Om man vore en rädd en

skulle man kanske inte ha gjort det.
Om man inte vore lite tillitsfull eller mycket
eller ganska våghalsig, på något sätt
mitt i det där att mamman, på väg uppför ett berg
alltid undrar i vilket skick hon eventuellt kommer ner igen
och med vilken kroppsdel först.

Då, när man har vågat det värsta och det bästa,
dyker Stiftet upp, med mjuka, varma vingar
och där får man bo tills man är hemma, hel och hållen.
Mjuka varma vingar och stekt kyckling
och andra som också är på väg, som man kan må bra tillsammans med
och ingen annan har heller några pengar och alla har samma Gud.

Det ska nog gå bra, det här.

Det finns en man

som är min vän, fast jag inte känner honom ens hälften så väl som jag skulle vilja. Han är en representant för de sällsynta, de som är vänner på avstånd, och från första blicken. Jag träffar honom sällan, men bra, och i lördags hände det igen.

Han valde mig till sällskap, av många tillgängliga, för att han hade något att säga. Han vill ha mig till präst, för han tror att han vet hurdan jag skulle vara om jag var en, och jag tror att han har rätt. Han har, obesett, nästan, fångat mig i ännu obefintlig alba och stola, eller kanske har han sett mig där jag alltid är, i den tröstande skuggan av korset.

Han berättade med egen röst det jag alltid har vetat: Att det finns människor som är präster och som inte vill att mannen i hans liv skall bli hans man, som inte tror att någon välsignelse finns att ge, och som tror att det de har inte finns på riktigt, utan är förbehållet andra. Jag har vetat att det gör ont, också, men jag har inte känt det riktigt, i min egen maggrop. Detta är hans ord:

"Jag läste en artikel i tidningen, om det här med äktenskap, du vet... och jag blev så ledsen. Det var _min_ präst som sa det. Han har _döpt_ mig."

Mannen, han som är min vän, vet värdet av sitt dop, av att en gång för alla tas emot i Guds famn. Jag vet värdet av min vän och av hans smärta.

Maken

, som tror att han inte tror, handlar i full förtröstan. Jag vet inte vem han förtröstar på; jag tror det är på mig, och jag tror att jag inte förtjänar det. Hans förtröstan kommer mig till mötes, liksom Guds nåd kommer mig till mötes, som en varm vind, som ett oändligt möjliggörande.

Jag, som vet att jag tror, jag famlar och ängslas och är rädd för nästan vad som helst. Det är bra, för famlande händer hittar varm hud, ängslan ställer rätt frågor till rätt människa, och rädslan leder mig in i hans famn. Det är svårt, för jag vill bara ligga och gråta i ett hörn och veta att någon snart kommer och lyfter upp och håller om.

Han, som inte tror, visar mig ljuset, och jag känner det och söker det. Han bär just nu Guds rike till mig. Inte mindre än så. Hörde han mig nu så skulle han le, milt överseende, och säga "så bra att det känns bra". Icke desto mindre är det min sanning idag.

I nöd och lust, sannerligen.

och plötsligt, igen,

är Nattbekanten där

och den här gången har jag inget att sätta emot, ingen att sätta emot, för svärmor har bäddat sängar i varsitt rum åt mig och maken, och en varm sexåring ska inte behöva vara sin mammas murbräcka mot ångesten.

Rakbladsfingrarna och den brännande iskylan är densamma, och jag kastar mig av och an i sängen, och jag vet inte varifrån han kom den här gången heller, eller vart han går, eller när.

Dagen efter: Ingen att prata med, men makens hand på kinden, och noteringen, klädd i ord: "Du ser betryckt ut." Jag kunde svara "Det är inte så bra" och ta emot omfamningen som var det enda svaret.

I nöd och lust.

