, och några tysta fåglar,
och så gick han sin väg, som han hade sagt
utan att se sig över axeln.
Jag visste det, så jag grät på samma sätt
som jag aldrig kan, men vill, när någon dör.
Han dör inte men går bort
eller någon annanstans och jag
sörjer tills jag har sörjt färdigt.
Mitt ansikte klär i tårar
och han är värd alltihop
salt och levande vatten
och ögon
som kanske kan se något imorgon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar