Sanningen segrar.

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Ibland är verkligheten, den vanliga verkligheten nära dig, oändligt mycket värre än alla litterära eländesskildringar i världen. Det som emellertid är utmärkande för verkligheten är att den kan förändras. Allt beror i slutändan på vanliga, unika, enskilda människor, på gott och på ont.

Samhällets skydsnät, även det allra yttersta, består inte av något annat än enskilda människor med tankar och känslor, öron att lyssna med, munnar att tala med och makt att fatta beslut. När det brister, när de sammanflätade händerna tappar taget, eller släpper, för att verkligheten är så svår att den inte får vara verklig, då faller människor hårt och tungt. När det håller samman håller det för allt.

Vi som inte behöver upprättelse för att överleva, vi lär aldrig någonsin få det. Sanningen segrar, jag vet det; kanske kommer den aldrig att bli allmängods, men den segrar. Det enda riktigt viktiga: Den som behöver räddas kommer att bli räddad.

Han har öppnat för mig en väg
och bytt min ängslan i jubelsång.

Världens modigaste doktor

disputerade idag och jag fick vara där. Jag är så stolt, fast jag inte har någon rätt att vara det. Över annat än avhandlingen är jag kanske ännu stoltare: Över civilkurage och mod. Tacksam är jag över att få dela tro med henne, med er andra, men också med henne. Det syskonskapet är gränslöst. Det behöver inte ens benämnas, men jag gör det ändå.
"Vem är min mor och mina bröder?"

Guds välsignelse!

Prästen av porslin

har blå ögon som tittar ut genom fönstret när hon talar med mig. Hon har gjort min resa, hon också, från snävt till öppet, från exklusivitet till inkluderande, fast förutsättningarna var så olika. Jag trodde mig veta någt om hennes tankar. Jag trodde mig veta att jag förvisso älskar hennes gudstjänster, men att vi inte resonerar likadant. Jag älskar att ha fel.

Jag har sagt det ofta på senaste tiden, och varje gång har det varit en liten seger, ett steg på vägen: Jag älskar att ha fel. Jag älskar att plötsligt veta mer, utan att ha vetat att jag visste mindre innan jag förstod.

Gud
Lär mig.
Forma mig.
Låt mig växa
och bli mig själv.

Jag hänger tvätt

i kall vårvind och skugga. Mot kinden är det bara svalt, fingrarna är iskalla av blåst och väta. Klädnyporna sitter kvar sen i höstas, lite grå och ankomna efter vintern, som de flesta av oss. De räcker inte riktigt till, de heller, men det gör inget. Det är söndag och jag vilar i monoton sysselsättning.

Det doftar flyktigt av tvättmedel och vårluft, och fränt av hönsgödsel från rabatterna. Träden på baksidan, de konstiga, smala, höga, som skulle vara en häck men växte ur sig själv, har fått sin tid utmätt till första maj - då faller de till marken för att grannarna skall få mer sol på sin gräsmatta. Jag vet att jag kommer att sakna den gröna, obändiga lummigheten, men jag är artig nog att tiga. Under träden växer vitsippor. Jag hör grannpappan prata om mat och jag vet vart hans son just cyklade.

Jag tänker på kläderna, på de jag hänger idag och de jag hängde förra våren och våren innan, och de jag hängde den allra första våren här, med Första Barnet på en filt vid mina fötter. Redan då odlade vi mest tusenskönor, mossa och obändighet i trädgården. Och barn. Storlek sextitvå var länge sedan, och jag minns den ljusblårandiga tröjan med en snigel på. Den var också kall mot fingrarna, och blev solvarm och lite stel när den torkade. Det räckte med en enda klädnypa.

Det räckte med ett enda barn för att göra mig till en lycklig förälder. Det behövdes ett till för att göra mig nöjd. Nu finns de, båda två, och cyklar längre och längre bort från oss och den obändiga trädgården. Jag hänger deras rena, våta kläder i den kalla vinden. Jag tänker på växande.

Doktor K

hörde i luren hur det var, och jag hade kvar förmågan att förklara klart och redigt, så hon missade inget. De blågröna kapslarna har återinträtt i min tillvaro, och jag är så glad och lättad över det att man kunde tro att de inte behövdes. Biverkningarna har dundrat in med full kraft, så jag har sovit hela eftermiddagen, men tankarna är snälla och orden också.

Jag är jag igen. Jag, med tillsatser. Utan tillsatser? En aning av någon annan, oberäknelig, skör och rakbladsvass samtidigt, med en rejäl dos smärta avsatt för såväl mig själv som andra. Utan hud, på höga klackar, med vingliga ben, ständigt på väg att trilla omkull i gruset. Nu kan man hålla om mig om man vill. Om man inte vill överlever jag ändå, tror jag.

Jag har varit där

och kommit hem igen, och snart är det sista gången, och en bit av himlen kommer fortfarande att ha sin plats där, oavsett om jag är där eller inte.

Medan jag var där talade jag ombedd till någon som inte bett om min åsikt, och jag gjorde det för att det var honom det berörde, det jag tyckte, och för att det är lätt att prata med andra om honom, lätt, men inte anständigt.

Jag gjorde det, och jag är trött, men inte skamsen.

Emmaus

Han går med. Man går där utan att veta vart man ska, och han går med. I vilsenhet och förtvivlan går han med. Man har inte en aning om att det är han, men han går med. Och det är natt, och han stannar kvar, och han bryter brödet, och då vet man.

Därför firas nattvard, tror jag: För att vi behöver det. För att vi varje gång brödet bryts ser klart en stund och känner igen den uppståndne Kristus. Där ger han sig tillkänna, kommer oss nära och stannar kvar.

Prästen av porslin var hos oss idag, samlad och tydlig, som alltid med något viktigt att säga. Blicken fast och blåvarm, rösten klar och ren som munblåst glas. Hon vet något som jag också vill veta. Kom snart tillbaka!

Kristus är uppstånden!

Ja, jag vet att det är mitt på dagen, men ändå... Vad annat kan man skriva på en blogg en dag som denna? Jag går och låter det sjunka in i mig, idag, som de flesta andra dagar, att det är sant. Att han lever, och att vi lever med honom om vi än dör.

Plötsligt händer det

En dag vaknar man och har ingenting att säga. Har man redan sagt allt, eller har ens syn på vad som är värt att sägas förändrats på något sätt? Jag vet inte. Jag vet bara att det har varit tomt och ödsligt. Det kan ha med källaren att göra, för där har jag varit. Det kan ha att göra med tvivel på det mesta, inklusive på om någon egentligen vill läsa.

Och nu är jag här igen. Det enda jag vågar mig på är ett prövande Hoho? är det nån här?

För omväxlings skull vet jag precis cvad som ska skrivas imorgon, förresten.