på sedvanligt raska fötter över berget, med min familj i släptåg.
Själv går jag sakta min egen väg.
Kvällen är sen och sval och ljus, vinden har mojnat. Havet är blankt och mörkt
och fötterna, den onda och den vänstra, trampar kända stigar och nya
och om jag var blind skulle kaprifoldoften leda mig hem.
Idag har jag lärt mig mitt föräldraskaps storhet: Tålamodet och förståelsen
som faktiskt ingen annan har, som lämnar farmor och andra efter sig, otåligt hoppande
medan jag tar mig framåt, väntande, och tiden går och det gör inget.
Mina barn växer i den flydda tidens eftervärme.
Fram ur en klippskreva tränger en hel levande fläderbuske.
Det borde inte vara möjligt, men det är sant.
Ur död till liv.
