som ryms i tre komma en kubikcentimeter
syrefattig sängluft
mellan två människokroppar
och den som finns i den förvånade
blinkningen
när de en aning ovälkomna fotoblixtarna
precis har slocknat
alla samtidigt
och regnbågsgrå skuggor flimrar
för ögonen
och när de små smattrande
applådkornetterna
precis har tystnat och luften liksom dallrar
i någon sorts efterskalv
och en människa undrar
vad hon i efterhand kommer att få symbolisera
den här gången
ensamheterna
kan få sitt svar
i det för oss brutna brödet
Vi bryts och delas för varandra
Det beslutet
har jag aldrig fattat.
Därför
är det fortfarande
verklighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar