Tyngden vilar över mig

och min tyngd över
någon annan

Fotspåren, planlösa;
jag, som aldrig kunde dansa
gör det nu,
över hela minfältet
i frimodig uppgivenhet,
ödesmättat lättsinne.

Det kommer att göra ont
Jag väntar
och dansar vidare.

Välanvänd och ganska snedsliten

klär jag på mig ansiktet
och går ut.

Kan man hitta hem
under molnen?

Glädjen som ingen delade
flyger obenämnd omkring i småbitar
bland löven.

Det är en dag för dubbla koftor

släckta ljus
och en ovan böjning på nacken
Kylan inifrån sprider sig
till fingertopparna

Tyngden av trettiosex år
känns som åttio
och det finns några människor att le mot
men jag har glömt hur man gör.

Man kan kanske hålla huvudet uppe
med händerna
och värma fingrarna
med nackskinnet?
Man kan kanske bara stå kvar
tills det går över?

För varje dags långfredagsspikar

för varje gång
mötet med ett par ögon
lämnar mörker efter sig

När rustningen
hänger oanvänd kvar på stolsryggen
och sedan, över den
huden

När plikten
blir omöjlighet

hjälp oss att leva
i din förlåtelse.

samlad, om än inte helt intakt

korrekt och balanserad
som förväntat
stannade jag kvar
på mina egna fötter

ganska lång, som vanligt
men liten som en kålmask
förklädd till igenkännlighet

och hemkomsten
det sammanfallande korthuset
bara klöver tre
fanns kvar

Håll i mig
håll mig kvar
innanför kläderna och huden.

Orden

ramar in tonerna
som ramar in orden

Någon ser på mina barn
med den sista nödvändiga värmen
i ögonen. En till kan se dem klart.
Jag nådde nästan ända fram.

Istället för i hundra vardagsrum
väntar vi, många samtidigt,
på slutet och på början
sammanflätade.

Linjen, din första ytterdörr

är silverblek, ton i ton
skimrande nästan hemlig
när jag ligger platt och uttöjd
över mina lakan.

Du gick före, ut ur mig
för att andas.
Jag följer efter.

Nu står jag rak intill dig.
Man ser det:
Hur jag svämmar över
i ditt stillsamma kölvatten,
hur jag viker mig
ett halvt varv över mig själv
i dina tysta spår.

Min frälsare och vän

har kommit hit
med skarp blick
och varma händer
på avstånd från de största orden.

Och jag ska byggas om
och slipas till
och rätas ut
och det av mig som inte kan bli bröd
ska jag få slippa

Utan något skal runt mig
ska jag bli hans.

Andras fläckar

pekas ut för mig.
I ljuset av dem
ser jag bara mina egna

Jag tar dem med mig hem.

Förbättringsarbete.
Häftpistol
Hammare
Hyvel

På golvet
sågspån, blod
och gamla tårar

Ändå
är jag imorgon
samma skeva människa.

De många orden

och några uppmärksamma ögon
möts i ett välbekant rum

Det är en annan sorts morgon.

Jag har haft något att säga
och mycket att tiga om.
Efteråt
minns jag inte vad som var vad

Jag längtar efter
köksbordstystnaden
fåordigheten
de gemensamma pauserna
och någon som anar
vad jag inte benämner.

Utan åthävor

kom han hem igen
och jag hittade honom
lutad mot diskbänken
som om han aldrig hade gått sin väg.

Den allvarliga glädjen
spred sig
som när ett vanligt munspel
låter varje ton höras
ensam
tills den tar slut.

Mamman som har glömt hur man gråter
torkade tårarna bakom dörren.
Allt är väl.

All min gamla taggtråd

ligger mellan oss
på köksbordsaltaret.

Plötsligt
lyser den
som ett pärlband

Gud är här.
Vi går vidare.

Det svåra ligger mellan oss

på köksgolvet
i tryggt förvar
och blir en märklig sorts dyrbarhet
Det är jag som lutar mig
mot en vanlig diskbänk.

