Stulen bokslutslista (från Emelie, som lånade Miriams)

Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förut?
Jag bröt foten, påbörjade folkhögskolestudier, bloggade och odlade vänskapsrelationer på MSN.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2009?
Nej, jag håller dem inte, och inför 2009 lovar jag att återfinna min hud och ikläda mig den.

Fick någon i din närhet barn?
Ja, och de heter Greta allihop! *förvirrad*

Dog någon i din närhet?
För varje Duplogubbe en älskad människa.

Vilka länder besökte du?
Danmark, bara, tror jag -men i gott sällskap! Domptörfamiljen var där med oss -it was a blast.

Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008?
Skinn på kroppen, körkort och en frisk pappa.

Vilket datum från 2008 kommer du minnas, och varför?
Jag minns nästan aldrig datum, men begravningarna minns jag.

Vad var det största du åstadkom?
Jag tvivlar på att jag har åstadkommit särskilt mycket i år. Fast jag skrev tydligen en väldigt bra inlämningsuppgift. Och jag tror att jag även i år, i det stora hela, har varit en tillräckligt bra förälder. Ett år i taget.

Vad var ditt största misslyckande?
Jag tog inget körkort i år heller, jag har inte tagit det ansvar för mig själv som jag tror att jag borde, och kanske inte heller för vännerna.

Vems beteende förtjänade att firas?
Sönernas. Den villkorslösa Mannens. USA:s alla röstberättigades, eller i alla fall dryga hälften av dem. Och så den modigaste doktorn jag känner -jag tvivlar på att hon läser här, men gör hon det så skall hon veta att hon och hennes mod och uthållighet i mina ögon förtjänar att firas.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Paradoxalt nog bara de jag tycker mest om. Så är det med livet: Det är bittersött.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
In i ett stort svart hål. Jag förstår inte.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Beröring. Att bli berörd, på flera olika sätt.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2008?
I år fick jag upp ögonen för (Vilket nummer har den?) Guds son en gång i morgonglans... Men nä, jag tror inte att den kommer att förknippas med året som sådant.

Bästa filmer 2008?
Atonement (Försoning).

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Ägnat mig åt de som finns nära.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Jag önskar att jag i mindre utsträckning hade sökt mig bort och ut, och i stället sökt mig in och hem. Att jag åtminstone i mitt riktande utåt hade varit mindre öppen och förbehållslös. Det kan hända att jag kommer att se annorlunda på det senare -detta är en ögonblicksbild.

Favorit-TV-program?
Cityakuten står sig konstigt nog fortfarande.

Vilken var den bästa boken du läste?
Stororden, måste jag säga! Stark tvåa är Tusen strålande solar.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Ja... Jag satt där på kommunfullmäktige. Not a blast.

Hur skulle du beskriva din stil 2008?
Obefintlig. Eller rymlig, kanske?

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Det vet jag inte om jag gjorde, precis. Det fanns någon att prata med, och det hjälpte ibland.

Vem saknar du?
Jag har för första gången upplevt känslan av att sakna någon som jag aldrig har träffat. Det är en känsla som hör intimt ihop med maktlöshet och att vara utlämnad, och jag hoppas slippa den nästa år. I övrigt saknar jag min mormor, vilket är bara rätt och riktigt, och så saknar jag, så mycket att de gör ont, de som har dött i år, och i den sortens död och saknad finns det varken rim eller reson.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Det var kanske den Rökande Lutheranen, eller Medicinmannen -han är verkligen genuint bra- eller Ullet, eller Frangipani, eller hela mitt lilla utsnitt av bloggosfären. Vad betyder träffa?

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008:
Den kom sent, men den var nyttig: På med skinnet. Hjälp till med häftpistolen om det är nödvändigt.

Lärde du dig något nytt under 2008?
Ja, onekligen.

Å, fy, det var jobbigt... Bara därför utmanar jag trotsigt alla som har lust och ork -jag vill veta. Lämna kommentar om ni nappar, är ni rara. Skaffa en blogg, för min skull åtminstone, om ni inte har nån. (Ja, farmorsan, det är mina ögon som bränner dig i nacken.)

Pappan

är jättesjuk.
Hjälp!

Gott slut

Du rörde mig.

Sent upptäckte jag
skärsåren

Hade du
rakblad
på fingrarna?

Selma -nä, jag kan inte hålla mig ifrån henne.

Vilken liten mikrostorm det blev! Jag tittade, och kände mig gammal och lomhörd, så Text-TV fick hjälpa till med orden... för det blev snabbt viktigt vilka de var.

