde. Vi förstod att man skulle vara söt, klok och snäll och sjunga bra – och inte vet jag när jag sjöng bra sist, och inte känner man sig alltid vare sig söt, klok eller snäll. Flamsäker skulle man också vara, eller eldvettig – inte gå omkring och elda andra i håret och sådär.

Det är så lätt att tro att man vet mer när man är stor än när man är liten. Men kanske är det sant, det där vi lärde oss? Alla kan vara lucia. För vad är det som händer, egentligen, där under lussemorgonen? Jo, någon kommer i mörkret och bär ljuset med sig. Plötsligt, i det mörkaste mörkret och den ensammaste ensamheten, står någon som man kanske inte ens känner där på tröskeln, har med sig ljuset i händer och hår, och sjunger glädjens och morgonens sånger.

Vem är ljuset, och vem är du?

Ljuset är Jesus Kristus, Guds son, världens frälsare, och du och jag, ömsom ensamma i mörkret, ömsom den som bär ljuset till andra. Vi behöver tröst, och vi får ge tröst. Vi behöver förlåtelse och vi får ge förlåtelse. Vi behöver kärlek, och vi får ge kärlek.

Kristus är världens ljus. Vi får ta emot honom ur andras händer, och vi får i vår tur vara hans ögon, hans händer, hans fötter och hans röst. Vi får gå till vår medmänniska med ljus i mörkret, vi får hålla händerna runt lågan och vi får sjunga glädjens och morgonens sånger.

Idag är det du som är lucia.

Om man vore en rädd en

skulle man kanske inte ha gjort det.
Om man inte vore lite tillitsfull eller mycket
eller ganska våghalsig, på något sätt
mitt i det där att mamman, på väg uppför ett berg
alltid undrar i vilket skick hon eventuellt kommer ner igen
och med vilken kroppsdel först.

Då, när man har vågat det värsta och det bästa,
dyker Stiftet upp, med mjuka, varma vingar
och där får man bo tills man är hemma, hel och hållen.
Mjuka varma vingar och stekt kyckling
och andra som också är på väg, som man kan må bra tillsammans med
och ingen annan har heller några pengar och alla har samma Gud.

Det ska nog gå bra, det här.

Det finns en man

som är min vän, fast jag inte känner honom ens hälften så väl som jag skulle vilja. Han är en representant för de sällsynta, de som är vänner på avstånd, och från första blicken. Jag träffar honom sällan, men bra, och i lördags hände det igen.

Han valde mig till sällskap, av många tillgängliga, för att han hade något att säga. Han vill ha mig till präst, för han tror att han vet hurdan jag skulle vara om jag var en, och jag tror att han har rätt. Han har, obesett, nästan, fångat mig i ännu obefintlig alba och stola, eller kanske har han sett mig där jag alltid är, i den tröstande skuggan av korset.

Han berättade med egen röst det jag alltid har vetat: Att det finns människor som är präster och som inte vill att mannen i hans liv skall bli hans man, som inte tror att någon välsignelse finns att ge, och som tror att det de har inte finns på riktigt, utan är förbehållet andra. Jag har vetat att det gör ont, också, men jag har inte känt det riktigt, i min egen maggrop. Detta är hans ord:

"Jag läste en artikel i tidningen, om det här med äktenskap, du vet... och jag blev så ledsen. Det var _min_ präst som sa det. Han har _döpt_ mig."

Mannen, han som är min vän, vet värdet av sitt dop, av att en gång för alla tas emot i Guds famn. Jag vet värdet av min vän och av hans smärta.

Maken

, som tror att han inte tror, handlar i full förtröstan. Jag vet inte vem han förtröstar på; jag tror det är på mig, och jag tror att jag inte förtjänar det. Hans förtröstan kommer mig till mötes, liksom Guds nåd kommer mig till mötes, som en varm vind, som ett oändligt möjliggörande.

Jag, som vet att jag tror, jag famlar och ängslas och är rädd för nästan vad som helst. Det är bra, för famlande händer hittar varm hud, ängslan ställer rätt frågor till rätt människa, och rädslan leder mig in i hans famn. Det är svårt, för jag vill bara ligga och gråta i ett hörn och veta att någon snart kommer och lyfter upp och håller om.

Han, som inte tror, visar mig ljuset, och jag känner det och söker det. Han bär just nu Guds rike till mig. Inte mindre än så. Hörde han mig nu så skulle han le, milt överseende, och säga "så bra att det känns bra". Icke desto mindre är det min sanning idag.

I nöd och lust, sannerligen.

och plötsligt, igen,

är Nattbekanten där

och den här gången har jag inget att sätta emot, ingen att sätta emot, för svärmor har bäddat sängar i varsitt rum åt mig och maken, och en varm sexåring ska inte behöva vara sin mammas murbräcka mot ångesten.

Rakbladsfingrarna och den brännande iskylan är densamma, och jag kastar mig av och an i sängen, och jag vet inte varifrån han kom den här gången heller, eller vart han går, eller när.

Dagen efter: Ingen att prata med, men makens hand på kinden, och noteringen, klädd i ord: "Du ser betryckt ut." Jag kunde svara "Det är inte så bra" och ta emot omfamningen som var det enda svaret.

I nöd och lust.

Tigerpojken är en vuxen man

som mer än någon annan människa just nu ger mig hopp. Han känner mig inte så väl, men om det vore mina barn, om de vore barn som blev samhällets också, och inte bara föräldrarnas, då önskar jag att han var deras Tigerpojke, deras ställföreträdande vuxna man. Om han kom till mig med mina barn i sina tankar och i sina plastmappar med olika färg, då skulle jag låta underarmarna vila på bordet, släppa garden och gråta både i sorg över att han var nödvändig och i tacksamhet över att han var där.

Han lyssnar, och när han har lyssnat tänker han, och när han har tänkt färdigt lyssnar han ett tag till. Det är inte på de vuxna han lyssnar mest, utan på barnen, och inte på oss som tror att vi vet, utan på dem som vet mer än de tror och än vi tror. När han har tänkt och lyssnat, då berättar han vad som skulle kunna bli bra, eller åtminstone lite bättre, och vad som gläder honom och vad som oroar honom, och ibland tar orden slut. När orden tar slut talar ögonen och jag vet, eller jag tror mig veta, att jag skulle lita på honom.

Orden tar slut ibland, därför att det är svårt att hämta dem direkt från hjärtat. Tänkta ord är slipade och rätt och i överensstämmelse med lagstiftning och fackspråk. Orden som bor i hjärtat, de är knöliga och rivs på vägen ut, de är speciella för varje barn, och ibland går de vilse där i skrymslena.

Om det var mina barn. Om de var mina, de trasiga, som behöver flera av oss andra, men som inte alltid får det som man skulle önska även om många vill väl. De är inte det, men de skulle kunna vara, för stegen mellan det vanliga, trygga, och det otänkbara som bara ber om distans är varken så långa eller så många som man kan tro.
Alla de barn som inte är mina, men som är någons, å, som jag önskar dem en tigerpojke.

Mitt i natten håller jag

plötsligt hårt i den man jag har älskat halva livet, och talar om, som om det gällde livet, att jag aldrig vill förlora honom. Fortfarande nästan i sömnen hör jag honom svara "Det känns så tryggt när du säger sådär."

Han är trygg och jag är livrädd, och ingen av oss vet varför. Jag har mycket att förlora. Han utgår från sig själv, och ser på mig, och är trygg. Så är det, och så har det kanske alltid varit?

Min trygghet, bredvid mig i sängen. Som om det gällde livet klamrar jag mig fast, och ingen bänder loss mina armar.

Kan det vara storm och ljummen bris, på samma hav, samtidigt?

Dag

har avslöjat sin underlivsteologi, just som sig bör. Skönt att ha honom utanför garderoben till sist.

Gud, däremot, avslöjar sig varje stund i Jesus Kristus, och ändå aldrig helt och hållet. Låt mig citera Den Lycklige och söndagens predikan hemma i den alldeles vanliga kyrkan:
"Att tro att Gud helt och hållet kan fångas i trosbekännelsens ord är som att tro att man kan fånga våren i en spann, ställa den i källaren och ta fram den till Allhelgona och säga "Nu har vi lite vår här!"."

yrvaken

sträcker jag mig mot solen.
Som alltid är det obehagligt att få sina tillkortakommanden synade,
men det är så mycket mer behagligt att känna hur dimman lättar,
huvudet klarnar
och att plötsligt veta vad som behöver göras.
Gomorron - fast det var dyrt.
Inatt sover jag gott.

Nä, fråga inte, för jag kan inte förklara
men stå ut med mig och alla bristerna.
Tack.

Det fanns en grupp.

Den fanns utan mig, utan att jag visste
och det var en grupp för någon som jag och några till
och jag kom dit för att berätta något som de andra inte visste.

Jag berättade
men lyssnade mer
och de lärde mig saker om mig
som de visste men inte jag
som de visste
för att de också är
som jag

Det finns de som är som jag.
De vet hur vi är, hur jag också är
och vad jag kan.
Jag kan!

Inte många vet att jag hör dit,
att den där gruppen borde vara min.
Inte ens den mallen passar jag in i
men i gruppen.
Min grupp,
den jag inte visste fanns
den som vet saker om mig
som jag också vet
nu.

