och mörkret lade sig, tungt,
över axlarna
Jag visste inte längre
om det fanns ett slut
eller
en ny början
och smärtan är skarpare på avstånd.
När vi närmar oss
när vi delar en gul bänk
och en utsikt
när händerna som var knutna
vilar på låren
och hela jag
vilar i solen
blir det lättare att rymmas i huden
att möta blicken
att hitta sina ord igen
Gud är här
på bänken
i solmörkret,
vi är tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar