Doktor K

hörde i luren hur det var, och jag hade kvar förmågan att förklara klart och redigt, så hon missade inget. De blågröna kapslarna har återinträtt i min tillvaro, och jag är så glad och lättad över det att man kunde tro att de inte behövdes. Biverkningarna har dundrat in med full kraft, så jag har sovit hela eftermiddagen, men tankarna är snälla och orden också.

Jag är jag igen. Jag, med tillsatser. Utan tillsatser? En aning av någon annan, oberäknelig, skör och rakbladsvass samtidigt, med en rejäl dos smärta avsatt för såväl mig själv som andra. Utan hud, på höga klackar, med vingliga ben, ständigt på väg att trilla omkull i gruset. Nu kan man hålla om mig om man vill. Om man inte vill överlever jag ändå, tror jag.