tangentdiarré -jag ser en utmaning

... från -ME-, och jag måste bara nappa, mest för att jag är så lydig. Åtta upplysningar om mig får ni här, och så är det meningen att jag skall utmana åtta till av er. Det gör jag. Finns det ingen blogg, så svara i kommentarer. Alla som inte är nämnda får gärna nappa också! Utmanade är Ullet, helelen, Abigail, Erindriel, Jerra, Road-Kill, farmorsan och Yin. Basta.

1. När jag var liten ville jag bli ärkebiskop. Min ateistpappa tutade i mig att det var det absolut bästa jobbet man kunde ha, och jag trodde honom.

2. När jag också var liten gick jag omkring med en röd flagga på första maj. Varje första maj. Hela dagen. Min liberala pappa tutade i mig att det var det absolut bästa sättet att tillbringa första maj, och jag trodde honom.

3. Min bror jagade mig med en vissen julgran en gång. (Han måste ha varit jättearg.)

4. Jag hade under alla mina tonår en jättestor valaffisch med Bengt Westerbergs nuna uppspikad på min sovrumsvägg. När jag flyttade och mitt rum blev gästrum, förpassades han till källaren -mormor tyckte han stirrade när hon klädde av sig.

5. Mina favoritdroger är utan inbördes rangordning lustgas och cigarriller. Båda har jag bara nyttjat en gång, lustgasen för att det helt enkelt har saknats anlednng, cigarrillerna för att de var alldeles för goda för att jag någonsin skulle våga prova igen.

6. Jag lärde mig läsa före fyra års ålder, och tuggade i mig En gyllene bok om myter och legender när jag var sju (fast Orfeus ch Eurydike var läskig) och Rötter när jag var nio.

7. Jag drack rejält mycket alkohol första gången när jag var 17, på en kompis Fil Kand- fest, och nådde stadiet där jag insåg att enda utvägen var att _inte säga ett enda ord_ på hela resten av kvällen. Det har jag aldrig insett mer.

8. Jag har två små ärr, ett varje sida, precis i underkanten av brösten. Det satt dränageslangar där när jag var nyfödd.

Predikan

denna söndag, som är Fastlagssöndagen, var villkorslöst tjänande klätt i ord, varken mer eller mindre. Tänkte att ni kanske ville veta.

Mamman som är jag pratade med en ny och bräcklig vän. Han ville inte ha någon semla, så han åt kanelbulle istället. Det går också bra. Det är... Jag vet faktiskt inte vad som är det viktiga med kyrkkaffet. Idag var det viktigt att han kom dit, att vi fick dela nattvarden, och kanske var det också viktigt med en hand på hans axel under förbönen, det vet inte jag.

Den såriga fck post som gjorde ont. Hon tog med sig broschyren och bad mig läsa. Livets Ord är fortfarande samma gamla Livets Ord. Tro inget annat. Det jag läste i den där nya, fräscha broschyren var att kristna som är sjuka är det därför att de inte är tillräckligt starka i tron. Inget nytt under solen, men några nya strimlor i papperstuggens behållare.

Prästhustrun

halade upp ett lila bananfodral vid kollekthåven. Mamman, på väg att sluta andas, därefter att börja skratta, fick helt andra tankar kring föremålet ifråga. Prästhustrun är av typen som förstår även sådant som inte uttalas. Hon förnekade sig inte. Vi skrattade tillsammans. Det _är_ faktiskt roligt nästan jämt.

Jag längtar efter det villkorslösa tjänandet

och det är samma längtan som den efter barnen, på bussen klockan fem, på väg att hämta på dagis. Samma längtan som efter att få läsa nästa kapitel i julklappsboken, som efter att få se vad som finns bakom nästa vägkrök. Som efter maken, på morgonen när man har sovit i en för övrigt tom säng. Som efter befriat skratt när tystnaden har gjort en stum, och som efter tystnad när orden har gjort en döv.

Jag längtar inte efter att få predika.

Hör du det, Gud?
Varför måste jag berätta det för dig, kan man fråga sig?

Jag är jag,

mamman på väg. Jag är min blick och mina tankar, min famn och kropp och min längtan. Jag är inte vägen, men vägen är i mig.

För andra är jag en saccosäck, en plats att vila på, pannbiff med lök och en kall öl, fast jag trodde jag var skärvor, stelnade rester och grus.

Jag är sällskaplig och självständig, mjuk och skarp, varm och klartänkt sval någon gång ibland. Jag är lat och lojal, lyssnande och ordrik, och jag är inte mina handlingar.

Jag är ett Guds barn. Idag kan jag säga det högt.

Vill du fylla på, du som känner mig väl eller en aning?
Och vem är du som läser?
Ge mig ögonblicksbilden för dagen, och skriv om du vill, oavsett du brukar eller ej.

Det var gudstjänst

för min skull och för några fler. Jag hade privilegiet att läsa texterna, och lärde mig något under tiden: Man kan lyssna med stämbanden.

