Den milt storögda ondskan

den nästan oförargliga
den som ínte låter sig angripas
är svår att ta på och ännu svårare
att slå omkull
och maktens människor, de som har förtjänat
förtroende och ansvar
kan låsa dörren om sig
och förklara varför så vi andra nästan tror dem.

Det oantastligas klarögt mjuka ondska
den självklara
av andra givna
drabbar mig och klibbar fast
bakom skinn och ögonlock
för jag vet inte om
ilskan är en del av alltihop
eller eld, tvål och vatten

Är jag en som tvättar sår eller är jag
en smittspridare?

Imitatio Dei

jag vet nu
att Gud har slagit upp sitt tält
för vår skull
och det är ett tält av rött trä och lite tegel

Därför
kommer jag hem när jag kommer dit

Det händer när en bit av himlen faller ner
på jorden:
Man hittar rätt.

Många händer torkar alla tårar
och andra formulerar bönerna som saknat ord
alldeles för länge.

Och kärleken som är Hans
förkroppsligas i dem; kapellets Kristusdoft
impregnerar hela livet

Dörren är aldrig någonsin stängd
för vår skull är den öppen

Välkommen hem.

Framtidsutsikterna tornar upp sig

, de många olika
och jag vet att hur det än blir
så går det
och jag orkar bara hålla tanken kvar
på en enda.

Det är inte nu som jag bestämmer
det är inte jag som bestämmer
det jag fortfarande bestämmer
är inte det viktiga

Mitt liv i dina händer
och jag kan bli ett verktyg
eller en mycket liten vattenpöl
eller resterna av något söndersmulat

Gud!
Håll mig kvar!

Till och med det söndersmulade kan du använda, jag vet det
men, om du vill, eller för att jag ber dig,
svetsa ihop mina skarvar
gör mig hållfast
använd allt jag är och allt jag har.

Jag stannar
Håll mig kvar

När det som var fel har rättats till

och tacksamheten över ännu en nystart
börjar kännas mjuk
bekväm och hemtam

hur gör man då för att hålla sig kvar
i det nya?

Vad ska jag göra
när värmen från den andras nakna höft mot min på natten
har börjat kännas, återigen,
som en fortsättning
av min egna höft och värme

Skall jag vila

Skall jag peta i de egna
gamla såren
för att fortsätta med vakenheten

Skall jag påminna honom mer än mig själv
eller mig mer
om tacksamheten?

Jag vill se på honom med de nya ögonen
mer som underbar än självkklar
och självklarheten
vill jag lita på, mot allt förnuft.

Han är gratis och ovärderlig
han är nåden, alltid i min famn.

Mannen som jag älskar

är inte rädd och lite rädd
och stark och mjuk
och envis i sin trofasthet

Han jämnar marken
han drar mig långsamt med sig uppför berget
han håller mina händer
på vägen ner

Mannen som jag älskar
har elgitarrer på sin tröja
guld i ögonfransarna
och allvar i sitt skratt

han är en som håller om och följer med
och stannar kvar
en som inte vet så mycket om sin väg
men går ändå
med mig.

Låt mig
vara i din famn
i dina händer
som du är i mina ögon.

De som tror sig veta bäst

och klara skivan
de som tror sig vara fria från allt som är grått
och tungt och mörkt
de som redan vet allting om
sanningen och ljuset och vars väg
är dikeslös och slät
de som redan vet allt det fördolda

de som kastar människor i rännstenen
de som säger "Lev rätt! Lev som jag!"

de kastar nåden hos
människorna, där den hör hemma
trampar på lammets uthällda blod
klarar sig själva, i frånvändhet

Det missade målet
har en öppen famn
Den Gud som
av andra
berövas sina älskade barn
ropar i förtvivlan
Dröj inte långt borta!
Kom snart!

När det som gjorde ont

har blivit mindre skarpt och svalnat av
och när man just har hittat hem
för tredje gången
på en dag
och man kan ta i det som brändes och hantera det
fast varsamt

då kan man vila ut i famnen man kom hem till
den som väntar
och man får bita hårt i överarmen för att inte skrika
eller så skriker man, ändå
och det blir bättre.