Varifrån kom stormen? är fortfarande min fråga. En kärleksskildring (eller två) var vad jag såg, snabbt smög den sig under huden, och inte har den tagit sig ut därifrån ännu. Inte vet jag mer om vem Selma Lagerlöf var -men jag såg hur hon gestaltades, och det var en njutning, varken mer eller mindre.

Ett är åtminstone säkert: Kristna liberaler har det funnits fler av än den här mamman. Jämställdhetsivrare också. Tack för att du haltade före, Selma.

Det är hämningslöst vackert ute

och den alldeles vanliga Orten skimrar som om den vore gjord av silver, som om den vore en nedfallen del av himlen. Varenda gren på varenda buske är alldeles perfekt täckt av ett tjockt lager rimfrost. Det är onaturligt naturligt, för ingen människa skulle ha kunnat arrangera något i närheten av detta. Min första tanke imorse var "Jag måste ta ett foto". Min andra var "Ett foto kan inte göra den här verkligheten någon rättvisa". Jag lät bli. Dumt, kanske, men genomtänkt dumt i alla fall. Ni får inget foto -det skulle inte räcka till.

Är den här sortens okuvlig, overklig, överjordisk skönhet ett Gudsbevis? Det tror jag inte. Gud bevisar sig inte, men Han visar sig. Han visar sin kärlek. Den kärleken manifesterar sig idag på Ortens alla träd, alla buskar, alla kvarglömda blad och alla grässtrån, på alla tegelpannor och alla telefontrådar, in genom alla fönster. Gud är nära. Bruket må vara nedlagt, men Gud är nära, och kvistarna lyser i solen.

Låt dig älskas.

Allt är väl. Det blir jul.

Jesusbarnet finns i krubban. Arga Ängeln blickar ner från granen. Barnet känner ni, men ängeln? Jag skall berätta: Drakflygerskan kom med henne. Hon vet vad jag behöver, varje gång. Då behövde jag ett sätt att se att ilskan också får plats, och vi som är arga få vara med och fira jul. Man måste inte tindra hela tiden. Till och med änglar är arga ibland. Högt upp i julgranen hänger hon, och det hon representerar har med åren förskjutits lite: Hon är, förutom att vara inklusiv i allmänhet, den heliga vredens ängel. Julgransdiakonen, kanske? Hon blundar inte -hon ser och talar, fast hon bara är en julgransprydnad. Låt er inspireras på det sätt ni vill!

Fredagens skolavslutning

bevistades. Kyrkan var full till bristningsgränser av pappor och mammor och barn och andra mnniskor, och av deras kameror. Mina förväntningar var höga, som alltid, och infriades, också som alltid. Storebror, iklädd krona och gyllene mantel, räknade folket och barnet som skulle födas föddes och allt var som vanligt.

Rektorn, den varma, vackra med leendet, hon som känner varje barn och varje barns föräldrar vid namn, hittade ytterligare ett sätt att visa på Kristus. (Jag tvivlar på att hon vet om att hon gör det varje vanlig dag.) Julevangeliet enligt Rektorn fick liv av hennes röst. Det berättades om en ängel som klev in på Pizzerian i vårt lokala centrum och förkunnade att ett barn, Barnet, Han som skall rädda hela världen, just hade fötts i Skolans uteförråd. Barnen ställde ner colaglasen och drog med sig föräldrarna och pizzabagaren och följde efter henne -och se! Där i en för leksaker avsedd plastback låg Han. Han hette Jesus, och hans föräldrar hade just kommit från ett annat land, occh inte hunnit hitta någn plats för honom att födas på.

Tystnaden hade för länge sedan sänkt sig över den proppfulla kyrkan. Alla lyssnade med hela kroppen. Godismamman satt nära intill mig, och jag såg i hennes ögon att hon tänkte på den första tiden i Sverige. På att bo på en madrass i ett tält, på att föda barn utan att kunna förmedla sig med omgivningen. På en tid när ingenting var säkert.

Det är så här de blir, tänkte jag, när man slutar fundera på att göra rätt och säga rätt. När man låter sina ord ledas av vad man vill förmedla, och litar på att det skall gå bra. Ingen präst. Inga givna ritualer. Allt ljus på Gud. Ordet får liv, och letar sig in i varje människs hjärta, i varje hjärta på olika sätt, på olika vägar. Ordet står där för sig självt, badande i ljuset. Det kunde varit vi. Vi kunde varit där. Det är vi, det är nu, och vi är där.

Klass ett fick höra att en överraskning väntade när de kom tillbaka till skolan. Jublande svarade de: "Jaaa! Ska vi få se Jesusbarnet?"

Överraskningen den här gången var en pepparkaka. Den stora, den riktiga, den väntar vi fortfarande på, tillsammans. Väntar ni på Honom med mig?

