på så mycket annat än Pappan. Det här börjar bli en, om inte torftig, så ganska enkelspårig blogg.
Ibland dyker annat upp, och stör, eller räddar från vansinne. Den Gemensamme Vännen och hans långa kramar. Godismaman och hennes ännu längre kramar, och hennes vin. Henne vill jag vara tyst med i några dagar, det skulle funka bra.
Jag vill åka till Tunisien och bada och prata franska. Maken vill att huset blir målat, och jag tror att han vill att det bara händer, för om han ville måla så har tillfälena inte saknats. För att han vill att huset skall uppenbara sig i målat skick en vacker dag, så säger han att Tunisien är en repressiv kommuniststat, och han har ju rätt. Sådant brukar hålla mig i schack, effektivt, men plötsligt är jag bångstyrig, eller frustrerad, eller nåt. Måste man vara klok alltid? Jag vill vara lite dum och oresonlig en stund.
5 kommentarer:
Inte tröttnar vi på att läsa om din pappa. Dessutom är det DIN blogg. Ditt vattenhål. Ditt andrum. Jag är ödmjukt tacksam att jag får dela det med dig, och hoppas kunna bära en liten del av det som tynger dig. Behöver du skriva om din pappa, gör det.
Kristianstad är inte på något vis Tunisien (men å andra sidan ingen repressiv kommunistkommun heller) men här finns plats, choklad, vin, kramar och riktigt gott kaffe om du behöver vila fötterna och huvudet ett tag.
Kristianstad är bra, och det blir bättre av att det finns någonstans att vila fötterna där. Tänk vad mycket det finns, som man tror på fast man aldrig har sett det?
Fast jag tycker nog att Tunisien låter klokare än husmålning om man tänker på hur kort livet kan vara...
Det är allt lite märkligt vad mycket som finns omkring en om man bara börjar våga ta emot. Och vad mycket man får om man ger förbehållslöst. Det är synd att de flesta glömt båda konsterna numera.
Jag håller med helelen; din blogg, ditt vattenhål, din pappa. Tröttnar gör vi inte. Bara oroas - för både den ena och andra.
Hosanna: Jag håller med, bara rakt av utan förbehåll.
-ME-: På nåt konstigt sätt är det flera kilometer lättare att ge än att våga ta emot, men det är egentligen, tror jag, det att ta emot som är det yttersta vänskapsbeviset... Tillit fastän det är svårt. Kontentan av det borde vara... Kristianstad, inser jag.
Skicka en kommentar