Den milt storögda ondskan

den nästan oförargliga
den som ínte låter sig angripas
är svår att ta på och ännu svårare
att slå omkull
och maktens människor, de som har förtjänat
förtroende och ansvar
kan låsa dörren om sig
och förklara varför så vi andra nästan tror dem.

Det oantastligas klarögt mjuka ondska
den självklara
av andra givna
drabbar mig och klibbar fast
bakom skinn och ögonlock
för jag vet inte om
ilskan är en del av alltihop
eller eld, tvål och vatten

Är jag en som tvättar sår eller är jag
en smittspridare?

Imitatio Dei

jag vet nu
att Gud har slagit upp sitt tält
för vår skull
och det är ett tält av rött trä och lite tegel

Därför
kommer jag hem när jag kommer dit

Det händer när en bit av himlen faller ner
på jorden:
Man hittar rätt.

Många händer torkar alla tårar
och andra formulerar bönerna som saknat ord
alldeles för länge.

Och kärleken som är Hans
förkroppsligas i dem; kapellets Kristusdoft
impregnerar hela livet

Dörren är aldrig någonsin stängd
för vår skull är den öppen

Välkommen hem.

Framtidsutsikterna tornar upp sig

, de många olika
och jag vet att hur det än blir
så går det
och jag orkar bara hålla tanken kvar
på en enda.

Det är inte nu som jag bestämmer
det är inte jag som bestämmer
det jag fortfarande bestämmer
är inte det viktiga

Mitt liv i dina händer
och jag kan bli ett verktyg
eller en mycket liten vattenpöl
eller resterna av något söndersmulat

Gud!
Håll mig kvar!

Till och med det söndersmulade kan du använda, jag vet det
men, om du vill, eller för att jag ber dig,
svetsa ihop mina skarvar
gör mig hållfast
använd allt jag är och allt jag har.

Jag stannar
Håll mig kvar

När det som var fel har rättats till

och tacksamheten över ännu en nystart
börjar kännas mjuk
bekväm och hemtam

hur gör man då för att hålla sig kvar
i det nya?

Vad ska jag göra
när värmen från den andras nakna höft mot min på natten
har börjat kännas, återigen,
som en fortsättning
av min egna höft och värme

Skall jag vila

Skall jag peta i de egna
gamla såren
för att fortsätta med vakenheten

Skall jag påminna honom mer än mig själv
eller mig mer
om tacksamheten?

Jag vill se på honom med de nya ögonen
mer som underbar än självkklar
och självklarheten
vill jag lita på, mot allt förnuft.

Han är gratis och ovärderlig
han är nåden, alltid i min famn.