Efterdyningar

En hel natt i famnen på en skrattande Gud.
Inte så dumt.
Inte alls.

Jag är en mycket lycklig människa.

Sanningen finns.
Jag ska få berätta om Honom för andra.
*vårskriker*

Förföljelse

det som delar av Kristi kropp kallar för förföljelse, attacker och motstånd - är det kanske ibland bara uttryck för besvikelse över att vi inte lever i radikal efterföljelse, i allt det som Hans kärlek manar oss till?

Tanken väcktes av Kyrkoherden med de milda ögonen. Han predikade.

Jag har klippt en häck.
Med all den ynklighet jag kunde uppbåda pep jag, inför häcksaxen:
"Det är en apparat. Jag är inte bra på apparater."
Maken lät sig inte bevekas.
Jag har klippt en häck.
En bit av den.

Projektarbetet är inlämnat.

Kvällssolen steker på altanen och gräsmattan är mjuk.
Kall öl i handen.
Maken i köket.
Syrenerna doftar.
Behå. Bekväm _och_ laxrosa.
Fem barn i huset, alla är fina, två är mina
och det är söndag imorgon.
Kan det bli bättre?
Tror inte det.
Hur har du det?

Jag borde ha klarat mig själv.

Spridda utdrag från förmiddagens underklädsshopping med Maken som ofrivilligt smakråd:

Maken: Är den bekväm?
Mamman på väg: Japp.
Maken: Då är den _jättefin!!_ *med entusiastisk röst, vid upprepade tillfällen*

Maken: Hmmm. Brittisk. Laxrosa och brittisk. Får mig att tänka på "Yes, Minister". Den rundar av dig himla snyggt.

Maken: Den var somrig! Lite tysk, sådär. Bierstube.
Mamman på väg: Ska jag klippa av rosetterna tycker du?
Maken: Det gör du _precis_ som du vill. De kommer att ramla av i första tvätten i vilket fall som helst.

Maken: Hemvävd. Knypplig på nåt sätt. Det där *pekar på helt vanlig microfiberspets* är väl nåt knypplat?


Svettigt var det, på alla sätt, och Storebror tyckte vi skulle skippa underkläder och åka på chartersemester för pengarna istället. Nästa gång, Storebror. Nästa gång.

Jag har landat

med fötterna på vägen, samma väg, fast den inte verkar sluta där jag trodde. Bomull runt hjärtat och glädje i ögonen. Jubel och fröjd. Orden finns ständigt tillgängliga. Det har aldrig varit så lätt att berätta. Jag vill ropa från högsta berget, jag vill berätta för kassörskan på ICA och personalen på förskolan (fast jag låter bli) och för älsklingsateisten på jobbet (fast hon rymmer när jag försöker).

Fina chefen säger ja, och Den Allvarsamme och prästen av porslin, och Honungskonungen och Bidrottningen och Vägviserskan, och min pappa, Guds lille pojk, tycker det känns fint, och Maken... ja, Maken sopar mattan som vanligt. Efter den första framtidsoron konstaterade han att det nog skulle gå om han hoppade in som chef lite oftare, och om han skippade fotbollstränandet - det kunde vara någon annans tur.

Och bröllopsdagen kom och gick, med kräftor och vitt vin och ömhetsbevis, och minsta barnet sov i soffan under mitt uppdragna högerben. Jag kände hans andning i knävecket och det var en ynnest att ha honom där, att inte vara ifred.

Mitt i livet, det som är fläckigt och krokigt och klätt i omaka strumpor, det som är mitt och vårt, finns jag på vägen, i huset, lycklig och varm, i bekväma underkläder och randig tröja, i jämnstarka armar och gemensam röra. Tack gode Gud.

Stiftet har sagt hej

och vi har bokat möte.
Prästen av porslin tänkte tanken innan jag gjorde det själv.
Hon också.
Jag tänker långsamt, jag.
Kanske blir det rätt nån gång?
Den här gången.
Ja.

Och oförmögen att låta bli

ringde hon mamman, sin egen.
"Jag måste berätta något hemskt, nej, något jobbigt" sa hon.
"Jag tror jag ska bli präst."
Svaret dröjde. Så kom det
i eftertryckliga portioner.

Neeeeej!!!
Vad jobbigt.
Det kanske går över.
Jag älskar dig.
Ändå. Jag älskar dig ändå.

Hon som är på väg, men inte längre vet vart, replikerade
"Du ska säga att det kunde vara värre."

Och svaret, utan tvekan:
"Ja. Det kunde vara mycket värre."

Mamman, på väg

,fast hon inte riktigt längre visste vart, var i Skara.
Biskop Erik predikade.
Varje ord satte levande spår.
Han tystnade. Hon ville ropa "mer!"
Han släckte lampan. Hon ville ropa "Nej!"
Ho mindes alla gånger hon hade vrålat "Nej!"
och hört alla nej förvandlas till helhjärtat JA
och då sjöng kören Fader vår
och det var nödvändigt
och tillräckligt.

Tro inte allt jag säger.

Tro inte allt någon människa säger. Det är din rätt och ditt ansvar att tänka själv.

Lita på din Gud. Du finns för att Han ville ha dig. Han vill ha dig nära. Han väntar ivrigt på att se dig närma dig. Känner du Hans blick på din rygg? Det är Hans längtan som bränner, som viskar: "Vänd dig om! Jag är här. Jag vill se dig i ögonen och viska ditt namn. Jag väntar tills du kommer."

Löftet gäller nu, inte bara sedan: Liv med Gud, med Skaparen som gav dig livet, med Befriaren som älskade dig in i döden och som uppstod för att visa vägen, med Livgivaren som andas i dig, som berättar sanningen med varje andetag.

Ta din plats i Hans famn. Värm dig i mantelvecken. Ta livet i anspråk - det är ditt.

Jag har tänkt

koncentrerat, i gott och nytt sällskap, i två dagar, och varit effektiv och haft roligt samtidigt. Det är mitt jobb i ett nötskal, åtminstone när det är som bäst.

Återigen slås jag av hur vår samlade kunskap och erfarenhet skulle kunna fylla världshaven, och hur sällan vi låtsas om att det är så. Jag är stolt och glad över att få finnas där jag finns, så är det bara.

Kvällen tillbringdes hos vänner, och det var alldeles för länge sedan sist, och ändå som igår. Vin och brutal öppenhet. hållfasthetslära och igenkännande. Vi var katalysatorer, vänner och oförberedda samtalspartners. Inte vet jag hur det blir till slut, men jag tycker om dem båda, och ingenting är som det verkar vara, och om allt vore lätt så skulle det nte vara så innerligt svårt. Spontan kontakt med makens hand under bordet. Sa jag för mycket? Det tror jag inte. Kyssarna efteråt smakade konjak, påstod han.