"Jag är snäll och tam" sade han om sig själv, den Allvarsamme, men över förkunnelsen vilade inget tamt. Någon gång ibland hamnar orden alldeles rätt. Han sade det högt, det jag alltid har vetat, men saknat ord för, att Ordet är något mer än det som ryms innanför bokryggar, att det är något annat. Att Ordet finns i Bibeln, men att Bibeln inte är Ordet.

Jag lät bli att säga det: "Du är min präst." Jag känner honom inte, för han är inte någon som låter sig kännas, men han är min präst, och jag vet inte om han skulle förstå vad jag menade om jag sade det så han hörde.

Mamman, på väg tillbaka

till platsen där en bit av himlen har fallit ner på jorden, hon som är jag, sov gott i passagerarsätet, genom skogar, förbi sjöar och missionshus, bakom snöplog och långtradare, bredvid en kamrat. Väl framme insåg jag att jag på något sätt är hemma där. Är det hemortsrätten? Är det så att vi alla känner igen himlen, där vi hör hemma på djupet, där vi finner den, om så i smulor?

Det var mässa. Predikan var en vanlig bra predikan, det är inte den som är minnesvärd. Kristusdoften i kapellet lämnar oss inte, den delar sig mellan oss, fyller oss och präglar oss. Den blir ett kännetecken, och den bär ett löfte.

Nåden sköljde över mig där i bänken. Jag lutade mig mot en stolpe, som om jag visste att vågen skulle komma och att jag skulle vara hjälplös och hjälpt, buren och dränkt. Det är sant. Det är den sanning jag behöver, den sanning som nåden berättar långt in i människan, långt under huden, hur tjock och stel den än är. Den ordlösa sanningen, i brödets och vinets form, når dit orden aldrig når. Mamman, långsamt på väg mot en rakare tillvaro, nåddes av de krokigas upprätelse och fick, i sanning, börja om.

Jag berättade för en vän om vad som hade hänt. Samförståndet fyllde utrymmet mellan oss, och våndan byttes i gemensam glädje. Jag fick låna hans öron. Han fick sin väg bekräftad.

Medicinmannen vill ha mig till präst. Jag vill ha honom till vän, och jag längtar efter diakoni, efter det villkorslösa, efter att låna ut mina händer till Honom som vet hur de skall användas. Hade han varit någon som jag tyckte en aning mindre om, och som jag respekterade en aning mindre, så hade myrorna i huvudet varit så oerhört lätta att utrota.

Bara för att det är han, min Medicinman, med milda ögon, blossande kinder, böjda knän och varma ord, och för att han odlade myrorna, så skall jag låta dem kittla mig i öronen i några dagar. Tills på söndag, ungefär. Det är vänskapens pris. Det är inte att vackla, det är att hålla av.

farmorsan: Har du lite myrr?

Ibland är det sådär extra.

Ibland, en vanlig trött kväll efter en vanlig arg dag, finns någon där som känner mig väl. Han backar varken för tröttheten eller ilskan, för han känner dem också, och händerna känner ryggen, men de stryker den som om den vore ny. Jag viskar "mer!" och ordet kvävs i kudden, men han hör på något sätt ändå, för han låter bli att sluta.

Ryggen känner händerna, och de är sträva och lite trasiga och inte alls perfekta. Rätt händer. De är som de är, och de är där de skall vara, så länge det behövs.

Jag har lyft blicken och sett mig om. Jag ser rätt händer och rätt ögon och de ser mig.

Jakob Hellman får vara med idag!
"Har du fått andra himlar
i ögonen?
Du får mig vart du vill
med de vanliga blå."

Min meningsmotståndare

förstår mig väl, och vi tycker mycket om varandra. När vi har riktig tur så översätter den ena det den andra säger så att det låter klokare och mer begripligt. Jag vill att det går honom väl i livet. Ibland vill jag till och med att det går honom väl i politiken, men det talar jag inte om.

Det är som om missförstånden och oviljan att förstå är grundpelare när det handlar om officiell politik. Som om man förutsätts njuta av att ett stort projekt är svårarbetat om man inte hittade på det själv. Som om personliga misslyckanden och sorger är något som skall ingjuta förakt och löje på andra sidan bordet.

Jag vägrar. Och, nä, det handlar inte om att älska fiender, det handlar om att se sina vänner där de är, och om att hålla av dem.

Kyndelsmäss

...och det är nu som julen är slut, egentligen. Tur att granen inte står kvar och barrar i ett hörn, fast jag saknar Arga Ängeln. Jag var på gudstjänst medan barnen underhöll Domptörmamman genom att besegra henne i Alfapet.

Med mig ut genom dörren följde Herrens välsignelse, som vanligt över mig, men också, för ovanlighetens skull, över ett litet ljus med Kristusmonogram. Det det ligger i min ficka nu, och skall få åka brev någonstans.

Något mer följde med: Psalm 87. Jag behöver den varje gång den finns med på agendan, och oftare än så. Idag fångade mig varje vers. Kanske behöver jag den sista allra mest. Maken behöver vers 2, vare sig han vet det eller inte.

Vilken behöver du?