Ingen blick som viker undan
ingen hand som släpper taget
inget täcke mellan oss, men runt oss båda
och sommarluften utan ljud in genom fönstret
och det gör inget att man låter
För några är det bra att man finns till
och man vet om det.

Välkommen hem
till vardag och hanterbarhet
till famnansvar och tisdagspassion och
en plats att vila på

med en något mindre människa

i mina armar
tänker jag att allting bara kan bli bättre
för att jag får låna värmen som är hans
och han får låna min.

För att jag är den som en gång lovade
att ingen unge som är min ska vara rädd
och ensam mitt i natten

för att jag är en liten unge i en stor kropp
för att jag inte är rädd längre
för att Nattbekanten
åker på däng
varje gång i slutet av historien

De vet var jag finns
ofta i soffan
alltid i närheten

Mamman
alltid vid deras sida
ibland på rygg under ett äppelträd
här med dem
på väg
mot imorgon

det finns en famn för mig också.

Raseriet faller ner på mig

utan förvarning, från oväntat håll
och plötsligt längtar jag, destruktivt,
efter en famn, vilken som helst, om den är stor
om den är varm
för den som är min är inte här
och raseriet når hans öron också.

Jag är inte knusslig
Om du håller om mig så är det bra
Vem är du?

Och en annan morgon, efter några dagar, vaknar jag
sträcker på ryggen och armarna
Jag kan gå själv och jag kan
hålla om.

Gummibollsraseri
Gummisnoddselakhet
Det vänder tillbaka till källan.
Jag är förändrad och oförstörd
Det är jag som står upp.

Det är sent och jag är trött

och han är här hos mig
och han har sin hand på min kropp
för att han vill det
och jag vill det

Det är sent och jag är trött
och det kommer kvällar som är ännu senare
och jag kommer att vara ännu tröttare
och Han är med mig
inte längre bunden av tid och rum

alla dagar
är han med mig
himmelriket är inom oss

Gud i mitt hjärta
en man i min soffa
en hand på min kropp

Inte längre tjänare
elev anställd.
Vän är jag

och mannen med evighet i ögonen låter dem tåras
för vår skull
I tårarna finns vetskapen
drabbande, förlåtande
jag vet något jag inte visste nyss

Platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden
är mitt hem och andras.
Kapellet doftar
av trä och äpplen och korsfäst, uppstånden frälsare
Jag är där.
Himmelriket är inom oss.

Det är sent och jag är trött

och allt blir orättvist och vasst och grått
och irritationen
bryter igenom och tar plats.

I hela kroppen känns det:
Det var länge sen
och jag är ovan

Man kan be om ursäkt
Det blir bra.

När du skapade mig

så var det du
som skapade mig
din kärlek som formade mig

Skapa mig på nytt varje dag
med samma kärlek.

När du dömer mig så är det du
som dömer mig
I din kärlek skall jag befrias

Lär mig.

Han sa till någon annan

med värme och stolthet i rösten
"Du ser ju. Det lyser ur hennes ögon"
och det var hans egen frimodighet
och han vet att det är längtan, det som lyser
efter att dela evangeliet
efter att få ropa från bergstoppar och tak
efter att få visa
skatten, under presenningen, på garageuppfarten

och han känner mig, så han ser ljuset
han vet om min längtan
och han tror den är den enda källan

Jag vet
men han anar kanske inte
att det är han som lyser,
också,
ur ögonen.

Han lyser ur mina ögon
de lyser
med hans ljus
och när jag hör att han ser
när han berättar för andra att jag lyser och han ser
då sväller hjärtat i bröstet
och ingenting går sönder, allt blir helt
Jag är hans.

Jag hänger tvätt igen.

Det är en ny vår
och den är annorlunda än den förra
och solen värmer fingrarna och nacken
I hjärtat är det redan varmt
och fuktigt upptinat och bultande igen

Jag är här i solen på gräsmattan med tvätten under himlen
och han är här i tankarna
de som är mina
jag hänger snyggtröjan med stolthet och förväntan
och ler åt vad den rymmer sen, när den är torr

man hänger tvätten där den får plats
och han får ta på mig där han har lust
och det är inte särskilt snyggt och rakt
men det är mjukt

och allt ryms
och allt är möjligt
och ingenting är stelfruset och kallt
Kom om hörnet
hemliga glädje
med ditt munspel
Jag kan höra dig.
Han kommer hem igen.

