Jag reser mig inte

Jag kryper.
Det är mässa imorgon.

ruinerna, jag är en av dem

När man vet att man inte höll måttet
När man vet att man inte höll
när man föll och grusades med sina murar

måste man resa på sig då
för att komma hem?

Ställ inga frågor för jag kan inte svara.
Berätta för mig om nåd.

Hundrajubileum.

Det gick med en väldig fart, inte sant?

Idag är tankarna inte färdiga när jag börjar skriva - de maler oförtrutet, och de är svåra att reda i. Kanske handlar det om gränser och respekt?

På förekommen anledning, alltså, efter månadens bästa samtal, med Smilgropsgymnasten, undrar jag vilka friheter jag tar mig. Vi jobbar båda på Arbetsplatsen, med vida och breda insatser, svårdefinierat ansvar för de familjer vi möter, och, när man tänker på det, hejdlöst mycket insyn i både stort och smått. Verksamheten är helt frivillig, heter det. Man kan välja att ta del, eller att inte ta del.

Det som just nu gnager mig är att jag har sett många kvinnor och män rygga i dörren, snabbt, kanske omedvetet, när jag har kommit för ett hembesök. Många har ryggat. Ingen har någonsin bett mig gå igen. Jag önskar så att någon bad mig att gå, sade "Det passar inte just nu" eller "Nej, jag vill inte". En annans hem är inte automatiskt min arbetsplats.

Jag vill vara en som går över tröskeln med stor ödmjkhet, en som aldrig går över tröskeln utan att ha en inbjudan. En som inte dricker kaffe och kommenterar taklampan, utan kommer för att arbeta en stund på lånad mark. En som väcker självkänsla och mod, och inte tacksamhet. Jag vill vara en människa som man utan att skämmas kan be att gå.

Hjälp mig att tänka vidare!

Söndag, igen

och Kyrkoherden med de varma ögonen predikade. Jag önskar att han aldrig slutar med det, för ingen kan tala bräcklighet, utanförskap, kärlek och nåd rakt in i mitt hjärta som han kan. Han lånade sin tid till en annans ord: Hon fick tala med hans röst och jag fick höra.

"När mina murar har rasat, så står du där, och håller om mig bland ruinerna."

Jag vill skriva det hundra gånger. Jag vill säga det igen och igen, för där finns min sanning idag. Murarna finns. De skall bli till ruiner. Det är inget hot, utan ett stort löfte, och bland ruinerna finns du, och med dig finns Gud, som håller om.

Och där, i evangelietexten om den romerske befällhavaren, utanför all kristen gemenskap, och hans tro, den desperat förbehållslösa, där kom hon till mig igen, Pedagogen. Hon är alldeles innanför, hon hör till kyrkans innersta krets, jag känner henne inte för hon finns i ett stift som inte är mitt. Detta har jag hört henne säga: "Se er runt i kyrkbänkarna. Finns det _någon_ där som ni vill vara lik?" Och när jag hörde henne säga det blev jag arg, men skyllde på min feber, och sade inte allt jag tänkte.

Nu, mitt i nåden, när Gud kröp under skinnet på mig för första gången på länge och motade bort allt det som fanns där förut, väckte hon mitt raseri. Jag gjorde som hon sade. Jag såg mig omkring och jag såg min frälsare och vän, överallt. I ofullkomlighet och gnabb, i rödgråtna ögon och för mycket sockerkaka. I Honungskonung och Bidrottning, i Kyrkoherden, Ubåtsmannen och den Trasiga och i de andra som var där. Och kantorn spelade bara jubel för att orgeln inbjöd till jubel, och jag ville spela som hon. Honungskonungen saltade och jag ville ha hans salt, jag ville lyfta mina händer som den Trasiga och jag ville se med Kyrkoherdens varma ögon.

Gud, låt mig se din son i varje människa jag möter.

Nattbekanten

dök upp igen, med oro i kroppen, rädsla som var omöjlig att fånga och bemöta och svarta tankar i en till synes oändlig loop. Sömnen var långt borta, och Gud var inte där. Det var länge sen sist, men det var lätt att minnas. Jag beredde mig på en lång natt i fullständig ensamhet, och så kom Storebror.