Som att komma hem
kan man säga
om man vill att alla ska le och ingen lyssna
men det är lite sant
en liten sanning
en sanning om idag
och om mig

Den Allvarsamme tog med sig fågelsången

, och några tysta fåglar,
och så gick han sin väg, som han hade sagt
utan att se sig över axeln.

Jag visste det, så jag grät på samma sätt
som jag aldrig kan, men vill, när någon dör.
Han dör inte men går bort
eller någon annanstans och jag
sörjer tills jag har sörjt färdigt.

Mitt ansikte klär i tårar
och han är värd alltihop
salt och levande vatten
och ögon
som kanske kan se något imorgon

När jag bävar inför slutet

, det jag tror är slutet, det slut jag ser komma emot oss,
när jag ömsom ropar nej, ömsom finner någon sorts märklig vila
i ett slut jag aldrig trodde skulle komma,
det slut som verkar vara på väg,
obevekligt, snyggt och prydligt, i all vänskaplighet,
det förnuftiga samförståndets rimliga slut

så händer det.

En början smyger runt hörnet
en sorts början för två eller kanske fyra
en som är lite blyg och försagd
en överraskningsbörjan
en som kommer med morgonrodnad och gott kaffe
och avtorkad diskbänk
inte för pliktens skull utan för glädjens.

Hon kommer inte med trumpeter
utan med ett litet grönt munspel
och så väldigt fel kan det kanske inte bli,
oavsett om vi andas in eller ut.
Om du andas in så andas jag ut.
Det kan bli musik då,
när vi inte längre förväntar oss något ljud
när vi trodde vi hade tystnat
när vi börjar andas igen

Spela med mig

Näst sista gången, den Allvarsamme

predikade, och jag var kyrkvärd.
Psalm 313 och psalm 490 på samma gudstjänst - så mycket bättre blir det inte.

Han deklarerar klart och tydligt att han ser framåt
och aldrig någonsin över axeln.
Han går inte att behålla när han försvinner
och jag finner mig - det känns som ett dödsfall man vet om i förväg
och temat för söndagen är Livet och döden.

Jag tänker sörja. Jag är en som sörjer det jag förlorar.
Som tittar bakåt, men går framåt,
på den väg jag är satt att gå.

Psalmerna tjänar till påminnelse, tröst och hopp
och förtjänar uppmärksamhet idag igen:

sv ps 313

1.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja
mitt hjärta från honom,
ej änglar, demoner och död.

2.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriiad från ångest och brist.

3.
Ej så som man råkar
en främling på gatan,
-nej, så som man ser på en vän,
en vän man har drömt om
i nätter och dagar
och äntligen finner igen.

4.
Ja, öga mot öga
i klarhet och jubel
och värme och friskhet och glans
vi lever med honom
som här vi har anat.
Vi lever för alltid som hans.


Sv ps 490
1.
Guds Son en gång i morgonglans
skall åter komma hit
och alla ängslans skuggor flyr
och världen fylls av liv.
Han är densamme som han var
men klädd i härlighet.
Med solens krona blir han krönt
och stjärnors diadem.

2.
Och klarare än påskens ljus,
då han steg ur sin grav
och krossade det ondas makt
och dödens udd bröt av,
ja, klarare än påskens sol
är Herrens härlighet
när han på skyar kommer hit
och alla honom ser.

3.
Guds Son en gång i morgonglans
skall komma hit igen.
Hans stora dag, låt oss med bön
och tro påskynda den.
Guds son ska komma.
Allt som dolts
skall då bli uppenbart.
Vi väntar, ropar med hans folk:
Kom, Herre Jesus, snart!

Vilka är era favoriter, och vad sjöng ni med i idag?

Politiska Lillebror

säger "Jag vill ha röstade hallonmackor till frukost!"
Han fick det.

Jag hänger tvätt igen

och minns början, storlek sextiotvå.
Nu kan barnen hämta in sin egen torra
och de mjukaste strumporna, men ännu inte de minsta, är mina.

Solen skiner och det hjälper inte
för de skenbart hela klädnyporna
faller frostsprängda sönder i mina händer.
Värme för sent.

Inte bara de.
Jag hängde tvätt i början.
Gör jag det i slutet?
Är detta slutet?
Är det nu?

Vad tänkte jag på? FISK håller måttet

fastän jag så gärna ville byta. När jag läser ser jag det: Den där nomineringsgruppen är min, så är det bara. Jag kan hur mycket som helst längta efter en kyrka utan partipolitik - men är man som jag, så är man en FISK i alla fall, i det levande vattnet. I strömfåran, mitt i alla virvlarna, oavsett hur man tänkte sig att det skulle vara. Fjällen trillar aldrig av. Simma på, Karin, Toggan och resten av er!

Den nya prästen,

vad ska jag kalla honom?
Han är inte alldeles mainstream,
ögonen är de vackraste jag har sett
och jag förstår inte alltid vad han säger.
Gudstjänsterna är stor glädje, evangelium, bön och lovsång.
Ingen tvekan, inga förbehåll, allt att hoppas på och längta efter.

Den Allvarsamme går någon annanstans,
och nej, jag klarar mig fortfarande inte utan honom.
Det är det fina: Människor lämnar ekande tomrum när de går
och ingen kan fylla någon annans.

Glädjen kommer istället
och den kommer att svepa mig med sig som en floddvåg.
Var hamnar jag? Vänta och se.

Hjälp! Hosanna...

... är borttappad och jag vet inte var man hittar henne igen. Kan någon hjälpa?

Utrotande

Jag plöjer kyrkovalsinformation, och skillnaderna ligger som alltid i det som aldrig riktigt sägs,det som döljs bakom orden,snarare än framhävs av dem.

Ibland fastnar något, trots allt. Socialdemokraterna vill utrota kvinnoprästmotståndet, och jag antar att jag borde vara tacksam, jag som har livmoder och prästlängtan på samma gång. Det är märkligt att den inte skaver, den där bebispåsen, med tanke på hur kontroversiell den kan vara.

Ändå är jag inte tacksam, utan lite rädd.
Jag är inte så mycket för utrotande över huvud taget. Samtal och ilska och svettig debatt, däremot, och nattvardsgemenskap och kanske en kopp kaffe efteråt - ingenting utrotas. Argumenten benämns och bryts mot varandra.

Var slutar åsikten och var börjar människan? Var börjar och slutar Kristi kropp - och vad i den skall utrotas?

Jag blir kallsvettig vid tanken.

Här sitter jag med snorigt barn

och tänker mer än jag borde.
Just nu behöver jag hjälp
med att definiera kärlek.
Gör det, är ni snälla?

Tolerans och respekt

Så här en vanlig trefaldighetssöndag undrar jag nyfiket när Alexander Bard ska börja uppmana muslimer och judar att lämna Folkpartiet med anledning av sin tro. Under tiden eldar jag under min vrede, och konstaterar att jag faktiskt var där först.

Religiöst motiverade utrensningsförsök ger mig sugproppar på hela kroppen.

Vad tänker ni på just nu?

Det finns hopp.

Det kom en vindpust, eller ett vindmonster
och Storebrors bildörr rycktes ur hans händer, och lämnade ett rött litet Citroênskrap på den enorma och välputsade bilen bredvid.
Maken gömde ansiktet i händerna.
Pengarna försvann med vinden, trodde vi, och mamman, på väg till badet med familjen, skrev en mycket ärlig lapp med rödpenna och alla nummer.

Efter badet hade det ringt. Maken gömde ansiktet iggen, och ville inte vara med, så mamman tog tjuren vid hornen. Det var ingen tjur. Det var en snäll tjej, och hon var bara glad över lappen, och ville inte ha ett öre.

Är det inte fantastiskt??

Och när den nya dagen kommer

, med gott humör och snyggt hår och vaccinerade kattungar, då är jag inte rädd för vargar. Då vill jag fortfarande inte vara fåraherde, inte just där, men gärna ett får, i slängkappa med nitar på, och rödlockig peruk, med ett brett leende på läpparna och mod i blicken. Jag stannar. Beware, folks!

Ibland tar den bara slut.

Orken. Lusten. Kärleken?
Jag älskade en plats en gång och det var inte länge sen.
Numera älskar jag bara människor.
När platsen inte är densamma längre, när hemma har blivit långt borta,
då är det dags att gå.
När de starka vinner, när vargarna bygger bo i vardagsrummet,
då vill jag inte leka herde längre.
Är ni med mig?

Svärmor störtar framåt

på sedvanligt raska fötter över berget, med min familj i släptåg.
Själv går jag sakta min egen väg.
Kvällen är sen och sval och ljus, vinden har mojnat. Havet är blankt och mörkt
och fötterna, den onda och den vänstra, trampar kända stigar och nya
och om jag var blind skulle kaprifoldoften leda mig hem.

Idag har jag lärt mig mitt föräldraskaps storhet: Tålamodet och förståelsen
som faktiskt ingen annan har, som lämnar farmor och andra efter sig, otåligt hoppande
medan jag tar mig framåt, väntande, och tiden går och det gör inget.
Mina barn växer i den flydda tidens eftervärme.