Och solen lyser

på mig och en del andra
och karma kommer inte i närheten av avgörandet:
Vilka?
Mig också.

Gräsmattan är yrvaket spräcklig
men när jag kommer nära
i magläge
så är de där
de nya stråna.
Det börjar om.

En ny vår
Är det nåden?
Den slår igenom
berg av snö
hjärtan av sten
global finanskris
härdsmälta

Erövra
dränk mig
låt mig sträcka armarna
mot din sol.

Kärlekar

många samtidigt.
Den ena, första, den som är för livet och för idag
den manifesterar sig på varje bro med båda kyssarna
i varje blick
mitt huvuds tyngd mot hans halsgrop
omedelbar förståelse

att vilja hämta månen och stjärnorna
lägga dem på nattduksbordet
visa honom när han vaknar
Att inte kunna
att hämta kaffe
i stället
och veta att det räcker

De andra
de ganska många
några nya, men inte sköra.
Omedelbara.

Platonisk passion
å, kom
stanna kvar
lämna mig aldrig
du behöver inte ta i mig
men lämna mig aldrig

Ett stort leende
en ryggrad av stål
blå blick som ser rakt igenom allt det som var jag
och nu är en del av vi

Ge oss mjuka händer

vi som är
stenkastare
gravgrävare
veropare


ge oss repstegar som leder uppåt
mjuka händer
och starka armar

Hjärtan av kött och blod

gör oss
till fottvättare
omplåstrare
upplyftare

Låt den som är utan skuld kasta första stenen
Det skulle regna blommor då
och bröd

I spegeln finns en annan än jag tror

med leende och spikrakhet i ögonen
och lite färg på kinderna
men jag känner henne på den nya
vårnäspricken
Det är jag.

Jag trodde jag var vag och trött och blek
mer nån att ta i än att se på
nån att hantera i barmhärtigt mörker
nån som lever upp
medan hon inte syns
som har sitt värde i nåt mer än yta

men håret blänker och är mjukt
jag ser det!
Hisslampsreflexer i det mörka
jag vet vart jag ska gå
jag vet vad jag ska göra där

Det var aldrig viktigt.
Jag vet att jag är vacker i hans ögon
varje dag
och glömde spegelbilden
Tänd lampan.
Rör vid mig
Du kan få titta
också.
Det är trollen som spricker i ljuset
Jag är en prinsessa

döden visar sitt bleka ansikte

någon annan stans
och plötsligt är jag rädd så att jag skakar.
Något finns att förlora
och blekheten har synts förr, som i dimma långt bort
eller påtagligt nära

Den jag älskar är inte odödlig han heller
och jag kan inte älska honom kvar
inte älska honom frisk om han blir sjuk
inte älska honom trygg
inte älska honom hel
bara älska honom där han är och gå med dit han går

är det för bra för att vara sant
är det för bra för att fortsätta vara sant
Vad ska hända nu?

Jag vill möta ålderdomen
i det här sällskapet
bli gammal
hålla handen in i döden
men inte än

det är jag som är jag
det är honom jag älskar
och jag vill skydda honom som man
skyddar en
nedramlad fågelunge
bästa kameraobjektivet
som man sätter träläster i skönaste skorna
och vintervilar sina pelargoner
som man håller huvudet på en nyföding

försiktigt blåsa undan dammkorn
hålla händerna skyddande
vårda
stryka ömsint med fingertopparna
se rakt in i ögonen
finnas kvar

Räcker det?

Det är en bister dag

det är en rynka i min panna
och man får inte vad man förtjänar
och man får vad man inte förtjänar

Sambanden

mellan insats och utfall
mellan skenbar vithetsgrad på den verkliga gråskalan
mellan Godhet
och flyt
mellan Negativism
och jävla skit

är som regelbundenheten i det mönster
som de hundra gruskorn någon kastar upp i luften
för att hon kände för det då
bildar,
slagna mot marken av sin egen tyngd
märkligt formbeständiga trots allt

flosklerna
haglar
välmenta tomma lögnaktigt klämkäcka cyniska brutalt råa
de gör hål i mig
och jag rinner ut ur huden
ut bland gruskornen
slumpmässigt

Fuck karma
dränk oss i din nåd

Min passion

står just nu i köket och diskar
och när jag ser honom komma släntrande över någon bit mark
springer jag honom till mötes

Passionsfrukterna
lär mig om livet och mig själv
tillkortakommanden och stora segrar
Ibland är de samma sak

lidandets väg till seger
smärtan som följer med kärleken
Att böja sig rak.