Han var också rädd, sade han. Han kröp intill sin mamma, som har ett perfekt måttanpassat utrymme just för honom mellan lår, mage, bröst och axlar. Han ryms där. Det tog två sekunder innan han sov tryggt. Innan dess hade han effektivt jagat Nattbekanten på flykten, utan att veta om hns närvaro.

Sådan är den mänskliga närheten: Matematisk. Två minus blir ett plus.
Barnet buret bär den vuxne.

Mamma, det brinner!

Mamma, jag vill be till Gud.
Så sa han, pojken
medan lågor
och vitt fosfor åt upp hans kropp.

Livets Gud
du som inte räddar från allt ont
ditt minsta barn
smälte nyss bort i din famn.

Brände du dig?

Vi fick ett brev

..., den årliga rapporten, kan man säga, från de Efterlängtade. De fanns nära oss i flera år, närmre än vi anade, så här i efterhand. Så flyttade de närmre andra mmänniskor istället. Skälen var de allra bästa, och vi som blev kvar hade nästan ingenting att sätta emot. Vi längtar trehundrasextiotre dagar åm året, ungefär, och om vi har tur så finns de nära igen de andra två.

Redan visste vi det mesta. Om pappa E och diskbråcket, om husbygget och förseningarna. Här är formuleringen som föranledde inlägget: "Många snälla gamla som nya grannar hjälpte till, fast inte pappa E, som knappt hann hem från sjukhuset innan flyttgubbarna kom och bar bort allt och honom."

Genast hör jag hur Herr Doktor E fnittrar förtjust över sina egna ord. Så ser jag hans alltigenom vackra och rakryggade hustru höja på ögonbrynen och le, medan hon packar äppelklyftor och salta pinnar och annat konstigt i små ändamålsenliga plastlådor med snäpplock. Ingen kan se tillfällen lämpliga för picnic som fru Efterlängtad. De ger sig ut någonstans och försöker hitta en doft av Berget, Stranden eller Innanhavet, av omgivningar som en gång var våra gemensamma, och i mitt hjärta finns ett hål.

Om jag skriver nu, vilket jag borde och längtar efter... Om jag skriver ett glatt brev nu, så kommer snart ett nytt tillbaka, på ljusblått papper med alldeles egen handstil och annorlunda porto. Så längtar jag ännu mer, och det gör ännu mer ont. Först kommer längtan, och när den är akut tillfredsställd kommer rekylen, och jag är aldrig beredd. Borde man kanske ta fram häftapparaten?

På med skinnet. Laga hålet, pang, pang, effektivt och bra, tejpa med kirurgtejp, sådärja, prydligt, rent och snyggt, lås dörren och släng nyckeln i Innanhavet och glöm.

Nä. Man kan inte göra så. Det gör ont att vara människa, också. De två dagarna är värda de trehundrasextiotre, fast det egentligen är vansinne, och längtan är kanske värd att göra ont. Jag övar på tålamod, och vänskapen finns kvar.

Ja! Jaaa!

Han är hemma. Ingen syrgas. Ingen kateter. Det är ett mirakel och inget mindre. Han är glad och jag är glad och hans fru, som är min mamma, hon är också glad. Och kanske har jag blivit lite klokare. Kanske har jag sagt hur mycket jag älskar honom, och han sagt samma sak till mig, så att vi faktiskt förstår, och så att inget dumt kan rubba det? Och nej, det var inte värt det, inget tror jag ka vara värt det, men nog har det fört med sig något bra.

Godismamman skall bli vår granne. Vän är hon, och nu kommer hon nära, med allt vad det innebär. Vi har firat, med feber och allt, honung och pepparrot, och jag kan inte bestämma om det var bara äckligt eller nästan gott, och det spelar ingen roll, för jag vet att det egentligen var omtanke förpackad i en glasburk. Och jag hörde om beskedet, om lägenheten, om tårarna och jublet, och de blev mina också, mina tårar och mitt jubel.

Idag är en dag för jubel, helt enkelt. Är ni med?

Pappan kommer hem!