Fram ur en klippskreva tränger en hel levande fläderbuske.
Det borde inte vara möjligt, men det är sant.
Ur död till liv.

Hon som gick före

predikade, och, ja, jag följer efter.
I nästa kyrka skulle vi ju bara fika,
men den mildögde Kyrkoherden hittade en mamma
på väg mot kaffe och våfflor
och sa
"Så bra att du är här,
kan du läsa en text?"
Två gudstjänster en vanlig söndag.
Man kunde ha det sämre.

Från bakisfrukost

i morgonrock, till piggögt kyrkvärdsskap i somrig blus
på tolv minuter.
Rekord, minsann.
Drakflygerskan och Blomsterflickan följde med
och Gud fanns överallt, som vanligt.
Ni, då?

Det finns några vänner

som inte tycker att mammor ska vara präster. De är vänner oavsett, och jag också.

En av dem, doktor Mod, sa till mamman, på väg ut ur prästkandidatsgarderoben, att just den mamman utgör det perfekta undantaget.

Komplimang?
Förolämpning?
Bara väldigt intressant?
Jag ler förundrat och förtjust.
Det var längesen.

Mamman på väg att gå upp i atomer

fick applåder i Kommunfullmäktige.
Världsunikt, eller nåt.
Bamseplåster var ämnet för inlägget.
Frågor på det?

Församlingen

har sommarspecial.
Vad sägs om blomsterexekution på onsdag?

De Efterlängtade

... de kommer, i år igen, och varje gång är det en ynnest, och aldrig har jag räknat med det. De kommer. När semesterveckorna kommer, de efterlängtade, då kommer vännerna, de Efterlängtade. Jag undrar ganka ofta om det är värt det, 363 dagars tom saknad och längtan, för två dagar när allt är bra igen. Jag har kommit fram till att det bara är att gilla läget. Det är en stor del av livet, det där längtandet. De är värda att väntas på.

Relationerna,

de är så många.
En riktigt bra dag är den allra viktigaste människan
den man för stunden samtalar med.
En riktigt bra dag
förvånar vännerna en med att vara något alldeles särskilt
var och en alldeles oersättlig
nära eller långt borta,
kropp eller röst eller text på en skärm.
De riktigt bra dagarna står som spön i backen nuförtiden
och den här mamman är på väg någonstans
i ständigt gott sällskap.

Det finns en rasist

på mitt jobb.
Ja, på riktigt, på det där stället där kärleken bor, bor också något helt annat.
Hur gör man för att vilja gå till jobbet igen?
Hur blir man glad och stolt och trygg?
Jag tvekar i duschen
och i hallen
och i bilen
och utanför Arbetsplatsens dörr.
Jag vill vara frimodig och längta in som vanligt
men så är det inte längre.

Det var möte om Lillebror.

Maken och Mamman hade glömt att åka dit.
Kan det vara maj-demensen som gör sig påmind?
Rektorn ringde in oss och var inte arg.

Det blir bra.

Förtröstan var ordet.
Han får längta så mycket han vill efter skolstart, Lillebror,
och han kommer att visa sig ha skäl för sin längtan.
Vi är många som har pratat ihop oss, och som sopar mattan
och som tror på honomm. Han vet inte om det,
men det är sant.

Det blir bra.

Skolan. Storebrors skola, Storebrors fröken och Storebrors fritids.
Kan det bli bättre?

Efterdyningar

En hel natt i famnen på en skrattande Gud.
Inte så dumt.
Inte alls.

Jag är en mycket lycklig människa.

Sanningen finns.
Jag ska få berätta om Honom för andra.
*vårskriker*

Förföljelse

det som delar av Kristi kropp kallar för förföljelse, attacker och motstånd - är det kanske ibland bara uttryck för besvikelse över att vi inte lever i radikal efterföljelse, i allt det som Hans kärlek manar oss till?

Tanken väcktes av Kyrkoherden med de milda ögonen. Han predikade.

Jag har klippt en häck.
Med all den ynklighet jag kunde uppbåda pep jag, inför häcksaxen:
"Det är en apparat. Jag är inte bra på apparater."
Maken lät sig inte bevekas.
Jag har klippt en häck.
En bit av den.

Projektarbetet är inlämnat.

Kvällssolen steker på altanen och gräsmattan är mjuk.
Kall öl i handen.
Maken i köket.
Syrenerna doftar.
Behå. Bekväm _och_ laxrosa.
Fem barn i huset, alla är fina, två är mina
och det är söndag imorgon.
Kan det bli bättre?
Tror inte det.
Hur har du det?

Jag borde ha klarat mig själv.

Spridda utdrag från förmiddagens underklädsshopping med Maken som ofrivilligt smakråd:

Maken: Är den bekväm?
Mamman på väg: Japp.
Maken: Då är den _jättefin!!_ *med entusiastisk röst, vid upprepade tillfällen*

Maken: Hmmm. Brittisk. Laxrosa och brittisk. Får mig att tänka på "Yes, Minister". Den rundar av dig himla snyggt.

Maken: Den var somrig! Lite tysk, sådär. Bierstube.
Mamman på väg: Ska jag klippa av rosetterna tycker du?
Maken: Det gör du _precis_ som du vill. De kommer att ramla av i första tvätten i vilket fall som helst.

Maken: Hemvävd. Knypplig på nåt sätt. Det där *pekar på helt vanlig microfiberspets* är väl nåt knypplat?


Svettigt var det, på alla sätt, och Storebror tyckte vi skulle skippa underkläder och åka på chartersemester för pengarna istället. Nästa gång, Storebror. Nästa gång.

Jag har landat

med fötterna på vägen, samma väg, fast den inte verkar sluta där jag trodde. Bomull runt hjärtat och glädje i ögonen. Jubel och fröjd. Orden finns ständigt tillgängliga. Det har aldrig varit så lätt att berätta. Jag vill ropa från högsta berget, jag vill berätta för kassörskan på ICA och personalen på förskolan (fast jag låter bli) och för älsklingsateisten på jobbet (fast hon rymmer när jag försöker).

Fina chefen säger ja, och Den Allvarsamme och prästen av porslin, och Honungskonungen och Bidrottningen och Vägviserskan, och min pappa, Guds lille pojk, tycker det känns fint, och Maken... ja, Maken sopar mattan som vanligt. Efter den första framtidsoron konstaterade han att det nog skulle gå om han hoppade in som chef lite oftare, och om han skippade fotbollstränandet - det kunde vara någon annans tur.

Och bröllopsdagen kom och gick, med kräftor och vitt vin och ömhetsbevis, och minsta barnet sov i soffan under mitt uppdragna högerben. Jag kände hans andning i knävecket och det var en ynnest att ha honom där, att inte vara ifred.

Mitt i livet, det som är fläckigt och krokigt och klätt i omaka strumpor, det som är mitt och vårt, finns jag på vägen, i huset, lycklig och varm, i bekväma underkläder och randig tröja, i jämnstarka armar och gemensam röra. Tack gode Gud.

Stiftet har sagt hej

och vi har bokat möte.
Prästen av porslin tänkte tanken innan jag gjorde det själv.
Hon också.
Jag tänker långsamt, jag.
Kanske blir det rätt nån gång?
Den här gången.
Ja.

Och oförmögen att låta bli

ringde hon mamman, sin egen.
"Jag måste berätta något hemskt, nej, något jobbigt" sa hon.
"Jag tror jag ska bli präst."
Svaret dröjde. Så kom det
i eftertryckliga portioner.

Neeeeej!!!
Vad jobbigt.
Det kanske går över.
Jag älskar dig.
Ändå. Jag älskar dig ändå.

Hon som är på väg, men inte längre vet vart, replikerade
"Du ska säga att det kunde vara värre."

Och svaret, utan tvekan:
"Ja. Det kunde vara mycket värre."

Mamman, på väg

,fast hon inte riktigt längre visste vart, var i Skara.
Biskop Erik predikade.
Varje ord satte levande spår.
Han tystnade. Hon ville ropa "mer!"
Han släckte lampan. Hon ville ropa "Nej!"
Ho mindes alla gånger hon hade vrålat "Nej!"
och hört alla nej förvandlas till helhjärtat JA
och då sjöng kören Fader vår
och det var nödvändigt
och tillräckligt.

Tro inte allt jag säger.

Tro inte allt någon människa säger. Det är din rätt och ditt ansvar att tänka själv.

Lita på din Gud. Du finns för att Han ville ha dig. Han vill ha dig nära. Han väntar ivrigt på att se dig närma dig. Känner du Hans blick på din rygg? Det är Hans längtan som bränner, som viskar: "Vänd dig om! Jag är här. Jag vill se dig i ögonen och viska ditt namn. Jag väntar tills du kommer."

Löftet gäller nu, inte bara sedan: Liv med Gud, med Skaparen som gav dig livet, med Befriaren som älskade dig in i döden och som uppstod för att visa vägen, med Livgivaren som andas i dig, som berättar sanningen med varje andetag.

Ta din plats i Hans famn. Värm dig i mantelvecken. Ta livet i anspråk - det är ditt.

Jag har tänkt

koncentrerat, i gott och nytt sällskap, i två dagar, och varit effektiv och haft roligt samtidigt. Det är mitt jobb i ett nötskal, åtminstone när det är som bäst.