Det är inte svårt att stå rak
Det är lätt att andas fast
det borde vara nästan
omöjligt

Här får de plats, alla orden
de som sitter fast i mig
med häftklamrar
och taggtråd.

Vi delar blodomlopp

och tankarna blir ord
i den andras mun.

Den gemensamma pulsen håller oss
levande
i varandra, på avstånd

och ändå
och därför,
ständigt,
snubblar jag över
åtta mil slingrig navelsträng.

Nålsögat är en öppen dörr

och jag går in
med rak nacke

Stolen är tom. Jag är upprätt
och huden är på kroppen

försoningen
behöver inga egna ord.
Ingenting är bara plast.

Ur klippan
växer det här trädet.

Med huden snyggt draperad

över stolsryggen
åker jag någon annan stans
och gör vad jag kan och vad jag ska.

Väskan är full
av ett ombyte underkläder
tandborste
en randig tröja
och många förbehåll

Vaksamheten och jag
har på oss samma skor.

Jag såg blommorna runt bordet

och var en av dem
skinnbrallorna
tätt intill kostymen

och fastän många
blev vi en enda kropp
Hans kropp
mitt i oss alla

Här står du och lever

här ligger jag och lyser
upphunnen, omkullsprungen
av stor glädje

Vi skrattar mig på fötter igen.

Stenarna har ropat

och munspelet
överröstade trumpeterna.

De få orden,
de så tillgängliga,
så otillgängliga
så mödosamt utmejslade
är de som stannar kvar.

Orden,
de som återstår,
som lämnar utrymme för tystnaden,
är som ruinerna.
De blev kvar när allting rasade.
De ger plats åt ljuset
och åt människan.

Gud är här

mellan omsorgsfullt
manglade lakan.

Några tåg dundrar förbi
utanför fönstret
Många är på väg, som jag,
fast någon annan stans.

Här har jag aldrig varit förr
och det är lätt
att andas.

Ett fint regn av ord

finns i luften
och jag hör att de betyder glädje och stolthet
och om jag kunde skulle jag
låta dem sjunka in

men
var är min
regnrock när jag behöver den?

Under en vanlig taklampa

redan på väg mot imorgon
kalibrerar jag mig
för pukor och plymer
för högtidsdräkterna
och de stora orden

men under korset, i bänken
är det bara jag
som är jag

Bakom bullret
när bilderna har slocknat
väntar Ordet.

Det jag alltid har behövt

finns plötsligt här
nära och tillgängligt

Utan att jag ens bad om det
har dörrarna vidgats
trösklarna sänkts
och trottoarkanterna fasats av

Det jag aldrig har lyckats
springa ifatt
väntar runt hörnet
kommer mig tillmötes
och rörelsen och kraften
är inte längre min

Sandalerna och rösterna
är mjuka
ögonen slutgiltigt öppnade
Himlen är på jorden
Något har blivit
som det skulle vara.

När jag tror

att hela tyngden är min att bära
och att brödet tog slut för en stund sedan

när tystnaden är ensamhet
mer än vila
och när bullret utifrån
stör ut varje egen tanke

när jag inte längre väntar mig det

kommer min frälsare och vän
med vanlig kärlek
och ett ganska litet munspel

Så spelar Han en storm för oss
som överröstar skrammel och tjut
och får det här trädet
att svaja, skrattande
men inte blåsa bort.

Det regnar många äpplen och
små blad
Fånga!

Jag bakar bröd

av mannens deg
och det blir annorlunda
än han hade trott.

Ofullkomligheten
oregelbundenheten
vridning och snitt
åt andra hållet
är min egen
men degen är hans

Lite olja
och salt
Salta inte mellan bröden
Jag saltar var jag vill.

Det är bara bröd
Det är aldrig bara bröd
Det är bara bröd men det är
ditt liv

Gud
Låt mig i dina händer
förvandlas från
vatten, jäst och mjöl
till bröd

Salta
var du vill.
Gör mig krokig eller rak
men brytbar

När hallelujatrumpeterna

plötsligt blir nedsmälta
och gjuts om till nattvardskärl

när den tysta bönen
fylls av rop
som inte är mina

när huden
som i brist på bättre användning
låg slängd över en stolsrygg
försiktigt smeks på plats igen
av vanliga händer
och ord

har åtminstone något
blivit vad det ska vara.

