Nån sorts julnattspredikan

Vår Gud kommer till oss som ett barn. Inte så gudalikt kan man tycka. Inte så likt den Gud vi anar ibland, på avstånd, som vi kanske tror på, men inte egentligen vet så mycket om. Som vi ömsom längtar efter, ömsom tvivlar på, ömsom är lite rädda för, ömsom lägger hela livet i händerna på.

En ömtålig nyföding kommer till oss, för att Gud förstår vad vi är gjorda av, vi människor, vad vi inte kan och vad vi kan.

Vad är vi gjorda av? Vi är gjorda av Hans kärlek.

Vad är det vi inte kan? Vi kan inte överbrygga avståndet mellan oss och Gud på egen hand.

Vad kan vi, då? Vi kan ta emot ett barn som behöver oss.

Kärleken är vi gjorda av, och den finns i varenda en av oss. Man kan gömma den väl under lager av sorg, ilska och vanmakt, men den finns kvar, och kanske är det så att bara barnet, det här barnet, det barn som är Gud, kan locka fram den.

Avståndet, det finns där, inte för att Gud vill det, utan för att vi vänder oss bort, för att vi inte vågar närma oss fastän vi kanske längtar.

När vi inte kan gå hela vägen till Gud, då kommer Gud till oss, i formen av ett alldeles nytt barn som behöver skyddas och älskas. Kanske är han den enda som inte lockar fram skammen och otillräcklighetskänslorna, utan suddar ut dem?

Tänk dig att krubban inte är någon krubba. Tänk dig att det är på din trappa barnet ligger, lindat, i en korg som står på fotskrapan. Din Gud har kommit till dig, och du får ta emot honom. Någon ringer på dörrklockan, och när du öppnar står korgen där. Vad gör du? Vänder du och går in? Eller tar du upp babyn ur korgen, håller honom nära och varm och trygg?

Du gör det du kan. Du kan ta emot barn, du har gjort det förr – stora barn, ledsna barn, spädbarn, ensamma barn, glada barn, arga barn, grannens barn som kommer springande och vill smaka på dina plommon.

Du gör det du kan med det du har, och det du har är kärlek från din Gud. Därför kan du ge den tillbaka, till barnet som är Gud, och till andra.

Känner du värmen och tyngden? Ser du hur hela världen speglas i hans ögon? Märker du hur han låter sig tröstas av din närhet?

När Gud suddar ut avstånd gör han det ordentligt. Oändligt långt borta blir det närmaste nära. Det är inte svårare än så. Öppna din dörr. Din Gud har kommit till dig som ett barn. Lyft upp honom, och vila i Hans famn.