Näst sista gången, den Allvarsamme

predikade, och jag var kyrkvärd.
Psalm 313 och psalm 490 på samma gudstjänst - så mycket bättre blir det inte.

Han deklarerar klart och tydligt att han ser framåt
och aldrig någonsin över axeln.
Han går inte att behålla när han försvinner
och jag finner mig - det känns som ett dödsfall man vet om i förväg
och temat för söndagen är Livet och döden.

Jag tänker sörja. Jag är en som sörjer det jag förlorar.
Som tittar bakåt, men går framåt,
på den väg jag är satt att gå.

Psalmerna tjänar till påminnelse, tröst och hopp
och förtjänar uppmärksamhet idag igen:

sv ps 313

1.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja
mitt hjärta från honom,
ej änglar, demoner och död.

2.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriiad från ångest och brist.

3.
Ej så som man råkar
en främling på gatan,
-nej, så som man ser på en vän,
en vän man har drömt om
i nätter och dagar
och äntligen finner igen.

4.
Ja, öga mot öga
i klarhet och jubel
och värme och friskhet och glans
vi lever med honom
som här vi har anat.
Vi lever för alltid som hans.


Sv ps 490
1.
Guds Son en gång i morgonglans
skall åter komma hit
och alla ängslans skuggor flyr
och världen fylls av liv.
Han är densamme som han var
men klädd i härlighet.
Med solens krona blir han krönt
och stjärnors diadem.

2.
Och klarare än påskens ljus,
då han steg ur sin grav
och krossade det ondas makt
och dödens udd bröt av,
ja, klarare än påskens sol
är Herrens härlighet
när han på skyar kommer hit
och alla honom ser.

3.
Guds Son en gång i morgonglans
skall komma hit igen.
Hans stora dag, låt oss med bön
och tro påskynda den.
Guds son ska komma.
Allt som dolts
skall då bli uppenbart.
Vi väntar, ropar med hans folk:
Kom, Herre Jesus, snart!

Vilka är era favoriter, och vad sjöng ni med i idag?

Politiska Lillebror

säger "Jag vill ha röstade hallonmackor till frukost!"
Han fick det.

Jag hänger tvätt igen

och minns början, storlek sextiotvå.
Nu kan barnen hämta in sin egen torra
och de mjukaste strumporna, men ännu inte de minsta, är mina.

Solen skiner och det hjälper inte
för de skenbart hela klädnyporna
faller frostsprängda sönder i mina händer.
Värme för sent.

Inte bara de.
Jag hängde tvätt i början.
Gör jag det i slutet?
Är detta slutet?
Är det nu?

Vad tänkte jag på? FISK håller måttet

fastän jag så gärna ville byta. När jag läser ser jag det: Den där nomineringsgruppen är min, så är det bara. Jag kan hur mycket som helst längta efter en kyrka utan partipolitik - men är man som jag, så är man en FISK i alla fall, i det levande vattnet. I strömfåran, mitt i alla virvlarna, oavsett hur man tänkte sig att det skulle vara. Fjällen trillar aldrig av. Simma på, Karin, Toggan och resten av er!

Den nya prästen,

vad ska jag kalla honom?
Han är inte alldeles mainstream,
ögonen är de vackraste jag har sett
och jag förstår inte alltid vad han säger.
Gudstjänsterna är stor glädje, evangelium, bön och lovsång.
Ingen tvekan, inga förbehåll, allt att hoppas på och längta efter.

Den Allvarsamme går någon annanstans,
och nej, jag klarar mig fortfarande inte utan honom.
Det är det fina: Människor lämnar ekande tomrum när de går
och ingen kan fylla någon annans.

Glädjen kommer istället
och den kommer att svepa mig med sig som en floddvåg.
Var hamnar jag? Vänta och se.

Hjälp! Hosanna...

... är borttappad och jag vet inte var man hittar henne igen. Kan någon hjälpa?

Utrotande

Jag plöjer kyrkovalsinformation, och skillnaderna ligger som alltid i det som aldrig riktigt sägs,det som döljs bakom orden,snarare än framhävs av dem.

Ibland fastnar något, trots allt. Socialdemokraterna vill utrota kvinnoprästmotståndet, och jag antar att jag borde vara tacksam, jag som har livmoder och prästlängtan på samma gång. Det är märkligt att den inte skaver, den där bebispåsen, med tanke på hur kontroversiell den kan vara.

Ändå är jag inte tacksam, utan lite rädd.
Jag är inte så mycket för utrotande över huvud taget. Samtal och ilska och svettig debatt, däremot, och nattvardsgemenskap och kanske en kopp kaffe efteråt - ingenting utrotas. Argumenten benämns och bryts mot varandra.

Var slutar åsikten och var börjar människan? Var börjar och slutar Kristi kropp - och vad i den skall utrotas?

Jag blir kallsvettig vid tanken.