Jag går någon annan stans

för att jag längtar dit
och beredelseorden
säger sanningen om Gud.

Evangelietexten säger sanningen
om Påkläderskan,
som säger sanningen om mig

och när jag, som nu, har slocknat
lyser någon annan i mitt ställe

Världens ljus
genom andra
i mitt mörker

En torsdag är begravd
Jag går
upprättad.

Vägviserskan

har matat mig
och allt är väl
och mycket är som förr

I åkern fanns en skatt.
Jag snubblade
och nu ligger den och blänker lite hemligt
på köksbordet.

Hon går före och bredvid.
Inget går förlorat
Det är jag som är jag
på den här vägen.

Den envisa rastlösheten

driver mig framåt
och jag går, förvånad
över kraften

Så som när första barnet, första gången
låg på mig och
andades helt ovant
med lungorna mot mina lungor
och tunn hud emellan, inget mer

och jag tänkte Han andas nu
men om han slutar? Han är här
så nära mig, men
någon annan dag kan han gå bort igen
på någon is, i någon dimma

kommer den stora rädslan över mig:
Det finns en skatt här
ovärderlig
möjlig att förlora
och risken kan vara så liten
men avgrunden, tanken på avgrunden
slukar mig hel.

Tiden delar jag

med någon annan
och timmarna blir koncentrat
av tid och mening
påtagliga fotspår som
inget foster har lämnat någonstans

Vilan i den andras ord och tystnad
i evighetsminuterna
berättar:
Någon mer är här.

Och vem av oss är till
för den andra?
Du och jag
Låt mig svämma över
av tacksamhet.

Vi går ganska sakta

genom någon skog
och maken säger Akta dig... För marken!

Mamman, på väg lite längre bort
vet inte längre hur man gör
när man är rädd
för var man går

Hon vet nu
hur man ramlar
och vem som reser en upp.