och kommit hem igen, och snart är det sista gången, och en bit av himlen kommer fortfarande att ha sin plats där, oavsett om jag är där eller inte.
Medan jag var där talade jag ombedd till någon som inte bett om min åsikt, och jag gjorde det för att det var honom det berörde, det jag tyckte, och för att det är lätt att prata med andra om honom, lätt, men inte anständigt.
Jag gjorde det, och jag är trött, men inte skamsen.
2 kommentarer:
Den sortens samtal brukar vara viktiga. Dessutom får de en att växa inuti, även om de tröttar.
Du är bra, min vän.
Ja, det är nog så. Du är bra, du också.
Skicka en kommentar