Hon som gick före

predikade, och, ja, jag följer efter.
I nästa kyrka skulle vi ju bara fika,
men den mildögde Kyrkoherden hittade en mamma
på väg mot kaffe och våfflor
och sa
"Så bra att du är här,
kan du läsa en text?"
Två gudstjänster en vanlig söndag.
Man kunde ha det sämre.

Från bakisfrukost

i morgonrock, till piggögt kyrkvärdsskap i somrig blus
på tolv minuter.
Rekord, minsann.
Drakflygerskan och Blomsterflickan följde med
och Gud fanns överallt, som vanligt.
Ni, då?

Det finns några vänner

som inte tycker att mammor ska vara präster. De är vänner oavsett, och jag också.

En av dem, doktor Mod, sa till mamman, på väg ut ur prästkandidatsgarderoben, att just den mamman utgör det perfekta undantaget.

Komplimang?
Förolämpning?
Bara väldigt intressant?
Jag ler förundrat och förtjust.
Det var längesen.

Mamman på väg att gå upp i atomer

fick applåder i Kommunfullmäktige.
Världsunikt, eller nåt.
Bamseplåster var ämnet för inlägget.
Frågor på det?

Församlingen

har sommarspecial.
Vad sägs om blomsterexekution på onsdag?

De Efterlängtade

... de kommer, i år igen, och varje gång är det en ynnest, och aldrig har jag räknat med det. De kommer. När semesterveckorna kommer, de efterlängtade, då kommer vännerna, de Efterlängtade. Jag undrar ganka ofta om det är värt det, 363 dagars tom saknad och längtan, för två dagar när allt är bra igen. Jag har kommit fram till att det bara är att gilla läget. Det är en stor del av livet, det där längtandet. De är värda att väntas på.

Relationerna,

de är så många.
En riktigt bra dag är den allra viktigaste människan
den man för stunden samtalar med.
En riktigt bra dag
förvånar vännerna en med att vara något alldeles särskilt
var och en alldeles oersättlig
nära eller långt borta,
kropp eller röst eller text på en skärm.
De riktigt bra dagarna står som spön i backen nuförtiden
och den här mamman är på väg någonstans
i ständigt gott sällskap.

Det finns en rasist

på mitt jobb.
Ja, på riktigt, på det där stället där kärleken bor, bor också något helt annat.
Hur gör man för att vilja gå till jobbet igen?
Hur blir man glad och stolt och trygg?
Jag tvekar i duschen
och i hallen
och i bilen
och utanför Arbetsplatsens dörr.
Jag vill vara frimodig och längta in som vanligt
men så är det inte längre.

Det var möte om Lillebror.

Maken och Mamman hade glömt att åka dit.
Kan det vara maj-demensen som gör sig påmind?
Rektorn ringde in oss och var inte arg.

Det blir bra.

Förtröstan var ordet.
Han får längta så mycket han vill efter skolstart, Lillebror,
och han kommer att visa sig ha skäl för sin längtan.
Vi är många som har pratat ihop oss, och som sopar mattan
och som tror på honomm. Han vet inte om det,
men det är sant.

Det blir bra.

Skolan. Storebrors skola, Storebrors fröken och Storebrors fritids.
Kan det bli bättre?