Här sitter jag med snorigt barn

och tänker mer än jag borde.
Just nu behöver jag hjälp
med att definiera kärlek.
Gör det, är ni snälla?

Tolerans och respekt

Så här en vanlig trefaldighetssöndag undrar jag nyfiket när Alexander Bard ska börja uppmana muslimer och judar att lämna Folkpartiet med anledning av sin tro. Under tiden eldar jag under min vrede, och konstaterar att jag faktiskt var där först.

Religiöst motiverade utrensningsförsök ger mig sugproppar på hela kroppen.

Vad tänker ni på just nu?

Det finns hopp.

Det kom en vindpust, eller ett vindmonster
och Storebrors bildörr rycktes ur hans händer, och lämnade ett rött litet Citroênskrap på den enorma och välputsade bilen bredvid.
Maken gömde ansiktet i händerna.
Pengarna försvann med vinden, trodde vi, och mamman, på väg till badet med familjen, skrev en mycket ärlig lapp med rödpenna och alla nummer.

Efter badet hade det ringt. Maken gömde ansiktet iggen, och ville inte vara med, så mamman tog tjuren vid hornen. Det var ingen tjur. Det var en snäll tjej, och hon var bara glad över lappen, och ville inte ha ett öre.

Är det inte fantastiskt??

Och när den nya dagen kommer

, med gott humör och snyggt hår och vaccinerade kattungar, då är jag inte rädd för vargar. Då vill jag fortfarande inte vara fåraherde, inte just där, men gärna ett får, i slängkappa med nitar på, och rödlockig peruk, med ett brett leende på läpparna och mod i blicken. Jag stannar. Beware, folks!

Ibland tar den bara slut.

Orken. Lusten. Kärleken?
Jag älskade en plats en gång och det var inte länge sen.
Numera älskar jag bara människor.
När platsen inte är densamma längre, när hemma har blivit långt borta,
då är det dags att gå.
När de starka vinner, när vargarna bygger bo i vardagsrummet,
då vill jag inte leka herde längre.
Är ni med mig?