Nån sorts julnattspredikan

Vår Gud kommer till oss som ett barn. Inte så gudalikt kan man tycka. Inte så likt den Gud vi anar ibland, på avstånd, som vi kanske tror på, men inte egentligen vet så mycket om. Som vi ömsom längtar efter, ömsom tvivlar på, ömsom är lite rädda för, ömsom lägger hela livet i händerna på.

En ömtålig nyföding kommer till oss, för att Gud förstår vad vi är gjorda av, vi människor, vad vi inte kan och vad vi kan.

Vad är vi gjorda av? Vi är gjorda av Hans kärlek.

Vad är det vi inte kan? Vi kan inte överbrygga avståndet mellan oss och Gud på egen hand.

Vad kan vi, då? Vi kan ta emot ett barn som behöver oss.

Kärleken är vi gjorda av, och den finns i varenda en av oss. Man kan gömma den väl under lager av sorg, ilska och vanmakt, men den finns kvar, och kanske är det så att bara barnet, det här barnet, det barn som är Gud, kan locka fram den.

Avståndet, det finns där, inte för att Gud vill det, utan för att vi vänder oss bort, för att vi inte vågar närma oss fastän vi kanske längtar.

När vi inte kan gå hela vägen till Gud, då kommer Gud till oss, i formen av ett alldeles nytt barn som behöver skyddas och älskas. Kanske är han den enda som inte lockar fram skammen och otillräcklighetskänslorna, utan suddar ut dem?

Tänk dig att krubban inte är någon krubba. Tänk dig att det är på din trappa barnet ligger, lindat, i en korg som står på fotskrapan. Din Gud har kommit till dig, och du får ta emot honom. Någon ringer på dörrklockan, och när du öppnar står korgen där. Vad gör du? Vänder du och går in? Eller tar du upp babyn ur korgen, håller honom nära och varm och trygg?

Du gör det du kan. Du kan ta emot barn, du har gjort det förr – stora barn, ledsna barn, spädbarn, ensamma barn, glada barn, arga barn, grannens barn som kommer springande och vill smaka på dina plommon.

Du gör det du kan med det du har, och det du har är kärlek från din Gud. Därför kan du ge den tillbaka, till barnet som är Gud, och till andra.

Känner du värmen och tyngden? Ser du hur hela världen speglas i hans ögon? Märker du hur han låter sig tröstas av din närhet?

När Gud suddar ut avstånd gör han det ordentligt. Oändligt långt borta blir det närmaste nära. Det är inte svårare än så. Öppna din dörr. Din Gud har kommit till dig som ett barn. Lyft upp honom, och vila i Hans famn.

Luciatankar i Västra Tunhems pastorat 2009

Som små visste vi det. Du som är liten vet det idag:
Alla kan vara lucia. På förskolorna vimlar det av minilucior i lussetågen, av båda könen, och alla är finast i världen.

Och sen, någonstans på vägen mot vuxenlivet, hände något. Jag vet inte riktigt när, det kom kanske krypande… Någon gång upptäckte vi att luciarollen var få förunnad, att den var förenad med en del egenskaper, och att de egenskaperna inte var sådana som vi ägde. Vi förstod att man skulle vara söt, klok och snäll och sjunga bra – och inte vet jag när jag sjöng bra sist, och inte känner man sig alltid vare sig söt, klok eller snäll. Flamsäker skulle man också vara, eller eldvettig – inte gå omkring och elda andra i håret och sådär.

Det är så lätt att tro att man vet mer när man är stor än när man är liten. Men kanske är det sant, det där vi lärde oss? Alla kan vara lucia. För vad är det som händer, egentligen, där under lussemorgonen? Jo, någon kommer i mörkret och bär ljuset med sig. Plötsligt, i det mörkaste mörkret och den ensammaste ensamheten, står någon som man kanske inte ens känner där på tröskeln, har med sig ljuset i händer och hår, och sjunger glädjens och morgonens sånger.

Vem är ljuset, och vem är du?

Ljuset är Jesus Kristus, Guds son, världens frälsare, och du och jag, ömsom ensamma i mörkret, ömsom den som bär ljuset till andra. Vi behöver tröst, och vi får ge tröst. Vi behöver förlåtelse och vi får ge förlåtelse. Vi behöver kärlek, och vi får ge kärlek.

Kristus är världens ljus. Vi får ta emot honom ur andras händer, och vi får i vår tur vara hans ögon, hans händer, hans fötter och hans röst. Vi får gå till vår medmänniska med ljus i mörkret, vi får hålla händerna runt lågan och vi får sjunga glädjens och morgonens sånger.

Idag är det du som är lucia.