Japp, han är sig själv igen. Det vet jag inte om jag trodde, alls, egentligen.Jag höll en massa hopp uppe, men ärligt talat trodde jag det kanske inte. Och syrgasen skall bort i natt, och kisseriet förväntas sköta sig självt (har ni fattat att det är nåt att vara tacksam för, att kunna kissa?) och Brorsdottern vill inte alls åka med föräldrar och bebibror till Thailand, för hon vill stanna hos farfar.

Klok flicka. Jag menar, vem vill åka till Thailand, egentligen?? Thailand lligger ddär det ligger. Pappan som är min, och hennes farfar, honom vet man sannerligen inte var man har. När man har. Vakthundsmaterial är hon, Brorsdottern. Det är bra.

Och nu är det bra och lugnt, och jag är så glad, men jag är beredd, ytterligare lite beredd. Det är en glidande skala, och jag vet att han kommer att dö en gång, och att jag inte alls kommer att vara tillräckligt beredd just då. Blir man det någon gång? Kan en vuxen människa bli föräldralös och stå ut med det? Hur gör man?

Men det blev ju bara en bild!!

Försöker igen:

Men oj... Awards!

Och jag vet ju inte hur man gör riktigt... Försöker i alla fall.
Båda kom från Ullet -antingen har hon dåligt minne eller så ville hon vara extra tydlig. Glad blev jag, hursomhelst.
I min tur skickar jag vidare dem båda, eller vilken som av dem, till Emelie för att hon orkar, till helelen för att hon skriver så vansinnigt bra, till Yin för allt som finns att läsa mellan orden, till -ME- för språket och verkligheten, till farmorsan som uppmuntran och till Virrhjärnan och Dammråttan för källare och heminredning. Japp, det blev sju stycken, men det struntar jag i -de var faktiskt två awards!

Jag är mitt i sista tredjedelen

av Kall som Graven av Peter Robinson, och jag vet att jag kommer att sakna den när den är slut. Honom kommer jag att sakna. Alan Banks. Han är en polis som är en riktig människa. Han är en man som är olyckligt kär, som tänker igenom sitt havererade äktenskap och finner att det hade sin poäng och sitt berättigande eftersom barnen finns. Han har en genomtänkt musiksmak. Han känner förpliktelser mot människor han inte har några förpliktelser mot. Han är en vettig mäniska -inte perfekt, men vettig, ungefär som de flesta av oss. Han är man, och han kunde ha varit jag. Eller, jag finns, och han finns inte, men ungefär så.

Kanske har jag bara saknat ett mångfacetterat mansporträtt? Kanske behövde jag lite nyanser, bara, någon som liknar de män jag har runt mig. Alla är de, också, vettiga människor, sammansatta, tänkande och kännande. Pappor, bröder, vänner och livskamrater. Å vad jag skulle vilja ge dem alla, er alla, ett erkännande för det. Och å, vad jag skäms när jag tänker den tanken -för varför behövs det? Erkännandet? Varför kan man inte bara få vara människa nån gång?

Inte vet jag om det finns män som läser här. Om ni gör det, eller om ni får frågan från någon av kvinnorna runt er, så lyder den ungefär så här: Finns det blå täcket? Känenr du dig någon gång som fånge i din mansroll, om den finns? Vad behäftas ni med som inte egentligen är ert?

Jag har varit där.

På platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden har jag varit, igen. Jag var där med feber och tankar och längtan, och med min frälsare och vän. Mamman, på ny väg, på slingrig väg mot ett vigningsyrke, med legitimatonen kvar i ryggsäcken, får numera, och aldrig förr, beröm för sin röst.

Min röst har funnit sitt uttryck och sitt rum. Den skall höras i andakt och gudstjänst, i själavårdssamtal och bön. Den är inte fläckfri, dynamisk och tät. Den gör sig varken i röstterapi eller åskådliggjord i spektrogram. Rösten som är min har varit vilse och hittat hem. Det är ironikt och underbart -det som var min sörsta brist har blivit en tillgång.

Hur ska den användas? Den ska användas med mod och urskiljning, i sammanhang, i närhet och på avstånd. En bit av himlen har ramlat ner där jag var, och gett rösten färg, tyngd och lätthet. Aldrig mer skall vi vara två i ett samtal. Vi är tre. Han är nära. Gud, använd mig.