Återigen slås jag av hur vår samlade kunskap och erfarenhet skulle kunna fylla världshaven, och hur sällan vi låtsas om att det är så. Jag är stolt och glad över att få finnas där jag finns, så är det bara.

Kvällen tillbringdes hos vänner, och det var alldeles för länge sedan sist, och ändå som igår. Vin och brutal öppenhet. hållfasthetslära och igenkännande. Vi var katalysatorer, vänner och oförberedda samtalspartners. Inte vet jag hur det blir till slut, men jag tycker om dem båda, och ingenting är som det verkar vara, och om allt vore lätt så skulle det nte vara så innerligt svårt. Spontan kontakt med makens hand under bordet. Sa jag för mycket? Det tror jag inte. Kyssarna efteråt smakade konjak, påstod han.

Sanningen segrar.

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Ibland är verkligheten, den vanliga verkligheten nära dig, oändligt mycket värre än alla litterära eländesskildringar i världen. Det som emellertid är utmärkande för verkligheten är att den kan förändras. Allt beror i slutändan på vanliga, unika, enskilda människor, på gott och på ont.

Samhällets skydsnät, även det allra yttersta, består inte av något annat än enskilda människor med tankar och känslor, öron att lyssna med, munnar att tala med och makt att fatta beslut. När det brister, när de sammanflätade händerna tappar taget, eller släpper, för att verkligheten är så svår att den inte får vara verklig, då faller människor hårt och tungt. När det håller samman håller det för allt.

Vi som inte behöver upprättelse för att överleva, vi lär aldrig någonsin få det. Sanningen segrar, jag vet det; kanske kommer den aldrig att bli allmängods, men den segrar. Det enda riktigt viktiga: Den som behöver räddas kommer att bli räddad.

Han har öppnat för mig en väg
och bytt min ängslan i jubelsång.

Världens modigaste doktor

disputerade idag och jag fick vara där. Jag är så stolt, fast jag inte har någon rätt att vara det. Över annat än avhandlingen är jag kanske ännu stoltare: Över civilkurage och mod. Tacksam är jag över att få dela tro med henne, med er andra, men också med henne. Det syskonskapet är gränslöst. Det behöver inte ens benämnas, men jag gör det ändå.
"Vem är min mor och mina bröder?"

Guds välsignelse!

Prästen av porslin

har blå ögon som tittar ut genom fönstret när hon talar med mig. Hon har gjort min resa, hon också, från snävt till öppet, från exklusivitet till inkluderande, fast förutsättningarna var så olika. Jag trodde mig veta någt om hennes tankar. Jag trodde mig veta att jag förvisso älskar hennes gudstjänster, men att vi inte resonerar likadant. Jag älskar att ha fel.

Jag har sagt det ofta på senaste tiden, och varje gång har det varit en liten seger, ett steg på vägen: Jag älskar att ha fel. Jag älskar att plötsligt veta mer, utan att ha vetat att jag visste mindre innan jag förstod.

Gud
Lär mig.
Forma mig.
Låt mig växa
och bli mig själv.

Jag hänger tvätt

i kall vårvind och skugga. Mot kinden är det bara svalt, fingrarna är iskalla av blåst och väta. Klädnyporna sitter kvar sen i höstas, lite grå och ankomna efter vintern, som de flesta av oss. De räcker inte riktigt till, de heller, men det gör inget. Det är söndag och jag vilar i monoton sysselsättning.

Det doftar flyktigt av tvättmedel och vårluft, och fränt av hönsgödsel från rabatterna. Träden på baksidan, de konstiga, smala, höga, som skulle vara en häck men växte ur sig själv, har fått sin tid utmätt till första maj - då faller de till marken för att grannarna skall få mer sol på sin gräsmatta. Jag vet att jag kommer att sakna den gröna, obändiga lummigheten, men jag är artig nog att tiga. Under träden växer vitsippor. Jag hör grannpappan prata om mat och jag vet vart hans son just cyklade.

Jag tänker på kläderna, på de jag hänger idag och de jag hängde förra våren och våren innan, och de jag hängde den allra första våren här, med Första Barnet på en filt vid mina fötter. Redan då odlade vi mest tusenskönor, mossa och obändighet i trädgården. Och barn. Storlek sextitvå var länge sedan, och jag minns den ljusblårandiga tröjan med en snigel på. Den var också kall mot fingrarna, och blev solvarm och lite stel när den torkade. Det räckte med en enda klädnypa.

Det räckte med ett enda barn för att göra mig till en lycklig förälder. Det behövdes ett till för att göra mig nöjd. Nu finns de, båda två, och cyklar längre och längre bort från oss och den obändiga trädgården. Jag hänger deras rena, våta kläder i den kalla vinden. Jag tänker på växande.

Doktor K

hörde i luren hur det var, och jag hade kvar förmågan att förklara klart och redigt, så hon missade inget. De blågröna kapslarna har återinträtt i min tillvaro, och jag är så glad och lättad över det att man kunde tro att de inte behövdes. Biverkningarna har dundrat in med full kraft, så jag har sovit hela eftermiddagen, men tankarna är snälla och orden också.

Jag är jag igen. Jag, med tillsatser. Utan tillsatser? En aning av någon annan, oberäknelig, skör och rakbladsvass samtidigt, med en rejäl dos smärta avsatt för såväl mig själv som andra. Utan hud, på höga klackar, med vingliga ben, ständigt på väg att trilla omkull i gruset. Nu kan man hålla om mig om man vill. Om man inte vill överlever jag ändå, tror jag.

Jag har varit där

och kommit hem igen, och snart är det sista gången, och en bit av himlen kommer fortfarande att ha sin plats där, oavsett om jag är där eller inte.

Medan jag var där talade jag ombedd till någon som inte bett om min åsikt, och jag gjorde det för att det var honom det berörde, det jag tyckte, och för att det är lätt att prata med andra om honom, lätt, men inte anständigt.

Jag gjorde det, och jag är trött, men inte skamsen.

Emmaus

Han går med. Man går där utan att veta vart man ska, och han går med. I vilsenhet och förtvivlan går han med. Man har inte en aning om att det är han, men han går med. Och det är natt, och han stannar kvar, och han bryter brödet, och då vet man.

Därför firas nattvard, tror jag: För att vi behöver det. För att vi varje gång brödet bryts ser klart en stund och känner igen den uppståndne Kristus. Där ger han sig tillkänna, kommer oss nära och stannar kvar.

Prästen av porslin var hos oss idag, samlad och tydlig, som alltid med något viktigt att säga. Blicken fast och blåvarm, rösten klar och ren som munblåst glas. Hon vet något som jag också vill veta. Kom snart tillbaka!

Kristus är uppstånden!

Ja, jag vet att det är mitt på dagen, men ändå... Vad annat kan man skriva på en blogg en dag som denna? Jag går och låter det sjunka in i mig, idag, som de flesta andra dagar, att det är sant. Att han lever, och att vi lever med honom om vi än dör.

Plötsligt händer det

En dag vaknar man och har ingenting att säga. Har man redan sagt allt, eller har ens syn på vad som är värt att sägas förändrats på något sätt? Jag vet inte. Jag vet bara att det har varit tomt och ödsligt. Det kan ha med källaren att göra, för där har jag varit. Det kan ha att göra med tvivel på det mesta, inklusive på om någon egentligen vill läsa.

Och nu är jag här igen. Det enda jag vågar mig på är ett prövande Hoho? är det nån här?

För omväxlings skull vet jag precis cvad som ska skrivas imorgon, förresten.

Det finns två församlingar

och båda är mina. Kommunfullmäktige och kyrkan med de gröna stolarna är inte samma sa, men de har mig gemensamt. Biskopen har sin givna plats på det ena stället, men inte på det andra. I onsdags var han ändå där, på platsen där uppdraget är oss givet av väljarna. Han sade det som jag behövde höra: Det finns ett som är givet av Gud. Gud kan vara där. Han var där i onsdags. Man kunde höra en knappnål falla. Vi är 51 olika människor. Det fanns ord till var och en av oss.

Nån gång gör man

något man inte vill, för att rätt person ber en. När man har börjat säga det man innerst inne vet är sant, så upptäcker man efter en stund att det där stället där man hade kunnat vända om och ta tillbaka är passerat för länge sen, utan att man märkte det när man gick förbi.

Hur säger man det som först gör ont, för att sedan, kanske, om man har tur, göra gott?

Hur hjälper man en människa, som man egentligen inte känner, att se sig sälv i en spegel utan skojiga bucklor?

Hur tar man sig rätten att bli den som säger andras sanning? Och hur gör man om rätten gavs tll en när man inte frågade?

Jag har sett den Allvarssammes anslagstavla

och bilderna av hans barn. Jag har utan att fråga fått höra vad han längtar efter, och vilka, i väntan på ett telefonsamtal. När det ringde vaknade jag som ur trans, och gick.

Snart är han inte längre min präst, utan någon annans. Han vet inget mer om mig, mer än att jag är där, varje gång. Snart är han inte där längre.

Hur ska jag återgälda?

Vem skall fixa kyrkkaffe när han kommer dit han är på väg?
Inte jag.

Hur blir det utan honom och utan hans allvar?
Jag bara undrar.

