rev jag ut
och jag grävde hjärtat ur kroppen.
Kan jag behålla armarna
utan att hålla fast vid vad de inte längre omfamnar?
Det är ytterst tveksamt
Jag tvekar ytterst
på eggen
Är det, i sanning, fastetid?
Jag ägnar mina sista krafter åt att avstå.
Dagarna ekar; avgrundsvrålens ihållande tystnad
skakar mig. Ingen får höra.
Hjälp
3 kommentarer:
Fast du kommer att avstå. När du kommer ihåg att det du avstår ifrån inte var något att ha, och att det du längtade efter inte fanns. Inte där. Gå dit du ska och hämta det du är given, önska dig inte det som aldrig varit...
Ja. Jag kommer att avstå. Jag är mitt i avståendet. Det känns inte alls skönt och fint. Det är inte alls instinktivt. Det är rätt, bara, och det gör ont.
Paulus skriver: Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp.
Gal 6:7-10
Skicka en kommentar