lördag 27 februari 2010

Jag går med Maken

på min ena sida
och vi delar fotspår och höftgung.
Det blir vår och det är samma människa
som jag hör till
som förra våren

Jag ska hänga tvätt igen.
Jag ska hänga upp hans våta kläder
omsorgsfullt
i de finaste klädnyporna
och den kalla vätan kommer att värma fingrarna

och jag ber solen:
Torka försiktigt
låt värmen dröja kvar för hudens skull
Vinden:
Blås den här tröjan slät och mjuk
för min räkning
åt honom.

Imorgon
kommer upprättelsen mig tillmötes.
Det är söndag.
Det blir vår.

fredag 26 februari 2010

Ögat som förledde mig

rev jag ut
och jag grävde hjärtat ur kroppen.
Kan jag behålla armarna
utan att hålla fast vid vad de inte längre omfamnar?

Det är ytterst tveksamt
Jag tvekar ytterst
på eggen

Är det, i sanning, fastetid?

Jag ägnar mina sista krafter åt att avstå.
Dagarna ekar; avgrundsvrålens ihållande tystnad
skakar mig. Ingen får höra.

Hjälp

måndag 22 februari 2010

Jag är den som faller

och som reser sig.
När jag faller igen, och reser mig, hjälplöst skakig
och det gör ont i hela kroppen
där det jag frånsade mig numera saknas,
finns hans armar där.

Den som tröstar mig är den jag gjorde illa,
den som finns kvar.
Han som tröstar mig gör det med små rörelser och nästan inga ord
och med all den nåd han inte egentligen tror på
och som jag aldrig har förtjänat.

Han är den som hjälper upp, som tröstar och förlåter
och står kvar.
Han bär den oändliga nåden med sig där han går.
Han går med mig
jag går med Gud på ena sidan och Maken på den andra
genom smärtan
och han går med mig.

I snön finns inga blodspår.
Nåden som bärs av min älskade
sår liljekonvalj och gnissliga tulpaner
Han ser sig inte om.
Han ser på mig med varma ögon
jag ser på mina fötter och, så smånngom, mot himlen
när skammen sakta lättar.
Det blir vår.

tisdag 2 februari 2010

Och leendet stannar på läpparna.

Är det mitt nya ansikte?
Ett som ler?

Alla mina ofullkomlighetssprickor kommer till sin rätt
och till användning
- jag tror att jag lyser,
att Hans ljus lyser i mig
också.

När jag vaknar slutgiltigt

utan att ha sovit,
när hela kroppen blir vaken, plötsligt
och plikten blir ren och nyfödd glädje
och arbetet blir passion och passionen aldrig har varit något arbete
När det svåra fortsätter att vara svårt,
men blir oemotståndligt
när jag har min uppgift i händerna och framtiden framför fötterna
och inte vet hur man gör,
men hör mig själv ropa, tyst så att det ekar mellan bergen:
"Mer! Mer! Visa mig!"

Då, när något verkligt nytt blir sant
när den jord som har beretts
av andra händer
exploderar i oändlighet av vallmo och lupiner
mitt i vintern
När det inte är jag som har sått, men jag som får skörda
när det, till slut, är jag som är jag

då kommer min väg mig till mötes.
Den springer till mig, den vet var jag finns
och mina armar är utsträckta
och jag blundar och ser.
Ja. Jag vill.