bevistades. Kyrkan var full till bristningsgränser av pappor och mammor och barn och andra mnniskor, och av deras kameror. Mina förväntningar var höga, som alltid, och infriades, också som alltid. Storebror, iklädd krona och gyllene mantel, räknade folket och barnet som skulle födas föddes och allt var som vanligt.
Rektorn, den varma, vackra med leendet, hon som känner varje barn och varje barns föräldrar vid namn, hittade ytterligare ett sätt att visa på Kristus. (Jag tvivlar på att hon vet om att hon gör det varje vanlig dag.) Julevangeliet enligt Rektorn fick liv av hennes röst. Det berättades om en ängel som klev in på Pizzerian i vårt lokala centrum och förkunnade att ett barn, Barnet, Han som skall rädda hela världen, just hade fötts i Skolans uteförråd. Barnen ställde ner colaglasen och drog med sig föräldrarna och pizzabagaren och följde efter henne -och se! Där i en för leksaker avsedd plastback låg Han. Han hette Jesus, och hans föräldrar hade just kommit från ett annat land, occh inte hunnit hitta någn plats för honom att födas på.
Tystnaden hade för länge sedan sänkt sig över den proppfulla kyrkan. Alla lyssnade med hela kroppen. Godismamman satt nära intill mig, och jag såg i hennes ögon att hon tänkte på den första tiden i Sverige. På att bo på en madrass i ett tält, på att föda barn utan att kunna förmedla sig med omgivningen. På en tid när ingenting var säkert.
Det är så här de blir, tänkte jag, när man slutar fundera på att göra rätt och säga rätt. När man låter sina ord ledas av vad man vill förmedla, och litar på att det skall gå bra. Ingen präst. Inga givna ritualer. Allt ljus på Gud. Ordet får liv, och letar sig in i varje människs hjärta, i varje hjärta på olika sätt, på olika vägar. Ordet står där för sig självt, badande i ljuset. Det kunde varit vi. Vi kunde varit där. Det är vi, det är nu, och vi är där.
Klass ett fick höra att en överraskning väntade när de kom tillbaka till skolan. Jublande svarade de: "Jaaa! Ska vi få se Jesusbarnet?"
Överraskningen den här gången var en pepparkaka. Den stora, den riktiga, den väntar vi fortfarande på, tillsammans. Väntar ni på Honom med mig?
5 kommentarer:
Men du! Nu fick jag en liten rörd tår i ögat, ju...
Å vad fint det låter!! Precis som det ska vara. Minns en jul för flera år sedan. När jag bodde min bästa vän vid en kyrka. Hon var vaktmästare där. Såklart var vi i kyrkan till jul med barnen. Där fanns en underbar präst också. Han visade alla krupp"figurerna" för barnen. Sen gick han vidare. Då upphov lilla J sin stämma "Du glömde Jesus" och naturligtvis var det ett utmärkt tillfälle för prästen att ta upp hur vi lätt glömmer Jesus, just i julruschen. Måste erkänna att jag har tapapt den litegrann, den där tron och känslan jag hade då. Även om den finns i bakgrunden. En dag tar jag nog tag i den och funderar på vad den betyder för mig.
Helelen: Äh, det är helt OK! *generös* ;)
Dammråttan: Jag har ofta upplevt hur mina barn har "burit evangeliet" bättre än någon av oss vuxna runtomkring. Och tron vilar sig lite, bara, den finns där. En vacker dag närmar du dig igen. Tills dess tror Gud på dig.
Du skriver med så vackert språk, det blir liksom en melodi när jag läser dina inlägg.
När jag läser om mamman så tänker jag på familjen jag träffade på arbetet kring förra julen. De var asylsökande, gömda och skulle avisas, deras yngsta var sjuk och väldigt liten och de bodde med sina tre barn i en bil i kyla och snö. Beklämmande. De fick hjälp och slapp frysa på julafton, men jag minns oron i mammans ögon.
... väntar med dig...
Skicka en kommentar