, det jag tror är slutet, det slut jag ser komma emot oss,
när jag ömsom ropar nej, ömsom finner någon sorts märklig vila
i ett slut jag aldrig trodde skulle komma,
det slut som verkar vara på väg,
obevekligt, snyggt och prydligt, i all vänskaplighet,
det förnuftiga samförståndets rimliga slut
så händer det.
En början smyger runt hörnet
en sorts början för två eller kanske fyra
en som är lite blyg och försagd
en överraskningsbörjan
en som kommer med morgonrodnad och gott kaffe
och avtorkad diskbänk
inte för pliktens skull utan för glädjens.
Hon kommer inte med trumpeter
utan med ett litet grönt munspel
och så väldigt fel kan det kanske inte bli,
oavsett om vi andas in eller ut.
Om du andas in så andas jag ut.
Det kan bli musik då,
när vi inte längre förväntar oss något ljud
när vi trodde vi hade tystnat
när vi börjar andas igen
Spela med mig
5 kommentarer:
Såklart att det blev så. Det visste jag väl!
Förtröstan är ett bra ord. Kram!
Å, du skriver det så fint.
Håller tummarna för er och det gröna munspelet.
NenNa: Jag visste att du visste fast jag inte alls visste själv. Det blev lättare att andas då. Förtröstan har saknats i mitt register ett tag, märker jag.
Dammråttan: Tack. Det kommer att bli nån sorts musik.
Du är fantastisk! Vilken fin blogg!
Det stora kommer sällan med pukor och trumpeter. Vila och våga ta emot!
Skicka en kommentar