och jag är trött och inte alldeles glad. Jag väljer, men jag väljer konstigt: Det svåra framför det lätta, det som tömmer framför det som fyller på. Det som sätter i gungning framför det som står stilla och håller om.
Bara i backspegeln är jag riktigt säker på vad jag ser. Och jag skulle vilja säga Stopp! Vänta! men jag har glömt hur man gör. Framförhållningen är en dag i taget, ungefär, och med lite tur anar jag vad jag skall göra där jag för stunden befinner mig.
Leendena finns där, men ibland är de ganska stela, ärligt talat -det är en stillsam balanskamp. Förhoppningsvis är det bara jag som märker av den. Göra rätt och säga rätt och inte ha för bråttom och inte provocera och bara vara följsam. Låta den gamla lyhördheten få styra mig, fast den lever av kärlek, och fast den utan kärlek bara blir självutplånande. Gå upp ur sängen, gå in i duschen, ta på kläder och skor, stänga dörren, gå till jobbet och le en aning åtminstone, och i mig finns källarmörkret.
Det är min egen källare, och trappan ner tror jag är brant. Kan någon ge mig en ficklampa?
Och ändå, mitt i kylan, armen runt samma axlar i bilen, varje morgon. Samma jacka, och jag vet hur den känns. En ny skiva, bara för att det var länge sedan, och det är en som jag tycker mycket om. Innanför Arbetsplatsens dörr väntar den första koppen kaffe. Jag är intill döden trött, men någon har bryggt kaffe för min skull, också.
Jag väljer det som står stilla och håller om. Följ med mig nerför trappan. Stanna inte kvar, utan vänta på mig däruppe -jag kommer upp igen snart.
Bara i backspegeln är jag riktigt säker på vad jag ser. Och jag skulle vilja säga Stopp! Vänta! men jag har glömt hur man gör. Framförhållningen är en dag i taget, ungefär, och med lite tur anar jag vad jag skall göra där jag för stunden befinner mig.
Leendena finns där, men ibland är de ganska stela, ärligt talat -det är en stillsam balanskamp. Förhoppningsvis är det bara jag som märker av den. Göra rätt och säga rätt och inte ha för bråttom och inte provocera och bara vara följsam. Låta den gamla lyhördheten få styra mig, fast den lever av kärlek, och fast den utan kärlek bara blir självutplånande. Gå upp ur sängen, gå in i duschen, ta på kläder och skor, stänga dörren, gå till jobbet och le en aning åtminstone, och i mig finns källarmörkret.
Det är min egen källare, och trappan ner tror jag är brant. Kan någon ge mig en ficklampa?
Och ändå, mitt i kylan, armen runt samma axlar i bilen, varje morgon. Samma jacka, och jag vet hur den känns. En ny skiva, bara för att det var länge sedan, och det är en som jag tycker mycket om. Innanför Arbetsplatsens dörr väntar den första koppen kaffe. Jag är intill döden trött, men någon har bryggt kaffe för min skull, också.
Jag väljer det som står stilla och håller om. Följ med mig nerför trappan. Stanna inte kvar, utan vänta på mig däruppe -jag kommer upp igen snart.
10 kommentarer:
Det låter jättejobbigt du. Är du säker på att du inte vill ha sällskapet på botten där det är så ändlöst ensamt?
Jag känner igen... och tänker på dig! Stooooooor kram till dig i källarmörkret!
Å, vad tungt du verkar må. Önskar jag kunde lysa upp. Är bara en människa på andra sidan en tråd, eller en stråle, eller vad det nu är, men jag uppskattar dina tankar och dina ord och ösnkar att jag på något vis kunde vara där för dig.
-ME-: Det är jobbigt, men det är inte permanent, inte på något sätt. Och jag undrar om man _kan_ finnas i någon annans källare? Jag tar din fråga som nån sorts erbjudande, och blir glad för det, i alla fall.
Emelie: Jag vet. Lika stor kram tillbaka.
Dammråttan: Du är här. Det hjälper bra. Det är mörkt och jag har lite feber och är trött, och jag får inte till mitt sätt att vara riktigt som jag vill. Det blir bättre.
Jag är här. Kanske kan jag inte gå med dig ner i din källare, men står i trappan, räcker ner en hand mot dig och hjälper dig upp när du vänder dig om igen. Ficklampan har du med dig, men jag håller i ett litet ljus, så att du kan se mig.
Sin källare måste man besöka själv, men du ska veta att du är väntad och efterlängtad när du kommer upp ur den.
Det rinner lite tårar här nu, för jag vet hur mörkt och tomt det kan vara. Vet att det kan göra mer ont än vad som känns rimligt, men på något vis går det. Ta hand om dig!
Jag tror visst att man kan få sällskap i källaren. Av de där som inte bara avvaktar tills man kommer upp och är PK:t social igen, utan istället frågar hur det är och lirkar och är så jääävla bökiga när man tror att man vill vara ifred. Det är hemskt sällan man _vill_ vara det i källaren har jag märkt. Att jag följer med i _din_ källare betyder ju inte att jag går ner i _min_. Även om jag står på trappan till min egen just nu.
Åh, vad bra du beskriver det. Precis så. Synd att man inte kan vinka till varandra från sina källarhålor. Då kanske man får bättre lust att gå tillbaka upp...
Allihop: Ni hjälper. N lyser upp min källare. Jag är på väg upp. Tusan också vad jag behöver er.
Grejen med mörka källare är ju att i dem går det att tända ett ljus. Det absolut svarta kan bli ljust igen, det grå blir det aldrig.. Det grå äter upp ljuset, tuggar i sig det och du fortsätter i en slags likgiltighet hela tiden.
Men i mörkret vilar någonstans en lysknapp, det tar mer eller mindre lång tid innan man hittar den, men vetskapen om att den finns gör det enklare att treva sig fram längs väggarna ned i källaren.
Att du väljer det svåra visar bara, egentligen, på att du är orädd, sammansatt och väldigt lite ytlig. Det älskar jag dig för!
Ullet: *rodnar* Tack!
Skicka en kommentar