och den alldeles vanliga Orten skimrar som om den vore gjord av silver, som om den vore en nedfallen del av himlen. Varenda gren på varenda buske är alldeles perfekt täckt av ett tjockt lager rimfrost. Det är onaturligt naturligt, för ingen människa skulle ha kunnat arrangera något i närheten av detta. Min första tanke imorse var "Jag måste ta ett foto". Min andra var "Ett foto kan inte göra den här verkligheten någon rättvisa". Jag lät bli. Dumt, kanske, men genomtänkt dumt i alla fall. Ni får inget foto -det skulle inte räcka till.
Är den här sortens okuvlig, overklig, överjordisk skönhet ett Gudsbevis? Det tror jag inte. Gud bevisar sig inte, men Han visar sig. Han visar sin kärlek. Den kärleken manifesterar sig idag på Ortens alla träd, alla buskar, alla kvarglömda blad och alla grässtrån, på alla tegelpannor och alla telefontrådar, in genom alla fönster. Gud är nära. Bruket må vara nedlagt, men Gud är nära, och kvistarna lyser i solen.
Låt dig älskas.
5 kommentarer:
Kanske inte ett gudsbevis men ett gudsvis? Eller en liten påminnelse. När det är såhär tokfrostigt och solen går upp över dimmiga fält så det är som att gå i nyvispad mjölk, då tänker jag att det kanske är så det känns att dö. Överjordiskt vackert, och ett varmt, guldigt vitt ljus.
Jag höll på att tappa andan när jag cyklade mellan stadsdelarna genom skogen... Så underbart att jag bara ville sitta där i all evighet och titta... men jag frös.
btw... jag har skrivit kontrakt på krypavståndet ;)
Gud ÄR, det är ju det han gör i naturen, han ÄR. När vi väl inser det blir det mesta vackert. Han är i allt och ibland är hans närvaro så stark att vi inte riktigt klarar av att ta in det. Iaf känns det så. :)
Ja... när det är så vackert att det tar andan ur en, när man vet att varken ord eller bilder räcker till, då tror jag att Gud visar sig. Förstå kan vi nog aldrig, men stunder som den du beskriver, då kan vi i alla fall få en skymt och en aning.
-ME-: Ja, ett gudsvis, tror jag. Och jag hoppas det är så det är att dö.
Emelie: Bra skrivet! Och, ja, man fryser. Men det är vackert. Men man fryser...
Ullet: Ja. Han är. Och när Han är, i Hans spår, där blir det sådär vackert så man knappt kan röra sig...
Helelen: Nu närmar du dig mr Lewis och att se rakt in i solen igen... *gillar*
Skicka en kommentar