lördag 24 september 2011

Under en vanlig taklampa

redan på väg mot imorgon
kalibrerar jag mig
för pukor och plymer
för högtidsdräkterna
och de stora orden

men under korset, i bänken
är det bara jag
som är jag

Bakom bullret
när bilderna har slocknat
väntar Ordet.

torsdag 22 september 2011

Det jag alltid har behövt

finns plötsligt här
nära och tillgängligt

Utan att jag ens bad om det
har dörrarna vidgats
trösklarna sänkts
och trottoarkanterna fasats av

Det jag aldrig har lyckats
springa ifatt
väntar runt hörnet
kommer mig tillmötes
och rörelsen och kraften
är inte längre min

Sandalerna och rösterna
är mjuka
ögonen slutgiltigt öppnade
Himlen är på jorden
Något har blivit
som det skulle vara.

torsdag 15 september 2011

När jag tror

att hela tyngden är min att bära
och att brödet tog slut för en stund sedan

när tystnaden är ensamhet
mer än vila
och när bullret utifrån
stör ut varje egen tanke

när jag inte längre väntar mig det

kommer min frälsare och vän
med vanlig kärlek
och ett ganska litet munspel

Så spelar Han en storm för oss
som överröstar skrammel och tjut
och får det här trädet
att svaja, skrattande
men inte blåsa bort.

Det regnar många äpplen och
små blad
Fånga!

söndag 11 september 2011

Jag bakar bröd

av mannens deg
och det blir annorlunda
än han hade trott.

Ofullkomligheten
oregelbundenheten
vridning och snitt
åt andra hållet
är min egen
men degen är hans

Lite olja
och salt
Salta inte mellan bröden
Jag saltar var jag vill.

Det är bara bröd
Det är aldrig bara bröd
Det är bara bröd men det är
ditt liv

Gud
Låt mig i dina händer
förvandlas från
vatten, jäst och mjöl
till bröd

Salta
var du vill.
Gör mig krokig eller rak
men brytbar

söndag 4 september 2011

När hallelujatrumpeterna

plötsligt blir nedsmälta
och gjuts om till nattvardskärl

när den tysta bönen
fylls av rop
som inte är mina

när huden
som i brist på bättre användning
låg slängd över en stolsrygg
försiktigt smeks på plats igen
av vanliga händer
och ord

har åtminstone något
blivit vad det ska vara.

lördag 3 september 2011

Å, min halsstarrighet

min förmätenhet
och kanske revolutionen!

Viljan att
klä av världens kungar
deras regalier
(och förstås prydligt vika ihop
hela grannlåten
eller låta den följa
sin kallelse
och bli en vanlig golvhög)

Att därefter lägga mig tillrätta
och göra plats
Kom
Här finns en arm att sova på
Jag känner inte dig.
Bli människa
i den här famnen!

Den sortens ensamhet

som ryms i tre komma en kubikcentimeter
syrefattig sängluft
mellan två människokroppar

och den som finns i den förvånade
blinkningen
när de en aning ovälkomna fotoblixtarna
precis har slocknat
alla samtidigt
och regnbågsgrå skuggor flimrar
för ögonen

och när de små smattrande
applådkornetterna
precis har tystnat och luften liksom dallrar
i någon sorts efterskalv
och en människa undrar
vad hon i efterhand kommer att få symbolisera
den här gången

ensamheterna
kan få sitt svar
i det för oss brutna brödet
Vi bryts och delas för varandra

Det beslutet
har jag aldrig fattat.
Därför
är det fortfarande
verklighet

fredag 2 september 2011

Mina dagar rann över

och mörkret lade sig, tungt,
över axlarna
Jag visste inte längre
om det fanns ett slut
eller
en ny början

och smärtan är skarpare på avstånd.

När vi närmar oss
när vi delar en gul bänk
och en utsikt
när händerna som var knutna
vilar på låren
och hela jag
vilar i solen

blir det lättare att rymmas i huden
att möta blicken
att hitta sina ord igen

Gud är här
på bänken
i solmörkret,
vi är tre.