Jag har en människa som jag bara känner på djupet, och han är på väg bort.

Man kan göra sönder en mässa

Man kan söka bekräftelse istället för att söka Gud.
Man kan fiska skratt istället för att fiska människor.
Man kan be om medhåll istället för att be om nåd.

Han som kommer med fullkomlighet mitt i allt som är ofullkomligt, han är där ändå.

ESC-reflektioner ur barnamun:

(Storebrors.)

Om Thorleif: "Han skrev en massa låtar när han var ung. Sen gedde han liksom upp, och sen ångrade han sig. Nu har han skrivit en låt till.

Om Sarah Dawn Finer, apropå den norska urrigningen tidigare under kvällen: "Å! Hon har _också_ fått en bröstförlängning!"

När, exakt, på lördagkvällen

hör mamman på väg mot sammanbrott sin make säga: "Håll andan! Jag kommer inte åt när din mage hoppar sådär."

Rätt svar: När han försöker ta loss hennes ljust olivgröna bommullsblus ur elvispen medan hon skrattar så tårarna rinner. Ja. Det blev lite trassligt där ett tag. Men blusen höll, fast den var billig. Tack, H&M.

Inte vispa kläderna, kom ihåg det!

tangentdiarré -jag ser en utmaning

... från -ME-, och jag måste bara nappa, mest för att jag är så lydig. Åtta upplysningar om mig får ni här, och så är det meningen att jag skall utmana åtta till av er. Det gör jag. Finns det ingen blogg, så svara i kommentarer. Alla som inte är nämnda får gärna nappa också! Utmanade är Ullet, helelen, Abigail, Erindriel, Jerra, Road-Kill, farmorsan och Yin. Basta.

1. När jag var liten ville jag bli ärkebiskop. Min ateistpappa tutade i mig att det var det absolut bästa jobbet man kunde ha, och jag trodde honom.

2. När jag också var liten gick jag omkring med en röd flagga på första maj. Varje första maj. Hela dagen. Min liberala pappa tutade i mig att det var det absolut bästa sättet att tillbringa första maj, och jag trodde honom.

3. Min bror jagade mig med en vissen julgran en gång. (Han måste ha varit jättearg.)

4. Jag hade under alla mina tonår en jättestor valaffisch med Bengt Westerbergs nuna uppspikad på min sovrumsvägg. När jag flyttade och mitt rum blev gästrum, förpassades han till källaren -mormor tyckte han stirrade när hon klädde av sig.

5. Mina favoritdroger är utan inbördes rangordning lustgas och cigarriller. Båda har jag bara nyttjat en gång, lustgasen för att det helt enkelt har saknats anlednng, cigarrillerna för att de var alldeles för goda för att jag någonsin skulle våga prova igen.

6. Jag lärde mig läsa före fyra års ålder, och tuggade i mig En gyllene bok om myter och legender när jag var sju (fast Orfeus ch Eurydike var läskig) och Rötter när jag var nio.

7. Jag drack rejält mycket alkohol första gången när jag var 17, på en kompis Fil Kand- fest, och nådde stadiet där jag insåg att enda utvägen var att _inte säga ett enda ord_ på hela resten av kvällen. Det har jag aldrig insett mer.

8. Jag har två små ärr, ett varje sida, precis i underkanten av brösten. Det satt dränageslangar där när jag var nyfödd.

Predikan

denna söndag, som är Fastlagssöndagen, var villkorslöst tjänande klätt i ord, varken mer eller mindre. Tänkte att ni kanske ville veta.

Mamman som är jag pratade med en ny och bräcklig vän. Han ville inte ha någon semla, så han åt kanelbulle istället. Det går också bra. Det är... Jag vet faktiskt inte vad som är det viktiga med kyrkkaffet. Idag var det viktigt att han kom dit, att vi fick dela nattvarden, och kanske var det också viktigt med en hand på hans axel under förbönen, det vet inte jag.

Den såriga fck post som gjorde ont. Hon tog med sig broschyren och bad mig läsa. Livets Ord är fortfarande samma gamla Livets Ord. Tro inget annat. Det jag läste i den där nya, fräscha broschyren var att kristna som är sjuka är det därför att de inte är tillräckligt starka i tron. Inget nytt under solen, men några nya strimlor i papperstuggens behållare.

Prästhustrun

halade upp ett lila bananfodral vid kollekthåven. Mamman, på väg att sluta andas, därefter att börja skratta, fick helt andra tankar kring föremålet ifråga. Prästhustrun är av typen som förstår även sådant som inte uttalas. Hon förnekade sig inte. Vi skrattade tillsammans. Det _är_ faktiskt roligt nästan jämt.

Jag längtar efter det villkorslösa tjänandet

och det är samma längtan som den efter barnen, på bussen klockan fem, på väg att hämta på dagis. Samma längtan som efter att få läsa nästa kapitel i julklappsboken, som efter att få se vad som finns bakom nästa vägkrök. Som efter maken, på morgonen när man har sovit i en för övrigt tom säng. Som efter befriat skratt när tystnaden har gjort en stum, och som efter tystnad när orden har gjort en döv.

Jag längtar inte efter att få predika.

Hör du det, Gud?
Varför måste jag berätta det för dig, kan man fråga sig?

Jag är jag,

mamman på väg. Jag är min blick och mina tankar, min famn och kropp och min längtan. Jag är inte vägen, men vägen är i mig.

För andra är jag en saccosäck, en plats att vila på, pannbiff med lök och en kall öl, fast jag trodde jag var skärvor, stelnade rester och grus.

Jag är sällskaplig och självständig, mjuk och skarp, varm och klartänkt sval någon gång ibland. Jag är lat och lojal, lyssnande och ordrik, och jag är inte mina handlingar.

Jag är ett Guds barn. Idag kan jag säga det högt.

Vill du fylla på, du som känner mig väl eller en aning?
Och vem är du som läser?
Ge mig ögonblicksbilden för dagen, och skriv om du vill, oavsett du brukar eller ej.

Det var gudstjänst

för min skull och för några fler. Jag hade privilegiet att läsa texterna, och lärde mig något under tiden: Man kan lyssna med stämbanden.

"Jag är snäll och tam" sade han om sig själv, den Allvarsamme, men över förkunnelsen vilade inget tamt. Någon gång ibland hamnar orden alldeles rätt. Han sade det högt, det jag alltid har vetat, men saknat ord för, att Ordet är något mer än det som ryms innanför bokryggar, att det är något annat. Att Ordet finns i Bibeln, men att Bibeln inte är Ordet.

Jag lät bli att säga det: "Du är min präst." Jag känner honom inte, för han är inte någon som låter sig kännas, men han är min präst, och jag vet inte om han skulle förstå vad jag menade om jag sade det så han hörde.

Mamman, på väg tillbaka

till platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden, hon som är jag, sov gott i passagerarsätet, genom skogar, förbi sjöar och missionshus, bakom snöplog och långtradare, bredvid en kamrat. Väl framme insåg jag att jag på något sätt är hemma där. Är det hemortsrätten? Är det så att vi alla känner igen himlen, där vi hör hemma på djupet, där vi finner den, om så i smulor?

Det var mässa. Predikan var en vanlig bra predikan, det är inte den som är minnesvärd. Kristusdoften i kapellet lämnar oss inte, den delar sig mellan oss, fyller oss och präglar oss. Den blir ett kännetecken, och den bär ett löfte.

Nåden sköljde över mig där i bänken. Jag lutade mig mot en stolpe, som om jag visste att vågen skulle komma och att jag skulle vara hjälplös och hjälpt, buren och dränkt. Det är sant. Det är den sanning jag behöver, den sanning som nåden berättar långt in i människan, långt under huden, hur tjock och stel den än är. Den ordlösa sanningen, i brödets och vinets form, når dit orden aldrig når. Mamman, långsamt på väg mot en rakare tillvaro, nåddes av de krokigas upprätelse och fick, i sanning, börja om.

Jag berättade för en vän om vad som hade hänt. Samförståndet fyllde utrymmet mellan oss, och våndan byttes i gemensam glädje. Jag fick låna hans öron. Han fick sin väg bekräftad.

Medicinmannen vill ha mig till präst. Jag vill ha honom till vän, och jag längtar efter diakoni, efter det villkorslösa, efter att låna ut mina händer till Honom som vet hur de skall användas. Hade han varit någon som jag tyckte en aning mindre om, och som jag respekterade en aning mindre, så hade myrorna i huvudet varit så oerhört lätta att utrota.

Bara för att det är han, min Medicinman, med milda ögon, blossande kinder, böjda knän och varma ord, och för att han odlade myrorna, så skall jag låta dem kittla mig i öronen i några dagar. Tills på söndag, ungefär. Det är vänskapens pris. Det är inte att vackla, det är att hålla av.

farmorsan: Har du lite myrr?

Ibland är det sådär extra.

Ibland, en vanlig trött kväll efter en vanlig arg dag, finns någon där som känner mig väl. Han backar varken för tröttheten eller ilskan, för han känner dem också, och händerna känner ryggen, men de stryker den som om den vore ny. Jag viskar "mer!" och ordet kvävs i kudden, men han hör på något sätt ändå, för han låter bli att sluta.

