fredag 30 oktober 2009

Tigerpojken är en vuxen man

som mer än någon annan människa just nu ger mig hopp. Han känner mig inte så väl, men om det vore mina barn, om de vore barn som blev samhällets också, och inte bara föräldrarnas, då önskar jag att han var deras Tigerpojke, deras ställföreträdande vuxna man. Om han kom till mig med mina barn i sina tankar och i sina plastmappar med olika färg, då skulle jag låta underarmarna vila på bordet, släppa garden och gråta både i sorg över att han var nödvändig och i tacksamhet över att han var där.

Han lyssnar, och när han har lyssnat tänker han, och när han har tänkt färdigt lyssnar han ett tag till. Det är inte på de vuxna han lyssnar mest, utan på barnen, och inte på oss som tror att vi vet, utan på dem som vet mer än de tror och än vi tror. När han har tänkt och lyssnat, då berättar han vad som skulle kunna bli bra, eller åtminstone lite bättre, och vad som gläder honom och vad som oroar honom, och ibland tar orden slut. När orden tar slut talar ögonen och jag vet, eller jag tror mig veta, att jag skulle lita på honom.

Orden tar slut ibland, därför att det är svårt att hämta dem direkt från hjärtat. Tänkta ord är slipade och rätt och i överensstämmelse med lagstiftning och fackspråk. Orden som bor i hjärtat, de är knöliga och rivs på vägen ut, de är speciella för varje barn, och ibland går de vilse där i skrymslena.

Om det var mina barn. Om de var mina, de trasiga, som behöver flera av oss andra, men som inte alltid får det som man skulle önska även om många vill väl. De är inte det, men de skulle kunna vara, för stegen mellan det vanliga, trygga, och det otänkbara som bara ber om distans är varken så långa eller så många som man kan tro.
Alla de barn som inte är mina, men som är någons, å, som jag önskar dem en tigerpojke.

torsdag 29 oktober 2009

Mitt i natten håller jag

plötsligt hårt i den man jag har älskat halva livet, och talar om, som om det gällde livet, att jag aldrig vill förlora honom. Fortfarande nästan i sömnen hör jag honom svara "Det känns så tryggt när du säger sådär."

Han är trygg och jag är livrädd, och ingen av oss vet varför. Jag har mycket att förlora. Han utgår från sig själv, och ser på mig, och är trygg. Så är det, och så har det kanske alltid varit?

Min trygghet, bredvid mig i sängen. Som om det gällde livet klamrar jag mig fast, och ingen bänder loss mina armar.

Kan det vara storm och ljummen bris, på samma hav, samtidigt?

söndag 25 oktober 2009

Dag

har avslöjat sin underlivsteologi, just som sig bör. Skönt att ha honom utanför garderoben till sist.

Gud, däremot, avslöjar sig varje stund i Jesus Kristus, och ändå aldrig helt och hållet. Låt mig citera Den Lycklige och söndagens predikan hemma i den alldeles vanliga kyrkan:
"Att tro att Gud helt och hållet kan fångas i trosbekännelsens ord är som att tro att man kan fånga våren i en spann, ställa den i källaren och ta fram den till Allhelgona och säga "Nu har vi lite vår här!"."

onsdag 14 oktober 2009

yrvaken

sträcker jag mig mot solen.
Som alltid är det obehagligt att få sina tillkortakommanden synade,
men det är så mycket mer behagligt att känna hur dimman lättar,
huvudet klarnar
och att plötsligt veta vad som behöver göras.
Gomorron - fast det var dyrt.
Inatt sover jag gott.

Nä, fråga inte, för jag kan inte förklara
men stå ut med mig och alla bristerna.
Tack.

måndag 5 oktober 2009

Det fanns en grupp.

Den fanns utan mig, utan att jag visste
och det var en grupp för någon som jag och några till
och jag kom dit för att berätta något som de andra inte visste.

Jag berättade
men lyssnade mer
och de lärde mig saker om mig
som de visste men inte jag
som de visste
för att de också är
som jag

Det finns de som är som jag.
De vet hur vi är, hur jag också är
och vad jag kan.
Jag kan!

Inte många vet att jag hör dit,
att den där gruppen borde vara min.
Inte ens den mallen passar jag in i
men i gruppen.
Min grupp,
den jag inte visste fanns
den som vet saker om mig
som jag också vet
nu.

Som att komma hem
kan man säga
om man vill att alla ska le och ingen lyssna
men det är lite sant
en liten sanning
en sanning om idag
och om mig

Den Allvarsamme tog med sig fågelsången

, och några tysta fåglar,
och så gick han sin väg, som han hade sagt
utan att se sig över axeln.

Jag visste det, så jag grät på samma sätt
som jag aldrig kan, men vill, när någon dör.
Han dör inte men går bort
eller någon annanstans och jag
sörjer tills jag har sörjt färdigt.

Mitt ansikte klär i tårar
och han är värd alltihop
salt och levande vatten
och ögon
som kanske kan se något imorgon

torsdag 1 oktober 2009

När jag bävar inför slutet

, det jag tror är slutet, det slut jag ser komma emot oss,
när jag ömsom ropar nej, ömsom finner någon sorts märklig vila
i ett slut jag aldrig trodde skulle komma,
det slut som verkar vara på väg,
obevekligt, snyggt och prydligt, i all vänskaplighet,
det förnuftiga samförståndets rimliga slut

så händer det.

En början smyger runt hörnet
en sorts början för två eller kanske fyra
en som är lite blyg och försagd
en överraskningsbörjan
en som kommer med morgonrodnad och gott kaffe
och avtorkad diskbänk
inte för pliktens skull utan för glädjens.

Hon kommer inte med trumpeter
utan med ett litet grönt munspel
och så väldigt fel kan det kanske inte bli,
oavsett om vi andas in eller ut.
Om du andas in så andas jag ut.
Det kan bli musik då,
när vi inte längre förväntar oss något ljud
när vi trodde vi hade tystnat
när vi börjar andas igen

Spela med mig