Tigerpojken är en vuxen man

som mer än någon annan människa just nu ger mig hopp. Han känner mig inte så väl, men om det vore mina barn, om de vore barn som blev samhällets också, och inte bara föräldrarnas, då önskar jag att han var deras Tigerpojke, deras ställföreträdande vuxna man. Om han kom till mig med mina barn i sina tankar och i sina plastmappar med olika färg, då skulle jag låta underarmarna vila på bordet, släppa garden och gråta både i sorg över att han var nödvändig och i tacksamhet över att han var där.

Han lyssnar, och när han har lyssnat tänker han, och när han har tänkt färdigt lyssnar han ett tag till. Det är inte på de vuxna han lyssnar mest, utan på barnen, och inte på oss som tror att vi vet, utan på dem som vet mer än de tror och än vi tror. När han har tänkt och lyssnat, då berättar han vad som skulle kunna bli bra, eller åtminstone lite bättre, och vad som gläder honom och vad som oroar honom, och ibland tar orden slut. När orden tar slut talar ögonen och jag vet, eller jag tror mig veta, att jag skulle lita på honom.

Orden tar slut ibland, därför att det är svårt att hämta dem direkt från hjärtat. Tänkta ord är slipade och rätt och i överensstämmelse med lagstiftning och fackspråk. Orden som bor i hjärtat, de är knöliga och rivs på vägen ut, de är speciella för varje barn, och ibland går de vilse där i skrymslena.

Om det var mina barn. Om de var mina, de trasiga, som behöver flera av oss andra, men som inte alltid får det som man skulle önska även om många vill väl. De är inte det, men de skulle kunna vara, för stegen mellan det vanliga, trygga, och det otänkbara som bara ber om distans är varken så långa eller så många som man kan tro.
Alla de barn som inte är mina, men som är någons, å, som jag önskar dem en tigerpojke.

Mitt i natten håller jag

plötsligt hårt i den man jag har älskat halva livet, och talar om, som om det gällde livet, att jag aldrig vill förlora honom. Fortfarande nästan i sömnen hör jag honom svara "Det känns så tryggt när du säger sådär."

Han är trygg och jag är livrädd, och ingen av oss vet varför. Jag har mycket att förlora. Han utgår från sig själv, och ser på mig, och är trygg. Så är det, och så har det kanske alltid varit?

Min trygghet, bredvid mig i sängen. Som om det gällde livet klamrar jag mig fast, och ingen bänder loss mina armar.

Kan det vara storm och ljummen bris, på samma hav, samtidigt?

Dag

har avslöjat sin underlivsteologi, just som sig bör. Skönt att ha honom utanför garderoben till sist.

Gud, däremot, avslöjar sig varje stund i Jesus Kristus, och ändå aldrig helt och hållet. Låt mig citera Den Lycklige och söndagens predikan hemma i den alldeles vanliga kyrkan:
"Att tro att Gud helt och hållet kan fångas i trosbekännelsens ord är som att tro att man kan fånga våren i en spann, ställa den i källaren och ta fram den till Allhelgona och säga "Nu har vi lite vår här!"."

yrvaken

sträcker jag mig mot solen.
Som alltid är det obehagligt att få sina tillkortakommanden synade,
men det är så mycket mer behagligt att känna hur dimman lättar,
huvudet klarnar
och att plötsligt veta vad som behöver göras.
Gomorron - fast det var dyrt.
Inatt sover jag gott.

Nä, fråga inte, för jag kan inte förklara
men stå ut med mig och alla bristerna.
Tack.

Det fanns en grupp.

Den fanns utan mig, utan att jag visste
och det var en grupp för någon som jag och några till
och jag kom dit för att berätta något som de andra inte visste.

Jag berättade
men lyssnade mer
och de lärde mig saker om mig
som de visste men inte jag
som de visste
för att de också är
som jag

Det finns de som är som jag.
De vet hur vi är, hur jag också är
och vad jag kan.
Jag kan!