Å, min halsstarrighet

min förmätenhet
och kanske revolutionen!

Viljan att
klä av världens kungar
deras regalier
(och förstås prydligt vika ihop
hela grannlåten
eller låta den följa
sin kallelse
och bli en vanlig golvhög)

Att därefter lägga mig tillrätta
och göra plats
Kom
Här finns en arm att sova på
Jag känner inte dig.
Bli människa
i den här famnen!

Den sortens ensamhet

som ryms i tre komma en kubikcentimeter
syrefattig sängluft
mellan två människokroppar

och den som finns i den förvånade
blinkningen
när de en aning ovälkomna fotoblixtarna
precis har slocknat
alla samtidigt
och regnbågsgrå skuggor flimrar
för ögonen

och när de små smattrande
applådkornetterna
precis har tystnat och luften liksom dallrar
i någon sorts efterskalv
och en människa undrar
vad hon i efterhand kommer att få symbolisera
den här gången

ensamheterna
kan få sitt svar
i det för oss brutna brödet
Vi bryts och delas för varandra

Det beslutet
har jag aldrig fattat.
Därför
är det fortfarande
verklighet

Mina dagar rann över

och mörkret lade sig, tungt,
över axlarna
Jag visste inte längre
om det fanns ett slut
eller
en ny början

och smärtan är skarpare på avstånd.

När vi närmar oss
när vi delar en gul bänk
och en utsikt
när händerna som var knutna
vilar på låren
och hela jag
vilar i solen

blir det lättare att rymmas i huden
att möta blicken
att hitta sina ord igen

Gud är här
på bänken
i solmörkret,
vi är tre.

Jag går någon annan stans

för att jag längtar dit
och beredelseorden
säger sanningen om Gud.

Evangelietexten säger sanningen
om Påkläderskan,
som säger sanningen om mig

och när jag, som nu, har slocknat
lyser någon annan i mitt ställe

Världens ljus
genom andra
i mitt mörker

En torsdag är begravd
Jag går
upprättad.

Vägviserskan

har matat mig
och allt är väl
och mycket är som förr

I åkern fanns en skatt.
Jag snubblade
och nu ligger den och blänker lite hemligt
på köksbordet.

Hon går före och bredvid.
Inget går förlorat
Det är jag som är jag
på den här vägen.

Den envisa rastlösheten

driver mig framåt
och jag går, förvånad
över kraften

Så som när första barnet, första gången
låg på mig och
andades helt ovant
med lungorna mot mina lungor
och tunn hud emellan, inget mer

och jag tänkte Han andas nu
men om han slutar? Han är här
så nära mig, men
någon annan dag kan han gå bort igen
på någon is, i någon dimma

kommer den stora rädslan över mig:
Det finns en skatt här
ovärderlig
möjlig att förlora
och risken kan vara så liten
men avgrunden, tanken på avgrunden
slukar mig hel.

Tiden delar jag

med någon annan
och timmarna blir koncentrat
av tid och mening
påtagliga fotspår som
inget foster har lämnat någonstans

Vilan i den andras ord och tystnad
i evighetsminuterna
berättar:
Någon mer är här.

Och vem av oss är till
för den andra?
Du och jag
Låt mig svämma över
av tacksamhet.

Vi går ganska sakta

genom någon skog
och maken säger Akta dig... För marken!

Mamman, på väg lite längre bort
vet inte längre hur man gör
när man är rädd
för var man går

Hon vet nu
hur man ramlar
och vem som reser en upp.

Jag viker tvätt

och det blir slätt och fint
och högarna är prydliga och raka
men i mig
blommar det vid många vägkanter
samtidigt
och inget grus
ligger stilla

Friheten
har ett avklätt ansikte
färre förbehåll
ingen tvekan
stor tillit

Det här trädet
får nya blad
mitt i industrisemestern

En söndag efter fredagen

och vaktmästaren
rör sig som en hind
för Ordets skull

dopbarnet sammanfattar jublande
befrielsen

och musikern spelar
We will rock you
med ögonen

Evangelium
på tredje dagen.