Mamman på väg har en pappa också

och han är för långt borta just nu. Där han är ramlade han över en diakon. Pappan långt borta förklarade varför han lämnade kyrkan, att han ju har en tro, men att den är diffus. Och dottern, som är jag, fick höra efteråt. Kanske var det därför han ringde -för att inför dottern, upprättad, på väg mot fullhet, avlägga sin trosbekännelse -den diffusa?

Han vet det. Han vet att han är Guds lille pojk, fast det är en visshet så skör att den bara tål att skojas om. Hon, hans dotter, som är jag, vet att den räcker. Att bräckligheten är det sista som överger människan, och att räddningen ligger däri.

Min bräckliga pappa, Guds lille pojk, min starka klippa, allt på samma gång: Kom hem, och bli frisk. Jag längtar efter dig. Det är jag inte ensam om.

Svårt

var det idag. Som vanligt serveras ni inga detaljer. Mamman, på väg att slitas itu av olika viljor och lojaliteter, var sin allra bästa version av lokalpolitiker. Det tog mer tid än motsvarande möte någonsin har tagit, och det mynnade ut i ett o-fattat beslut, men den lilla hop som vi utgjorde tog sig all den där tiden, ställde alla frågorna och bjöd på all sin samlade tankekraft. Ledsna människor mötte vi idag -och hur mycket vi än skjuter på ställningstagandet som vi måste göra, så anar jag att de kommer att fortsätta vara ledsna efteråt. Den aningen skär igenom kroppen som en bandsåg, och paradoxalt nog gör det mig glad. Dagens bön är det läge för nu.

Gud
Låt makten göra ont i mig
Låt smärtan hos den jag möter
kännas även i min kropp
Låt mig inte slippa undan
Lär mig din väg.

Inget blev som planerat

på jobbet idag. Mentalt har jag i flera dagar varit på väg någon helt annanstans än där vi hamnade till slut, men det gick också bra.

På en skola hamnade jag den här måndagen -och ingenting fungerade av sig självt. Allt hände samtidigt, och resultatet blev att inget hände alls. Väl hemma på Arbetsplatsen igen (ja jag är medveten om paradoxen i ordvalet) så var jag alldeles trött.

Om jag var barn... Om jag var barn och inte visste vad jag skulle göra, vem jag skulle arbeta med och vad det syftade till, vem som för stunden var min lärare och vilket utrymme jag skulle vistas i, då skulle jag bli tokig. Jag skulle bli tokig, eller så skulle jag anpassa mig. Integrera den nya verkligheten med min person, och leva som om den vore norm. Vad gör det med en liten människa?

Sängstommen

har gått sönder, förresten, alldeles helt och hållet. Tyngdlagens seger över metallen? Det yttersta tecknet på att fyra personer inte riktigt ryms i en dubbelsäng? Den är isärmonterad, och till vår outsägliga förvåning gör sig madrassen mycket bättre på golvet. Så gott har vi inte sovit på länge. Tips: Möbler är överskattade. Det är sällskapet som är det viktiga. Eller så är det bara så att allt jag rör vid blir till grus -jag är inte riktigt säker.

Tredje advent

Familjegudstjänst.
Femtonåringar med tajta linnen sprattlade med benen.
Allt ljus på Tomtefar (han har kanske till och med hunnit fylla tjugotre?).

Jag är en moraltant, sade mamman, på väg hem, till Mannen som satt bredvid.
Du är mycket, mycket moralisk, sade han. Snart är du en tant också.

Lillebror nöjde sig med att påstå sig vara större än grannpojken.
Storebror kontrade med att Gud var både större än, och mindre än, dem båda.
Tur att någon fattade i alla fall.

Inte för att jag har hört er efterfråga den, alls, faktiskt, men här kommer den i alla fal -den där nattvardsbönen...

Gud
du som har givit oss oss allt
du som har gjort oss till de människor vi är
du som ser på var och en av oss med kärlek

Av kärlek blev du människa.
I Jesus Kristus kom du till oss, föddes, levde och dog
för att vi skulle kunna komma till dig.
Du är här med oss just nu.

Den natt då han blev förrådd...

Gud, låt din heliga Ande komma nära
våra händer, som väntar på brödet
våra läppar, som väntar på vinet
våra hjärtan, som väntar på din son
Stanna kvar hos oss.
Dra oss närmare varandra
och närmare dig.