Inte många vet att jag hör dit,
att den där gruppen borde vara min.
Inte ens den mallen passar jag in i
men i gruppen.
Min grupp,
den jag inte visste fanns
den som vet saker om mig
som jag också vet
nu.

Som att komma hem
kan man säga
om man vill att alla ska le och ingen lyssna
men det är lite sant
en liten sanning
en sanning om idag
och om mig

Den Allvarsamme tog med sig fågelsången

, och några tysta fåglar,
och så gick han sin väg, som han hade sagt
utan att se sig över axeln.

Jag visste det, så jag grät på samma sätt
som jag aldrig kan, men vill, när någon dör.
Han dör inte men går bort
eller någon annanstans och jag
sörjer tills jag har sörjt färdigt.

Mitt ansikte klär i tårar
och han är värd alltihop
salt och levande vatten
och ögon
som kanske kan se något imorgon

När jag bävar inför slutet

, det jag tror är slutet, det slut jag ser komma emot oss,
när jag ömsom ropar nej, ömsom finner någon sorts märklig vila
i ett slut jag aldrig trodde skulle komma,
det slut som verkar vara på väg,
obevekligt, snyggt och prydligt, i all vänskaplighet,
det förnuftiga samförståndets rimliga slut

så händer det.

En början smyger runt hörnet
en sorts början för två eller kanske fyra
en som är lite blyg och försagd
en överraskningsbörjan
en som kommer med morgonrodnad och gott kaffe
och avtorkad diskbänk
inte för pliktens skull utan för glädjens.

Hon kommer inte med trumpeter
utan med ett litet grönt munspel
och så väldigt fel kan det kanske inte bli,
oavsett om vi andas in eller ut.
Om du andas in så andas jag ut.
Det kan bli musik då,
när vi inte längre förväntar oss något ljud
när vi trodde vi hade tystnat
när vi börjar andas igen

Spela med mig

Näst sista gången, den Allvarsamme

predikade, och jag var kyrkvärd.
Psalm 313 och psalm 490 på samma gudstjänst - så mycket bättre blir det inte.

Han deklarerar klart och tydligt att han ser framåt
och aldrig någonsin över axeln.
Han går inte att behålla när han försvinner
och jag finner mig - det känns som ett dödsfall man vet om i förväg
och temat för söndagen är Livet och döden.

Jag tänker sörja. Jag är en som sörjer det jag förlorar.
Som tittar bakåt, men går framåt,
på den väg jag är satt att gå.

Psalmerna tjänar till påminnelse, tröst och hopp
och förtjänar uppmärksamhet idag igen:

sv ps 313

1.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja
mitt hjärta från honom,
ej änglar, demoner och död.

2.
Min frälsare lever,
jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriiad från ångest och brist.

3.
Ej så som man råkar
en främling på gatan,
-nej, så som man ser på en vän,
en vän man har drömt om
i nätter och dagar
och äntligen finner igen.

4.
Ja, öga mot öga
i klarhet och jubel
och värme och friskhet och glans
vi lever med honom
som här vi har anat.
Vi lever för alltid som hans.


Sv ps 490
1.
Guds Son en gång i morgonglans
skall åter komma hit
och alla ängslans skuggor flyr
och världen fylls av liv.
Han är densamme som han var
men klädd i härlighet.
Med solens krona blir han krönt
och stjärnors diadem.

2.
Och klarare än påskens ljus,
då han steg ur sin grav
och krossade det ondas makt
och dödens udd bröt av,
ja, klarare än påskens sol
är Herrens härlighet
när han på skyar kommer hit
och alla honom ser.

3.
Guds Son en gång i morgonglans
skall komma hit igen.
Hans stora dag, låt oss med bön
och tro påskynda den.
Guds son ska komma.
Allt som dolts
skall då bli uppenbart.
Vi väntar, ropar med hans folk:
Kom, Herre Jesus, snart!

Vilka är era favoriter, och vad sjöng ni med i idag?