Ryggen känner händerna, och de är sträva och lite trasiga och inte alls perfekta. Rätt händer. De är som de är, och de är där de skall vara, så länge det behövs.

Jag har lyft blicken och sett mig om. Jag ser rätt händer och rätt ögon och de ser mig.

Jakob Hellman får vara med idag!
"Har du fått andra himlar
i ögonen?
Du får mig vart du vill
med de vanliga blå."

Min meningsmotståndare

förstår mig väl, och vi tycker mycket om varandra. När vi har riktig tur så översätter den ena det den andra säger så att det låter klokare och mer begripligt. Jag vill att det går honom väl i livet. Ibland vill jag till och med att det går honom väl i politiken, men det talar jag inte om.

Det är som om missförstånden och oviljan att förstå är grundpelare när det handlar om officiell politik. Som om man förutsätts njuta av att ett stort projekt är svårarbetat om man inte hittade på det själv. Som om personliga misslyckanden och sorger är något som skall ingjuta förakt och löje på andra sidan bordet.

Jag vägrar. Och, nä, det handlar inte om att älska fiender, det handlar om att se sina vänner där de är, och om att hålla av dem.

Kyndelsmäss

...och det är nu som julen är slut, egentligen. Tur att granen inte står kvar och barrar i ett hörn, fast jag saknar Arga Ängeln. Jag var på gudstjänst medan barnen underhöll Domptörmamman genom att besegra henne i Alfapet.

Med mig ut genom dörren följde Herrens välsignelse, som vanligt över mig, men också, för ovanlighetens skull, över ett litet ljus med Kristusmonogram. Det det ligger i min ficka nu, och skall få åka brev någonstans.

Något mer följde med: Psalm 87. Jag behöver den varje gång den finns med på agendan, och oftare än så. Idag fångade mig varje vers. Kanske behöver jag den sista allra mest. Maken behöver vers 2, vare sig han vet det eller inte.

Vilken behöver du?

1. Våga vara den du i Kristus är,
den i hans tanke, den i hans kärlek,
den i hans ögas eviga ljus du är.

2. Intet du äger som ej han dig ger.
Kravet och kraften, viljan och verket
strömmar ur samma källa från bergen ner.

3. Skuld och rädsla trycker dig inte mer.
Nu är du fri att älska och tjäna
dem som du möter, Jesus som bor i dem.

4. Redan är du den du en gång skall bli:
Dömd och benådad, död och uppstånden,
älskad och ett med honom som gjort dig fri.

Ömhet

Det var kvinnofrukost, och stiftets vackraste präst talade för rekordpublik. Fortfarande har jag inte funderat färdigt på allt hon sade. Karin Alvtegen har skrivit följande: "Hon kunde aldrig springa tillräckligt fort, när det hon sprang bort ifrån kom inifrån." Det konstaterandet stannar kvar i mig idag; det fanns där redan innan, tror jag. Är jag ensam om att ha försökt smita från min egen skugga, krypa ur mitt eget skinn utan att det var meningen att det skulle märkas?

Peter Birro har skrivit en pjäs som jag inte kände till, med titeln Den ömhet jag är värd. Man skulle kunna tro att det där, att vara värd, har något med att förtjäna att göra. Jag misstänker att det är nästan precis tvärtom. Utmaningen, livets stora, ligger här, någonstans:

Att låta dig få den ömhet du är värd även om du inte förtjänar den.
Att själv ta emot den ömhet jag är värd även om jag inte förtjänar den.

Kom och ta emot.

Nu är det vatten på golvet

och jag vägrar gå in i köket.

Istället funderar jag på hur det kan bli när man plötsligt klär på sig sitt skinn; hur huden, den som saknades och behövdes så innerligt väl, kan kännas stel och otymplig som ogarvat läder, klumpigt hopsytt med sentrådar. Visserligen gör det inte ont längre, inte ett dugg, men rörelsefriheten saknas. Om man aldrig hade varit hudlös, bara behållit sitt vanliga mjuka skinn på kroppen, så skulle man ha vågat mer, rört sig mer, andats närmre och lyssnat bättre. Under läderhuden är det trångt men svalt och lite dött.

Vart tog marginalerna vägen? Och hur kan man vara varm utan en cell på kroppen, men kall under allt det där lädret? Hur närmar man sig med skinnet kvar, hur gör man för att inte vara rädd för att få ont igen?

Lillebror fick en ballong

i ögat. Därför hällde han väldigt mycket mjöl på golvet. När han sedan skulle ta ett sugrör ur en kökslåda blev det tydligen nödvändigt att, jag citerar, "vila i mjölet". Det kan vara därför det numera finns mjöl inte bara på golvet och i trasan som användes till att halvhjärtat vifta bort en del av det vita med, utan också på Lillebror och hans kläder och i soffan.

Jag har fortfarande inte blivit arg. Det är fredag. Man kan dammsuga nån annan dag. Nån annan kan det.

Vad är sex?

frågade Lillebror från baksätet. "Inte en siffra utan nåt annat sex."
Maken baxnade och flämtade och började prata förvirrat om silltillställningar. Mamman, på väg från det dolda skrattet till allvaret, sade som det var.

"Men det är ju _snällt_!" hojtade lillebror förvånat.

Då kom den, predikan:
"Det är bara snällt om den andra har gått med på det, bara så du vet det, Lillebror. Om den andra inte har gått med på det, då är det jättedumt, och då blir det toalettdopp och finkan."

Här följer min slutsats, från passagerarsätet fram:

Blommor och bin- Check.
Våldtäkt- Check.
Påföljder- Jobba vidare.
Sill- Undvik i sammanhanget.

Maken gick omkring

i Huvudstaden, på snabbvisit i tjänsten, och tanken som rörde sig i honom var "Varför är inte min hustru här?" Mamman, på darriga ben efter krypandet bland ruinerna, blev glad att höra det, och började genast undra samma sak.

Planerna finns där redan, i väntan på att sjösättas. Barnen undrar varför de inte får följa med, och mamman vet precis, men hittar, av ren självbevarelsedrift, på en mer lättsmält förklaring. En människa behöver något att längta efter. De längtar båda två.

Han längtar efter ensamhet, en fåtölj och en bok, och kanske en gitarr och ett nothäfte. Hon längtar efter gemenskap och hudkontakt och sömn bredvid en älskad människa och inga fler. En hel helg, tror hon, räcker till alltihop. Nä, inget rött sidenband om midjan, men han råkade tala om vilken av hennes dofter, sådana i flaska, som är hans favorit. Den är redan packad, en månad för tidigt. Gitarren får plats i bagageutrymmet.

Blir det bra, tror ni?

En vanlig dag på jobbet

avrundades så här: Middag med Smilgropsgymnasten. Ett glas rött räckte i tre timmar. Tvärs över bordet satt en medmänniska, oavsett vems ögon man såg med, mina eller hennes. Orden, de som länge hade väntat på rätt par öron, regnade stillsamt mellan oss, föll ljudlöst och landade mjukt i samförståndet.

Mamman, på väg hem, kände tacksamheten över ögonen, öronen och orden, och såg fram emot att öppna den egna ytterdörren.

Jag kröp dit

och gick hem, upprättad, ställd tillbaka på vägen.

Jag reser mig inte

Jag kryper.
Det är mässa imorgon.

ruinerna, jag är en av dem

När man vet att man inte höll måttet
När man vet att man inte höll
när man föll och grusades med sina murar

måste man resa på sig då
för att komma hem?

Ställ inga frågor för jag kan inte svara.
Berätta för mig om nåd.

Hundrajubileum.

Det gick med en väldig fart, inte sant?

Idag är tankarna inte färdiga när jag börjar skriva - de maler oförtrutet, och de är svåra att reda i. Kanske handlar det om gränser och respekt?

På förekommen anledning, alltså, efter månadens bästa samtal, med Smilgropsgymnasten, undrar jag vilka friheter jag tar mig. Vi jobbar båda på Arbetsplatsen, med vida och breda insatser, svårdefinierat ansvar för de familjer vi möter, och, när man tänker på det, hejdlöst mycket insyn i både stort och smått. Verksamheten är helt frivillig, heter det. Man kan välja att ta del, eller att inte ta del.

Det som just nu gnager mig är att jag har sett många kvinnor och män rygga i dörren, snabbt, kanske omedvetet, när jag har kommit för ett hembesök. Många har ryggat. Ingen har någonsin bett mig gå igen. Jag önskar så att någon bad mig att gå, sade "Det passar inte just nu" eller "Nej, jag vill inte". En annans hem är inte automatiskt min arbetsplats.

Jag vill vara en som går över tröskeln med stor ödmjkhet, en som aldrig går över tröskeln utan att ha en inbjudan. En som inte dricker kaffe och kommenterar taklampan, utan kommer för att arbeta en stund på lånad mark. En som väcker självkänsla och mod, och inte tacksamhet. Jag vill vara en människa som man utan att skämmas kan be att gå.

Hjälp mig att tänka vidare!

Söndag, igen

och Kyrkoherden med de varma ögonen predikade. Jag önskar att han aldrig slutar med det, för ingen kan tala bräcklighet, utanförskap, kärlek och nåd rakt in i mitt hjärta som han kan. Han lånade sin tid till en annans ord: Hon fick tala med hans röst och jag fick höra.