Träden och stenarna sjunger till Hans ära
och i brist på palmblad
strör jag konfettiströssel på kyrkkaffekakan
och väter okända fötter med tårar

Genom mitt tigande ropar stenarna
genom stenarnas rop hörs min röst
nyss vaken

Min man är som allvädersstövlar

i alla väder,
som en fyra Laphroaigh och en cigarr
en ljuvlig undantagssommakväll
som en blommande äppelträdskrona
när man ligger under den, på gräset
och ser bitar av himlen genom den

Det är genom den man ser himlen
inte mest, kanske,
men bäst.

Jag är den som älskar

och han är den som förlåter.
Jag är den som älskar för många
för mycket
som svämmar över
och han är den som
ser det vackra i översvämning
och vattenfall
den som håller om och torkar upp

Han har en kvinna som är full av kärlek.
Jag har en man som är full av nåd
och jag är hans

Vi lever
och överlever
vi går mot framtiden, slutet och början
vi står ut
vi står enade och värmda av solen
och av varandra

Här är jag
kropp och själ och jag vet inte
vad som är vad
din morgongåva
idag också.

Där är du
Tack
Jag älskar dig.

Jag halkar runt mellan vinter och vår

och tänker på åldrande.
Man kan betrakta det som förfall
eller förändring, eller som utveckling
eller som fotspåren efter en lång vandring
Jag vill!

Jag vill
åldras med min älskade
se hans vackra ögon bli dimmigare bakom alla ögonfransarna
känna hur darriga fingrar smeker
hud skör som silkespapper
räkna alla fläckarna
orka när han inte orkar
bäras när jag inte orkar

Minnas andra dagar som också var gemensamma.
Minnas med varandra, åt varandra
i varandras ställe

Jag vill
hålla min älskades hand
när det gör ont
när det blir tungt att andas
när döden kommer närmare;
min eller hans.

Jag vill bli vacker i hans ögon
varje gång.

Citerar Birdie Busch,

som just nu är min favoritgitarrpoet; för bra för att inte delas.

"Oh, hold my hand.
Oh, rejoice, I know you can.
Oh, anything that you tell me
I'm gonna try to understand,
'cause when the clemency takes residence in our hearts
it really feels like our mission can start."

Just så.
Man möts, äntligen,
och från mötesplatsen fortsätter man
tillsammans.

jag är hårt hållen

om hela kroppen
omhållen
av armar som sitter på en man
som egentligen tycker det är alldeles för klibbvarmt
att vara sådär nära,
men som ändå håller
hårt
för min skull, utan att fråga.
Utan att fråga, för att han vet.
Efter ett halvt liv av trånga, varma nätter
vet han.

Jag går med Maken

på min ena sida
och vi delar fotspår och höftgung.
Det blir vår och det är samma människa
som jag hör till
som förra våren

Jag ska hänga tvätt igen.
Jag ska hänga upp hans våta kläder
omsorgsfullt
i de finaste klädnyporna
och den kalla vätan kommer att värma fingrarna

och jag ber solen:
Torka försiktigt
låt värmen dröja kvar för hudens skull
Vinden:
Blås den här tröjan slät och mjuk
för min räkning
åt honom.

Imorgon
kommer upprättelsen mig tillmötes.
Det är söndag.
Det blir vår.

Ögat som förledde mig

rev jag ut
och jag grävde hjärtat ur kroppen.
Kan jag behålla armarna
utan att hålla fast vid vad de inte längre omfamnar?

Det är ytterst tveksamt
Jag tvekar ytterst
på eggen

Är det, i sanning, fastetid?

Jag ägnar mina sista krafter åt att avstå.
Dagarna ekar; avgrundsvrålens ihållande tystnad
skakar mig. Ingen får höra.

