Pappan andas

med mycket hjälp, till slut. För att han andas riktigt är han vaken och klartänkt.
Han hörde min röst i luren, så han vet att jag älskar honom.
Jag hörde hans gråt i syrgasmasken, så jag vet att han lever.


Imorgon är nog egentligen dag, men det är ett nytt år, och kanske en ny början.
Tack gode Gud för Drakflygerskan. Hon är här och hon har inte åkt hem. Själv vet jag inte var jag är och vart jag är på väg. Mamman på väg har tappat riktningen och ledljuset. Var är stigen? När infinner sig tidpunkten då man är vuxen nog att vara utan pappa?

Jag ber att få citera Ryan Hedgecock:

You know how to let go
when I can stand on my own
Don't let go now.