med en något mindre människa

i mina armar
tänker jag att allting bara kan bli bättre
för att jag får låna värmen som är hans
och han får låna min.

För att jag är den som en gång lovade
att ingen unge som är min ska vara rädd
och ensam mitt i natten

för att jag är en liten unge i en stor kropp
för att jag inte är rädd längre
för att Nattbekanten
åker på däng
varje gång i slutet av historien

De vet var jag finns
ofta i soffan
alltid i närheten

Mamman
alltid vid deras sida
ibland på rygg under ett äppelträd
här med dem
på väg
mot imorgon

det finns en famn för mig också.

Raseriet faller ner på mig

utan förvarning, från oväntat håll
och plötsligt längtar jag, destruktivt,
efter en famn, vilken som helst, om den är stor
om den är varm
för den som är min är inte här
och raseriet når hans öron också.

Jag är inte knusslig
Om du håller om mig så är det bra
Vem är du?

Och en annan morgon, efter några dagar, vaknar jag
sträcker på ryggen och armarna
Jag kan gå själv och jag kan
hålla om.

Gummibollsraseri
Gummisnoddselakhet
Det vänder tillbaka till källan.
Jag är förändrad och oförstörd
Det är jag som står upp.

Det är sent och jag är trött

och han är här hos mig
och han har sin hand på min kropp
för att han vill det
och jag vill det

Det är sent och jag är trött
och det kommer kvällar som är ännu senare
och jag kommer att vara ännu tröttare
och Han är med mig
inte längre bunden av tid och rum

alla dagar
är han med mig
himmelriket är inom oss

Gud i mitt hjärta
en man i min soffa
en hand på min kropp

Inte längre tjänare
elev anställd.
Vän är jag

och mannen med evighet i ögonen låter dem tåras
för vår skull
I tårarna finns vetskapen
drabbande, förlåtande
jag vet något jag inte visste nyss

Platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden
är mitt hem och andras.
Kapellet doftar
av trä och äpplen och korsfäst, uppstånden frälsare
Jag är där.
Himmelriket är inom oss.