Jag är den som faller

och som reser sig.
När jag faller igen, och reser mig, hjälplöst skakig
och det gör ont i hela kroppen
där det jag frånsade mig numera saknas,
finns hans armar där.

Den som tröstar mig är den jag gjorde illa,
den som finns kvar.
Han som tröstar mig gör det med små rörelser och nästan inga ord
och med all den nåd han inte egentligen tror på
och som jag aldrig har förtjänat.

Han är den som hjälper upp, som tröstar och förlåter
och står kvar.
Han bär den oändliga nåden med sig där han går.
Han går med mig
jag går med Gud på ena sidan och Maken på den andra
genom smärtan
och han går med mig.

I snön finns inga blodspår.
Nåden som bärs av min älskade
sår liljekonvalj och gnissliga tulpaner
Han ser sig inte om.
Han ser på mig med varma ögon
jag ser på mina fötter och, så smånngom, mot himlen
när skammen sakta lättar.
Det blir vår.