Det finns så många att tycka om

och så mycket att längta efter
så mycket bomull och värme
oväntad glädje och storskratt bakom varje hörn med varje människa
och ändå snubblar jag, så fort den dyker upp, över den lilla taggtråd som finns.

Minns när jag var femton och inte kunde välja väg i korsningen.
PANG rakt in i telestolpen
och det var det fjärde bromshandtaget som gick av.

Det finns en hel äng!
Gå med mig. Rusa om du vill
Flaxa med armarna och lär mig flyga
Lyft på mina fötter.

Och huden åkte av igen, mot bättre vetande

och jag var så lycklig att jag inte kunde hålla tyst,
så lycklig som man blir av nära vänskap,
och hudlöst rusade jag in i armarna
och det gjorde ont.

Nä, den åker inte på igen
Jag tänker inte bli skraj den här gången
inte skydda mig mot smärta och bli stel och stum och dum.
Här är jag.
Torka upp blodspåren eller gilla läget
Det är lite kladdigt i min närhet
men det är jag.

Vill du ha mig där?
Odla mjukt gräs för mig att gå på
håll salthalten i badvattnet i nivå med den fysikaliska
rena mjuka lakan varje kväll.
Hanteras varsamt.

Det är jag som är jag
löptik
iller
mjukt gammalt lejon
nyfödd känguru
regnbåge

Nu hoppar jag.
Fånga...

När den lilla ledsenheten söker upp en

och man vet var trösten finns, kan det ändå vara svårt att ta emot den. Den villkorslösa mannen med den villkorslösa famnen, han som är nåd utan att vilja kännas vid den, han finns där, men mamman som är hans hustru kan inte förklara ledsenheten, och därför inte be om tröst.

Kan hon förklara för sig själv? Det är ganska osäkert, och hon ber att få återkomma när hon vet. Kan hon säga "Krama mig hårt"? Hon är ganska bra på det, men han är hennes och hon är hans och han borde kunna få veta det bakomliggande.

Hon tror att offer och förövare är något hon är, hela tiden, samtidigt, och offret vill ha närhet och förövaren vill bli straffad med avstånd.

I mörkret är vissa mammor grå.