Hjälp

Jag är den som faller

och som reser sig.
När jag faller igen, och reser mig, hjälplöst skakig
och det gör ont i hela kroppen
där det jag frånsade mig numera saknas,
finns hans armar där.

Den som tröstar mig är den jag gjorde illa,
den som finns kvar.
Han som tröstar mig gör det med små rörelser och nästan inga ord
och med all den nåd han inte egentligen tror på
och som jag aldrig har förtjänat.

Han är den som hjälper upp, som tröstar och förlåter
och står kvar.
Han bär den oändliga nåden med sig där han går.
Han går med mig
jag går med Gud på ena sidan och Maken på den andra
genom smärtan
och han går med mig.

I snön finns inga blodspår.
Nåden som bärs av min älskade
sår liljekonvalj och gnissliga tulpaner
Han ser sig inte om.
Han ser på mig med varma ögon
jag ser på mina fötter och, så smånngom, mot himlen
när skammen sakta lättar.
Det blir vår.

Och leendet stannar på läpparna.

Är det mitt nya ansikte?
Ett som ler?

Alla mina ofullkomlighetssprickor kommer till sin rätt
och till användning
- jag tror att jag lyser,
att Hans ljus lyser i mig
också.

När jag vaknar slutgiltigt

utan att ha sovit,
när hela kroppen blir vaken, plötsligt
och plikten blir ren och nyfödd glädje
och arbetet blir passion och passionen aldrig har varit något arbete
När det svåra fortsätter att vara svårt,
men blir oemotståndligt
när jag har min uppgift i händerna och framtiden framför fötterna
och inte vet hur man gör,
men hör mig själv ropa, tyst så att det ekar mellan bergen:
"Mer! Mer! Visa mig!"

Då, när något verkligt nytt blir sant
när den jord som har beretts
av andra händer
exploderar i oändlighet av vallmo och lupiner
mitt i vintern
När det inte är jag som har sått, men jag som får skörda
när det, till slut, är jag som är jag

då kommer min väg mig till mötes.
Den springer till mig, den vet var jag finns
och mina armar är utsträckta
och jag blundar och ser.
Ja. Jag vill.

Det finns så många att tycka om

och så mycket att längta efter
så mycket bomull och värme
oväntad glädje och storskratt bakom varje hörn med varje människa
och ändå snubblar jag, så fort den dyker upp, över den lilla taggtråd som finns.

Minns när jag var femton och inte kunde välja väg i korsningen.
PANG rakt in i telestolpen
och det var det fjärde bromshandtaget som gick av.

Det finns en hel äng!
Gå med mig. Rusa om du vill
Flaxa med armarna och lär mig flyga
Lyft på mina fötter.

Och huden åkte av igen, mot bättre vetande

och jag var så lycklig att jag inte kunde hålla tyst,
så lycklig som man blir av nära vänskap,
och hudlöst rusade jag in i armarna
och det gjorde ont.

Nä, den åker inte på igen
Jag tänker inte bli skraj den här gången
inte skydda mig mot smärta och bli stel och stum och dum.
Här är jag.
Torka upp blodspåren eller gilla läget
Det är lite kladdigt i min närhet
men det är jag.

Vill du ha mig där?
Odla mjukt gräs för mig att gå på
håll salthalten i badvattnet i nivå med den fysikaliska
rena mjuka lakan varje kväll.
Hanteras varsamt.

Det är jag som är jag
löptik
iller
mjukt gammalt lejon
nyfödd känguru
regnbåge

Nu hoppar jag.
Fånga...

När den lilla ledsenheten söker upp en

och man vet var trösten finns, kan det ändå vara svårt att ta emot den. Den villkorslösa mannen med den villkorslösa famnen, han som är nåd utan att vilja kännas vid den, han finns där, men mamman som är hans hustru kan inte förklara ledsenheten, och därför inte be om tröst.

Kan hon förklara för sig själv? Det är ganska osäkert, och hon ber att få återkomma när hon vet. Kan hon säga "Krama mig hårt"? Hon är ganska bra på det, men han är hennes och hon är hans och han borde kunna få veta det bakomliggande.

Hon tror att offer och förövare är något hon är, hela tiden, samtidigt, och offret vill ha närhet och förövaren vill bli straffad med avstånd.

I mörkret är vissa mammor grå.