Vägviserskan

har slutat sitt yrkesliv, och hade kokat te och bakat bröd åt oss alla från Arbetsplatsen. Vi var få, men vi var där, vi som var där.

Hon är min Vägviserska. Jag kommer när hon ber mig. Hon gav aldrig upp då, för tre år och ett nytt liv sedan, utan frågade, om och om igen, om jag ville följa med henne till kyrkan. Det var som om hon visste att det var lönt. Själv trodde jag mig veta att det inte var det. En vacker dag tog argumenten slut, och artigheten tog över, och jag gick med henne dit. Jag gick dit jag skulle gå för att få höra det jag skulle höra.

Var skulle en människa vara utan någon som visade vägen? Jag skulle vara vilse. Jag skulle inte vara hemma. Jag skulle inte ens längta hem, för jag skulle fortfarande vara säker på att det inte fanns något hem att längta efter. Tanken svindlar. Det skymmer för ögonen -är det tårarna?

Tack.

Det var mässa och kaffe.

Prästen vill bli kyrkoherde, och det vill Den Allvarssamme också. Hur det än är förlorar vi minst en av dem till Någon Annanstans. Det blir ett viktigt år för Församlingen, och ett sorgligt, hur det än blir.

Mamman, på väg mot en tillvaro med svammpigt minne, hade glömt sina kyrkvärdsplikter, men eftersom hon är jag blev hon i prövningens stund, om än aldrig någonsin annars, snabb som en iller, gjorde allt samtidigt och lyckades njuta av texter och nattvardsfirande.

Kaffet var gott, och vi var så få att vi allihop rymdes runt ett enda stort bord. På något sätt fortsatte nattvardsgemenskapen där i det andra rummet. Den Såriga skrattade och ville baka något åt Ubåtsmannen, något från hans första hemland. Många berättade för andra vilka gravar de brukade besöka, och var de låg. Vandrerskan berättade om sina vandringar med rollatorn. Vi mindes rimfrosten. Ingen mindes ensamheten, just då, eller så gjorde vi det allihop, tillsammans. Herrens frid!

Nu är det jul på riktigt.

Tur att jag inte börjar jobba förrän på måndag. Soffa och mjuk kudde. Alan Banks med blått omslag, jag hann inte börja läsa den enda julklappsdeckaren förrän idag, en centiliter Jameson i timmen (rester från nyår med Drakflygerskan), Innocence Mission i Ipoden. Granen lyser, och läslampan och stjärnan i fönstret. Lillebror har fnulat runt i pyjamas. Storebror och Mannen har försökt smyga sig till att titta på Terminator, men jag har avslöjat dem och låtsats bli arg. Det gick ganska dåligt.

Pappan klarar sig utan syrgas. Oron har vikit. Man skall äta sin medicin, påminner sig mamman, på väg mot sinnesfrid. Man skall äta sin medicin, särskilt när den är så nödvändig att man inbillar sig att man inte orkar komma ihåg att ta den. Hängde ni med? Det gjorde jag, för det var min krångeltanke. Jag kan tänka igen. Tack så hjärtligt.

Nä nu tar vi

lite Lillebror.
Citat i urval:

(mitt i natten till den nakna Mamman, på väg till köket för att dricka vatten)
Jag följer med. Jag vill se på dig bara. Du är så fin så jag inte kan hålla motståndet.

(helt apropå)
Om man skall klättra på väggarna måste man ha väldigt långa naglar.

(med anledning av att han fått veta att morfar är så sjuk att han ibland säger saker som han inte menar)
Jag vill inte rita en teckning till honom. Han säger att den är ful, för han tycker att den är fin.

Godismamman

har lutat sig över köksbordet och sagt något jag inte visste, någon sorts sanning var det. När hon gjorde det trängde hon för en stund ut Pappan från både blogg och tankar. Tänk att hon finns! Tänk att det kan vara så som det just nu faktiskt är... Och jag är arg och glad, och jag vill att allting skall bli bra. Hon vågar tänka två dagar framåt i taget, jag vågar lite längre, och jag kan se något fint resa sig ur gruset. Det kan vara enkelt när det är svårt -det är min hela slutsats just nu.