Politisk dag

Varför är det ingen som förstår hur rätt jag har, ens när jag faktiskt för en gångs skull förstår det själv? Nåja, det är en världslig sak. Vad som är på blodigt allvar, däremot, är Kattmattens rädsla över något odefinierat nyupptäckt i hennes ena binjure. Hon tänker i alla fall inte låta sig bli representerad av någon Duplogubbe än på länge, säger hon, och det är i någon mån hoppingivande. Om ni har lust att be för någon ni inte känner, så är det läge för det nu, tror jag.

Nu skall jag skriva en nattvardsbön -vad tror ni om det?

Lördag i soffan

Ingen gör något vettigt alls. Min MP3-splare har blivit matad med KT Tunstall och 10,000 Maniacs. Vi har spelat Höjdarna-memento och ätit lördagsgodis. Jag har hunnit ifatt med veckans dagstidningar, och middagen var inte vidare god, men trivsam. Kaos rådr, det är små och stora saker överallt, men det är vårt eget kaos.

Imorgon är det gudstjänst, och prästen, den Allvarssamme, han som verkligen gillar hela kyrkkaffekonceptet, han skall få prova min långpannepepparkaka med philadelphiaglasyr, han och alla andra som vill. Glasyr av broderskärlek. Det passar bra, mässa och allt. Vi hade ingen ingefära, men Domptörmamman cyklade hem till sig och hämtade. Broderskärlek, i sanning, systrar emellan. Grannar.

Man går omkring och älskar sin familj. Man kan älska sina grannar, fast man sällan talar om det, och på nåt konstigt sätt så kan man älska sitt lilla utsnitt av bloggosfären också, bara så ni vet. De som får veta om ens mörker fastän nästan ingen annan vet, och som vill följa ned nerför källartrappan, och upp igen. Jag är smått mållös.

Vad väntar jag på?

Just nu väntar jag, som alltid, på min frälsare och vän, men det var inte det jag ville säga, märkligt nog, utan något sådant här:

Jag sitter där i min källare och undrar över mina val och min längtan. Jag har fått en ficklampa och man vet att många, eller några, väntar däruppe.

Så tänker jag på Mannen -han som varken är rockstjärna eller atomfysiker, varken lejontämjare eller fotomodell. Han som står stilla ooch håller om, varje gång, han vars första blåa oljerock fortfarande låter mig minnas sin särpräglade doft. Källaren vet han knappt om den här gången -han tar det som det är, bara, han är där jag är, och håller om fast han inte vet varför det behövs, älskar fast han är trött och utarbetad, finns nära fast jag är febervarm och klibbig och hans är den enda närhet jag han tänka mig. Han som tror mig när jag säger att jag behöver hans händer över min rygg. Han som inte säger "samla dig" utan bara viskar "sov, du" och menar det. Han som säger "såja, lilla vännen, det blir bra" och gör det till ett löfte och en innerlig önskan på samma gång.

Vad väntar jag på? Vad är det som inte finns i de där händerna? Jag vet inte. Jag går upp nu, och han går med mig, Mannen som jag är måttsydd för, han som har en halsgrop gjord för min huvudform. Vardagen är full av ömhet, och jag har missat det alldeles.

Det är mörkt

och jag är trött och inte alldeles glad. Jag väljer, men jag väljer konstigt: Det svåra framför det lätta, det som tömmer framför det som fyller på. Det som sätter i gungning framför det som står stilla och håller om.

Bara i backspegeln är jag riktigt säker på vad jag ser. Och jag skulle vilja säga Stopp! Vänta! men jag har glömt hur man gör. Framförhållningen är en dag i taget, ungefär, och med lite tur anar jag vad jag skall göra där jag för stunden befinner mig.

Leendena finns där, men ibland är de ganska stela, ärligt talat -det är en stillsam balanskamp. Förhoppningsvis är det bara jag som märker av den. Göra rätt och säga rätt och inte ha för bråttom och inte provocera och bara vara följsam. Låta den gamla lyhördheten få styra mig, fast den lever av kärlek, och fast den utan kärlek bara blir självutplånande. Gå upp ur sängen, gå in i duschen, ta på kläder och skor, stänga dörren, gå till jobbet och le en aning åtminstone, och i mig finns källarmörkret.

Det är min egen källare, och trappan ner tror jag är brant. Kan någon ge mig en ficklampa?

Och ändå, mitt i kylan, armen runt samma axlar i bilen, varje morgon. Samma jacka, och jag vet hur den känns. En ny skiva, bara för att det var länge sedan, och det är en som jag tycker mycket om. Innanför Arbetsplatsens dörr väntar den första koppen kaffe. Jag är intill döden trött, men någon har bryggt kaffe för min skull, också.

Jag väljer det som står stilla och håller om. Följ med mig nerför trappan. Stanna inte kvar, utan vänta på mig däruppe -jag kommer upp igen snart.