"När mina murar har rasat, så står du där, och håller om mig bland ruinerna."

Jag vill skriva det hundra gånger. Jag vill säga det igen och igen, för där finns min sanning idag. Murarna finns. De skall bli till ruiner. Det är inget hot, utan ett stort löfte, och bland ruinerna finns du, och med dig finns Gud, som håller om.

Och där, i evangelietexten om den romerske befällhavaren, utanför all kristen gemenskap, och hans tro, den desperat förbehållslösa, där kom hon till mig igen, Pedagogen. Hon är alldeles innanför, hon hör till kyrkans innersta krets, jag känner henne inte för hon finns i ett stift som inte är mitt. Detta har jag hört henne säga: "Se er runt i kyrkbänkarna. Finns det _någon_ där som ni vill vara lik?" Och när jag hörde henne säga det blev jag arg, men skyllde på min feber, och sade inte allt jag tänkte.

Nu, mitt i nåden, när Gud kröp under skinnet på mig för första gången på länge och motade bort allt det som fanns där förut, väckte hon mitt raseri. Jag gjorde som hon sade. Jag såg mig omkring och jag såg min frälsare och vän, överallt. I ofullkomlighet och gnabb, i rödgråtna ögon och för mycket sockerkaka. I Honungskonung och Bidrottning, i Kyrkoherden, Ubåtsmannen och den Trasiga och i de andra som var där. Och kantorn spelade bara jubel för att orgeln inbjöd till jubel, och jag ville spela som hon. Honungskonungen saltade och jag ville ha hans salt, jag ville lyfta mina händer som den Trasiga och jag ville se med Kyrkoherdens varma ögon.

Gud, låt mig se din son i varje människa jag möter.

Nattbekanten

dök upp igen, med oro i kroppen, rädsla som var omöjlig att fånga och bemöta och svarta tankar i en till synes oändlig loop. Sömnen var långt borta, och Gud var inte där. Det var länge sen sist, men det var lätt att minnas. Jag beredde mig på en lång natt i fullständig ensamhet, och så kom Storebror.

Han var också rädd, sade han. Han kröp intill sin mamma, som har ett perfekt måttanpassat utrymme just för honom mellan lår, mage, bröst och axlar. Han ryms där. Det tog två sekunder innan han sov tryggt. Innan dess hade han effektivt jagat Nattbekanten på flykten, utan att veta om hns närvaro.

Sådan är den mänskliga närheten: Matematisk. Två minus blir ett plus.
Barnet buret bär den vuxne.

Mamma, det brinner!

Mamma, jag vill be till Gud.
Så sa han, pojken
medan lågor
och vitt fosfor åt upp hans kropp.

Livets Gud
du som inte räddar från allt ont
ditt minsta barn
smälte nyss bort i din famn.

Brände du dig?

Vi fick ett brev

..., den årliga rapporten, kan man säga, från de Efterlängtade. De fanns nära oss i flera år, närmre än vi anade, så här i efterhand. Så flyttade de närmre andra mmänniskor istället. Skälen var de allra bästa, och vi som blev kvar hade nästan ingenting att sätta emot. Vi längtar trehundrasextiotre dagar åm året, ungefär, och om vi har tur så finns de nära igen de andra två.

Redan visste vi det mesta. Om pappa E och diskbråcket, om husbygget och förseningarna. Här är formuleringen som föranledde inlägget: "Många snälla gamla som nya grannar hjälpte till, fast inte pappa E, som knappt hann hem från sjukhuset innan flyttgubbarna kom och bar bort allt och honom."

Genast hör jag hur Herr Doktor E fnittrar förtjust över sina egna ord. Så ser jag hans alltigenom vackra och rakryggade hustru höja på ögonbrynen och le, medan hon packar äppelklyftor och salta pinnar och annat konstigt i små ändamålsenliga plastlådor med snäpplock. Ingen kan se tillfällen lämpliga för picnic som fru Efterlängtad. De ger sig ut någonstans och försöker hitta en doft av Berget, Stranden eller Innanhavet, av omgivningar som en gång var våra gemensamma, och i mitt hjärta finns ett hål.

Om jag skriver nu, vilket jag borde och längtar efter... Om jag skriver ett glatt brev nu, så kommer snart ett nytt tillbaka, på ljusblått papper med alldeles egen handstil och annorlunda porto. Så längtar jag ännu mer, och det gör ännu mer ont. Först kommer längtan, och när den är akut tillfredsställd kommer rekylen, och jag är aldrig beredd. Borde man kanske ta fram häftapparaten?

På med skinnet. Laga hålet, pang, pang, effektivt och bra, tejpa med kirurgtejp, sådärja, prydligt, rent och snyggt, lås dörren och släng nyckeln i Innanhavet och glöm.

Nä. Man kan inte göra så. Det gör ont att vara människa, också. De två dagarna är värda de trehundrasextiotre, fast det egentligen är vansinne, och längtan är kanske värd att göra ont. Jag övar på tålamod, och vänskapen finns kvar.

Ja! Jaaa!

Han är hemma. Ingen syrgas. Ingen kateter. Det är ett mirakel och inget mindre. Han är glad och jag är glad och hans fru, som är min mamma, hon är också glad. Och kanske har jag blivit lite klokare. Kanske har jag sagt hur mycket jag älskar honom, och han sagt samma sak till mig, så att vi faktiskt förstår, och så att inget dumt kan rubba det? Och nej, det var inte värt det, inget tror jag ka vara värt det, men nog har det fört med sig något bra.

Godismamman skall bli vår granne. Vän är hon, och nu kommer hon nära, med allt vad det innebär. Vi har firat, med feber och allt, honung och pepparrot, och jag kan inte bestämma om det var bara äckligt eller nästan gott, och det spelar ingen roll, för jag vet att det egentligen var omtanke förpackad i en glasburk. Och jag hörde om beskedet, om lägenheten, om tårarna och jublet, och de blev mina också, mina tårar och mitt jubel.

Idag är en dag för jubel, helt enkelt. Är ni med?

Pappan kommer hem!

Japp, han är sig själv igen. Det vet jag inte om jag trodde, alls, egentligen.Jag höll en massa hopp uppe, men ärligt talat trodde jag det kanske inte. Och syrgasen skall bort i natt, och kisseriet förväntas sköta sig självt (har ni fattat att det är nåt att vara tacksam för, att kunna kissa?) och Brorsdottern vill inte alls åka med föräldrar och bebibror till Thailand, för hon vill stanna hos farfar.

Klok flicka. Jag menar, vem vill åka till Thailand, egentligen?? Thailand lligger ddär det ligger. Pappan som är min, och hennes farfar, honom vet man sannerligen inte var man har. När man har. Vakthundsmaterial är hon, Brorsdottern. Det är bra.

Och nu är det bra och lugnt, och jag är så glad, men jag är beredd, ytterligare lite beredd. Det är en glidande skala, och jag vet att han kommer att dö en gång, och att jag inte alls kommer att vara tillräckligt beredd just då. Blir man det någon gång? Kan en vuxen människa bli föräldralös och stå ut med det? Hur gör man?

Men det blev ju bara en bild!!

Försöker igen:

Men oj... Awards!

Och jag vet ju inte hur man gör riktigt... Försöker i alla fall.
Båda kom från Ullet -antingen har hon dåligt minne eller så ville hon vara extra tydlig. Glad blev jag, hursomhelst.
I min tur skickar jag vidare dem båda, eller vilken som av dem, till Emelie för att hon orkar, till helelen för att hon skriver så vansinnigt bra, till Yin för allt som finns att läsa mellan orden, till -ME- för språket och verkligheten, till farmorsan som uppmuntran och till Virrhjärnan och Dammråttan för källare och heminredning. Japp, det blev sju stycken, men det struntar jag i -de var faktiskt två awards!

Jag är mitt i sista tredjedelen

av Kall som Graven av Peter Robinson, och jag vet att jag kommer att sakna den när den är slut. Honom kommer jag att sakna. Alan Banks. Han är en polis som är en riktig människa. Han är en man som är olyckligt kär, som tänker igenom sitt havererade äktenskap och finner att det hade sin poäng och sitt berättigande eftersom barnen finns. Han har en genomtänkt musiksmak. Han känner förpliktelser mot människor han inte har några förpliktelser mot. Han är en vettig mäniska -inte perfekt, men vettig, ungefär som de flesta av oss. Han är man, och han kunde ha varit jag. Eller, jag finns, och han finns inte, men ungefär så.

Kanske har jag bara saknat ett mångfacetterat mansporträtt? Kanske behövde jag lite nyanser, bara, någon som liknar de män jag har runt mig. Alla är de, också, vettiga människor, sammansatta, tänkande och kännande. Pappor, bröder, vänner och livskamrater. Å vad jag skulle vilja ge dem alla, er alla, ett erkännande för det. Och å, vad jag skäms när jag tänker den tanken -för varför behövs det? Erkännandet? Varför kan man inte bara få vara människa nån gång?

Inte vet jag om det finns män som läser här. Om ni gör det, eller om ni får frågan från någon av kvinnorna runt er, så lyder den ungefär så här: Finns det blå täcket? Känenr du dig någon gång som fånge i din mansroll, om den finns? Vad behäftas ni med som inte egentligen är ert?