Ja, och pappan -han mår bra. Han har läst bok idag, och suttit uppe nära fönstret utan syrgas. Om jag säger att han är ute ur skogen så är min okvalificerade gissning att han snabbt irrar sig in igen, så därför är jag tyst, bara. Men tacksam. Det är inte så dumt att vara vaken och titta på en sovande människa som man älskar. Det har jag fått vara med om.

Jag kan inte tänka

på så mycket annat än Pappan. Det här börjar bli en, om inte torftig, så ganska enkelspårig blogg.

Ibland dyker annat upp, och stör, eller räddar från vansinne. Den Gemensamme Vännen och hans långa kramar. Godismaman och hennes ännu längre kramar, och hennes vin. Henne vill jag vara tyst med i några dagar, det skulle funka bra.

Jag vill åka till Tunisien och bada och prata franska. Maken vill att huset blir målat, och jag tror att han vill att det bara händer, för om han ville måla så har tillfälena inte saknats. För att han vill att huset skall uppenbara sig i målat skick en vacker dag, så säger han att Tunisien är en repressiv kommuniststat, och han har ju rätt. Sådant brukar hålla mig i schack, effektivt, men plötsligt är jag bångstyrig, eller frustrerad, eller nåt. Måste man vara klok alltid? Jag vill vara lite dum och oresonlig en stund.

Ännu lite bättre

Pappan har sovit och vaknat och skojat och kommit ihåg saker och träffat både Storebror och Lillebror på egen begäran. De blev inte rädda, kanske för att han sa åt dem att låta bli?

Om biskopen i Stiftet får ta emot ett lite annorlunda samtal någon gång den närmsta tiden, så beror det helt och hållet på att Pappan fortfarande är helt inställd på att mamman, på lång och slingrig väg mot vigningstjänst, skulle vara hjälpt av hans kraftfulla verbala eldunderstöd i antagningsprocessen. "Jag skall ringa till Biskopen", mullrade han, "och jag skall slå näven i bordet, och jag skall tala om för honom att jag har en _god_ dotter." Dottern som är jag låter meddela att hon är gladare över avsiktsförklaringen än hon tror att hon skulle bli för handlingen i sig. Prästen, i sin tur, försäkrade att Biskopen är rätt man att ta emot precis ett sådant samtal. Nyfikenheten vaknade genast: Har det månne hänt förr?

Prästen, ja, Prästfamiljen var där ikväll. Honungskonungen och Bidrottningen ringde och bad oss vila våra fötter i deras hus. Det gjorde vi. Fötterna mår väldigt bra, och resten av oss också.

jo, men jo

Det går lite bättre. Han är på rätt plats. Han behöver inte kämpa så förtvivlat med tankarna. Tänk att man kan vara urlycklig över att någon bara är jättesjuk?

Nä, han andas inte bra

och han tänker inte som han brukar. Ibland känner pappan igen sina barn. När han känner igen oss talar han om att han älskar oss. Mer än så är det inte.

Mamman på väg är ett barn också, och intill döden trött. Leendena slocknar innan de ens har blivit en tanke. Rädslan bor i mig och i mitt hus.

Huset som knarrar är till bristningsgränsen fyllt av barn och vuxna, och det ekar tomt, för Drakflygerskan är inte kvar. Frånvaron är som den är. Det tomma ekandet är som det skall vara -den enda logiska följden av frånvaron. En del saker skall göra ont. Det är mycket nu, bara.

Pappan andas

med mycket hjälp, till slut. För att han andas riktigt är han vaken och klartänkt.
Han hörde min röst i luren, så han vet att jag älskar honom.
Jag hörde hans gråt i syrgasmasken, så jag vet att han lever.


Imorgon är nog egentligen dag, men det är ett nytt år, och kanske en ny början.
Tack gode Gud för Drakflygerskan. Hon är här och hon har inte åkt hem. Själv vet jag inte var jag är och vart jag är på väg. Mamman på väg har tappat riktningen och ledljuset. Var är stigen? När infinner sig tidpunkten då man är vuxen nog att vara utan pappa?

Jag ber att få citera Ryan Hedgecock:

You know how to let go
when I can stand on my own
Don't let go now.