Plötsligt hör jag

Drakflygerskans storskratt
och hon är alltid där med mig
men en bit bort
ibland

Hon som har lärt sig
hissa upp de trötta ögonlocken
med pannmusklerna
rör sig smidigt
mellan spårvagnarna

De borde stanna
vid hennes fötter
i förundran.

När lugnet utanpå

håller allt det andra under ytan
och en som är liten
måste få veta att ingenting
är farligt
måste få tro just nu
att ingenting är
farligt

När någon annan bär

När frågan är en uppmaning och uppmaningen
en fråga:
Lova att jag inte kommer att dö nu
och mamman, inte på väg någonstans längre
kan svara, ärligt, med ett löfte

krymper plötsligt rädslorna
Det håller.

Och jag är glad att vänta
och jag vet att nöden finns och den är störst
hos någon annan nu.

Välj
Nu
och sedan

härinne finns någon
som kastar burkar när burkarna
känns lite skrymmande och tunga
och någon som
måste samla dem

Välj
nu och sedan
på andra premisser

och när nacken släpps fri
när pojken släpps fri
ur den lilla väl anpassade kragen
stiger jublet.

Frihalsad!

den här morgonen

en vanlig långfredag mitt i
industrisemestern
dunkade med kraft mitt huvud
i sammanträdesrummets grusiga bordsskiva
medan jag
rak i ryggen
höll ansiktet på plats

Ingen såg. Jag tror att ingen såg

Jag gick någon annanstans
med huden bara skenbart hel och hållen
kvar på mig
och stal en eftermiddagstimme,
sammetsmjuk och tankeklar och varm

Påkläderskan
tog fram sin rustning
min rustning
och en påskdagsaning
närmade sig sakta.

På golvet

sitter någon ny och varm
och ett barn finns i hennes famn
och i handflatorna
syns inte såren men ögonen
strålar av Hans ljus.

Mitt i allt det andra
tog hon emot ett sådant barn
i Hans namn
och där på en matta
sitter hon nu
på nästan inget avstånd
i efterföljelse.

Ta mig med!

En ny röst

berättar samma sanning en gång till
och jag vet:

Din frälsare och vän
låter sitt ljus lysa genom sprickorna
som finns i dig

Ojämnheterna och
bucklorna
som du har fått
kastar Hans kärlek vidare
in i alla vrår du aldrig ser
bakom hörnen
under någons hud
i de märkliga riktningarna, som om
det bara hände.

Du är på väg långt bort.

Du går där jag kan se dig
alltid mellan mig och horisonten
med glad rygg och långa steg

På stranden står jag
i ständig väntan
med armarna hängande,
beredda att sträckas ut
långt innan du kan se dem

och när du vill
kan du vända tillbaka.


Gå aldrig bort från mig
på någon is
i någon dimma

Gå under solen och den klara himlen!
Jag vill betrakta dig på avstånd
Jag vill hålla armarna beredda
och blicken fäst
på din glada rygg
och dina spår i snön.

om jag lägger huvudet

på din arm nu så somnar jag
Om jag lägger huvudet
någon annan stans än på din arm
så kommer jag aldrig att somna

Om jag vill vara vaken nu
så är det dumt
att lägga huvudet på din arm

Med dig vill jag vara vaken

Mitt huvud
vill vara på din arm

Det finns en grop där
mellan axel, hals och nyckelben
Den är formgjuten för mig

Jag vill ha och äta upp
vara vaken med
huvudet på din arm

Stick mig med alla nålarna
i nålasken
men
be mig inte att dra mig
undan
bort från dig.

Här går jag

med skor som är för stora
och väskan full
av goda avsikter

Kanske blir det lite lättare
med läppstift?

Det är vingligt nu
men det är samma gamla väg
och den är min.

Min frälsare och vän
har satt handen mellan
mina skulderblad och säger
Torka av dig snoret
på min mantel

Fortsätt gå!