Jag har varit där.

På platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden har jag varit, igen. Jag var där med feber och tankar och längtan, och med min frälsare och vän. Mamman, på ny väg, på slingrig väg mot ett vigningsyrke, med legitimatonen kvar i ryggsäcken, får numera, och aldrig förr, beröm för sin röst.

Min röst har funnit sitt uttryck och sitt rum. Den skall höras i andakt och gudstjänst, i själavårdssamtal och bön. Den är inte fläckfri, dynamisk och tät. Den gör sig varken i röstterapi eller åskådliggjord i spektrogram. Rösten som är min har varit vilse och hittat hem. Det är ironikt och underbart -det som var min sörsta brist har blivit en tillgång.

Hur ska den användas? Den ska användas med mod och urskiljning, i sammanhang, i närhet och på avstånd. En bit av himlen har ramlat ner där jag var, och gett rösten färg, tyngd och lätthet. Aldrig mer skall vi vara två i ett samtal. Vi är tre. Han är nära. Gud, använd mig.

Vägviserskan

har slutat sitt yrkesliv, och hade kokat te och bakat bröd åt oss alla från Arbetsplatsen. Vi var få, men vi var där, vi som var där.

Hon är min Vägviserska. Jag kommer när hon ber mig. Hon gav aldrig upp då, för tre år och ett nytt liv sedan, utan frågade, om och om igen, om jag ville följa med henne till kyrkan. Det var som om hon visste att det var lönt. Själv trodde jag mig veta att det inte var det. En vacker dag tog argumenten slut, och artigheten tog över, och jag gick med henne dit. Jag gick dit jag skulle gå för att få höra det jag skulle höra.

Var skulle en människa vara utan någon som visade vägen? Jag skulle vara vilse. Jag skulle inte vara hemma. Jag skulle inte ens längta hem, för jag skulle fortfarande vara säker på att det inte fanns något hem att längta efter. Tanken svindlar. Det skymmer för ögonen -är det tårarna?

Tack.

Det var mässa och kaffe.

Prästen vill bli kyrkoherde, och det vill Den Allvarssamme också. Hur det än är förlorar vi minst en av dem till Någon Annanstans. Det blir ett viktigt år för Församlingen, och ett sorgligt, hur det än blir.

Mamman, på väg mot en tillvaro med svammpigt minne, hade glömt sina kyrkvärdsplikter, men eftersom hon är jag blev hon i prövningens stund, om än aldrig någonsin annars, snabb som en iller, gjorde allt samtidigt och lyckades njuta av texter och nattvardsfirande.

Kaffet var gott, och vi var så få att vi allihop rymdes runt ett enda stort bord. På något sätt fortsatte nattvardsgemenskapen där i det andra rummet. Den Såriga skrattade och ville baka något åt Ubåtsmannen, något från hans första hemland. Många berättade för andra vilka gravar de brukade besöka, och var de låg. Vandrerskan berättade om sina vandringar med rollatorn. Vi mindes rimfrosten. Ingen mindes ensamheten, just då, eller så gjorde vi det allihop, tillsammans. Herrens frid!

Nu är det jul på riktigt.

Tur att jag inte börjar jobba förrän på måndag. Soffa och mjuk kudde. Alan Banks med blått omslag, jag hann inte börja läsa den enda julklappsdeckaren förrän idag, en centiliter Jameson i timmen (rester från nyår med Drakflygerskan), Innocence Mission i Ipoden. Granen lyser, och läslampan och stjärnan i fönstret. Lillebror har fnulat runt i pyjamas. Storebror och Mannen har försökt smyga sig till att titta på Terminator, men jag har avslöjat dem och låtsats bli arg. Det gick ganska dåligt.

Pappan klarar sig utan syrgas. Oron har vikit. Man skall äta sin medicin, påminner sig mamman, på väg mot sinnesfrid. Man skall äta sin medicin, särskilt när den är så nödvändig att man inbillar sig att man inte orkar komma ihåg att ta den. Hängde ni med? Det gjorde jag, för det var min krångeltanke. Jag kan tänka igen. Tack så hjärtligt.

Nä nu tar vi

lite Lillebror.
Citat i urval:

(mitt i natten till den nakna Mamman, på väg till köket för att dricka vatten)
Jag följer med. Jag vill se på dig bara. Du är så fin så jag inte kan hålla motståndet.

(helt apropå)
Om man skall klättra på väggarna måste man ha väldigt långa naglar.

(med anledning av att han fått veta att morfar är så sjuk att han ibland säger saker som han inte menar)
Jag vill inte rita en teckning till honom. Han säger att den är ful, för han tycker att den är fin.

Godismamman

har lutat sig över köksbordet och sagt något jag inte visste, någon sorts sanning var det. När hon gjorde det trängde hon för en stund ut Pappan från både blogg och tankar. Tänk att hon finns! Tänk att det kan vara så som det just nu faktiskt är... Och jag är arg och glad, och jag vill att allting skall bli bra. Hon vågar tänka två dagar framåt i taget, jag vågar lite längre, och jag kan se något fint resa sig ur gruset. Det kan vara enkelt när det är svårt -det är min hela slutsats just nu.

Ja, och pappan -han mår bra. Han har läst bok idag, och suttit uppe nära fönstret utan syrgas. Om jag säger att han är ute ur skogen så är min okvalificerade gissning att han snabbt irrar sig in igen, så därför är jag tyst, bara. Men tacksam. Det är inte så dumt att vara vaken och titta på en sovande människa som man älskar. Det har jag fått vara med om.

Jag kan inte tänka

på så mycket annat än Pappan. Det här börjar bli en, om inte torftig, så ganska enkelspårig blogg.

Ibland dyker annat upp, och stör, eller räddar från vansinne. Den Gemensamme Vännen och hans långa kramar. Godismaman och hennes ännu längre kramar, och hennes vin. Henne vill jag vara tyst med i några dagar, det skulle funka bra.

Jag vill åka till Tunisien och bada och prata franska. Maken vill att huset blir målat, och jag tror att han vill att det bara händer, för om han ville måla så har tillfälena inte saknats. För att han vill att huset skall uppenbara sig i målat skick en vacker dag, så säger han att Tunisien är en repressiv kommuniststat, och han har ju rätt. Sådant brukar hålla mig i schack, effektivt, men plötsligt är jag bångstyrig, eller frustrerad, eller nåt. Måste man vara klok alltid? Jag vill vara lite dum och oresonlig en stund.

Ännu lite bättre

Pappan har sovit och vaknat och skojat och kommit ihåg saker och träffat både Storebror och Lillebror på egen begäran. De blev inte rädda, kanske för att han sa åt dem att låta bli?

Om biskopen i Stiftet får ta emot ett lite annorlunda samtal någon gång den närmsta tiden, så beror det helt och hållet på att Pappan fortfarande är helt inställd på att mamman, på lång och slingrig väg mot vigningstjänst, skulle vara hjälpt av hans kraftfulla verbala eldunderstöd i antagningsprocessen. "Jag skall ringa till Biskopen", mullrade han, "och jag skall slå näven i bordet, och jag skall tala om för honom att jag har en _god_ dotter." Dottern som är jag låter meddela att hon är gladare över avsiktsförklaringen än hon tror att hon skulle bli för handlingen i sig. Prästen, i sin tur, försäkrade att Biskopen är rätt man att ta emot precis ett sådant samtal. Nyfikenheten vaknade genast: Har det månne hänt förr?

Prästen, ja, Prästfamiljen var där ikväll. Honungskonungen och Bidrottningen ringde och bad oss vila våra fötter i deras hus. Det gjorde vi. Fötterna mår väldigt bra, och resten av oss också.

jo, men jo

Det går lite bättre. Han är på rätt plats. Han behöver inte kämpa så förtvivlat med tankarna. Tänk att man kan vara urlycklig över att någon bara är jättesjuk?

Nä, han andas inte bra

och han tänker inte som han brukar. Ibland känner pappan igen sina barn. När han känner igen oss talar han om att han älskar oss. Mer än så är det inte.

Mamman på väg är ett barn också, och intill döden trött. Leendena slocknar innan de ens har blivit en tanke. Rädslan bor i mig och i mitt hus.

Huset som knarrar är till bristningsgränsen fyllt av barn och vuxna, och det ekar tomt, för Drakflygerskan är inte kvar. Frånvaron är som den är. Det tomma ekandet är som det skall vara -den enda logiska följden av frånvaron. En del saker skall göra ont. Det är mycket nu, bara.

Pappan andas

med mycket hjälp, till slut. För att han andas riktigt är han vaken och klartänkt.
Han hörde min röst i luren, så han vet att jag älskar honom.
Jag hörde hans gråt i syrgasmasken, så jag vet att han lever.


Imorgon är nog egentligen dag, men det är ett nytt år, och kanske en ny början.
Tack gode Gud för Drakflygerskan. Hon är här och hon har inte åkt hem. Själv vet jag inte var jag är och vart jag är på väg. Mamman på väg har tappat riktningen och ledljuset. Var är stigen? När infinner sig tidpunkten då man är vuxen nog att vara utan pappa?

Jag ber att få citera Ryan Hedgecock:

You know how to let go
when I can stand on my own
Don't let go now.