1. Våga vara den du i Kristus är,
den i hans tanke, den i hans kärlek,
den i hans ögas eviga ljus du är.

2. Intet du äger som ej han dig ger.
Kravet och kraften, viljan och verket
strömmar ur samma källa från bergen ner.

3. Skuld och rädsla trycker dig inte mer.
Nu är du fri att älska och tjäna
dem som du möter, Jesus som bor i dem.

4. Redan är du den du en gång skall bli:
Dömd och benådad, död och uppstånden,
älskad och ett med honom som gjort dig fri.

Ömhet

Det var kvinnofrukost, och stiftets vackraste präst talade för rekordpublik. Fortfarande har jag inte funderat färdigt på allt hon sade. Karin Alvtegen har skrivit följande: "Hon kunde aldrig springa tillräckligt fort, när det hon sprang bort ifrån kom inifrån." Det konstaterandet stannar kvar i mig idag; det fanns där redan innan, tror jag. Är jag ensam om att ha försökt smita från min egen skugga, krypa ur mitt eget skinn utan att det var meningen att det skulle märkas?

Peter Birro har skrivit en pjäs som jag inte kände till, med titeln Den ömhet jag är värd. Man skulle kunna tro att det där, att vara värd, har något med att förtjäna att göra. Jag misstänker att det är nästan precis tvärtom. Utmaningen, livets stora, ligger här, någonstans:

Att låta dig få den ömhet du är värd även om du inte förtjänar den.
Att själv ta emot den ömhet jag är värd även om jag inte förtjänar den.

Kom och ta emot.

Nu är det vatten på golvet

och jag vägrar gå in i köket.

Istället funderar jag på hur det kan bli när man plötsligt klär på sig sitt skinn; hur huden, den som saknades och behövdes så innerligt väl, kan kännas stel och otymplig som ogarvat läder, klumpigt hopsytt med sentrådar. Visserligen gör det inte ont längre, inte ett dugg, men rörelsefriheten saknas. Om man aldrig hade varit hudlös, bara behållit sitt vanliga mjuka skinn på kroppen, så skulle man ha vågat mer, rört sig mer, andats närmre och lyssnat bättre. Under läderhuden är det trångt men svalt och lite dött.

Vart tog marginalerna vägen? Och hur kan man vara varm utan en cell på kroppen, men kall under allt det där lädret? Hur närmar man sig med skinnet kvar, hur gör man för att inte vara rädd för att få ont igen?

Lillebror fick en ballong

i ögat. Därför hällde han väldigt mycket mjöl på golvet. När han sedan skulle ta ett sugrör ur en kökslåda blev det tydligen nödvändigt att, jag citerar, "vila i mjölet". Det kan vara därför det numera finns mjöl inte bara på golvet och i trasan som användes till att halvhjärtat vifta bort en del av det vita med, utan också på Lillebror och hans kläder och i soffan.

Jag har fortfarande inte blivit arg. Det är fredag. Man kan dammsuga nån annan dag. Nån annan kan det.

Vad är sex?

frågade Lillebror från baksätet. "Inte en siffra utan nåt annat sex."
Maken baxnade och flämtade och började prata förvirrat om silltillställningar. Mamman, på väg från det dolda skrattet till allvaret, sade som det var.

"Men det är ju _snällt_!" hojtade lillebror förvånat.

Då kom den, predikan:
"Det är bara snällt om den andra har gått med på det, bara så du vet det, Lillebror. Om den andra inte har gått med på det, då är det jättedumt, och då blir det toalettdopp och finkan."

Här följer min slutsats, från passagerarsätet fram:

Blommor och bin- Check.
Våldtäkt- Check.
Påföljder- Jobba vidare.
Sill- Undvik i sammanhanget.

Maken gick omkring

i Huvudstaden, på snabbvisit i tjänsten, och tanken som rörde sig i honom var "Varför är inte min hustru här?" Mamman, på darriga ben efter krypandet bland ruinerna, blev glad att höra det, och började genast undra samma sak.

Planerna finns där redan, i väntan på att sjösättas. Barnen undrar varför de inte får följa med, och mamman vet precis, men hittar, av ren självbevarelsedrift, på en mer lättsmält förklaring. En människa behöver något att längta efter. De längtar båda två.

Han längtar efter ensamhet, en fåtölj och en bok, och kanske en gitarr och ett nothäfte. Hon längtar efter gemenskap och hudkontakt och sömn bredvid en älskad människa och inga fler. En hel helg, tror hon, räcker till alltihop. Nä, inget rött sidenband om midjan, men han råkade tala om vilken av hennes dofter, sådana i flaska, som är hans favorit. Den är redan packad, en månad för tidigt. Gitarren får plats i bagageutrymmet.

Blir det bra, tror ni?

En vanlig dag på jobbet

avrundades så här: Middag med Smilgropsgymnasten. Ett glas rött räckte i tre timmar. Tvärs över bordet satt en medmänniska, oavsett vems ögon man såg med, mina eller hennes. Orden, de som länge hade väntat på rätt par öron, regnade stillsamt mellan oss, föll ljudlöst och landade mjukt i samförståndet.

Mamman, på väg hem, kände tacksamheten över ögonen, öronen och orden, och såg fram emot att öppna den egna ytterdörren.

Jag kröp dit

och gick hem, upprättad, ställd tillbaka på vägen.