Ingen lördag med Drakflygerskan...

...men väl en hel, riktig nyårshelg. Hör ni glädjetjuten? Ser ni en lyckligt studsande Mamma, på väg att spränga alla möjliga vallar? Föreställ er henne, mentalt fastklistrad vid en annan människa. Föreställ er nio futtiga mil och en hel vardag som hela tiden tränger sig emellan. Föreställ er hur ont det gör i skinnet och i själen. Föreställ er henne, en hel helg som en hel människa, med Drakflygerskan på rätt plats.

Sa jag något om ensamhet? Det har jag glömt en stund.

Ensamheten, ja.

Den är konstig. Den kan vara efterlängtad, och ändå göra ont någonstans när den väl dyker upp. Den kan vara en förutsättning för gemenskap. Den kan vara alldeles frivillig, och i högsta grad motvillig.

Då, när första barnet, fortfarande nyfött och genomskinligt, kom med oss hem till rätt hus och rätt säng och rätt lakan (å som jag grät över att äntligen få ligga ovanpå de där lakanen), då var min första tanke "Aldrig mer behöver jag sova ensam". Så sant det var. Han kunde mätas med hjälp av min underarm. Huvudet vilande i handflatan och de små fötterna (bara en strumpa stannade kvar, på bara en fot), de nådde bara nästan till armvecket.

Han fyllde en hel tillvaro.

Och nu, när mamman på väg att bli stor tänker att det vore skönt med en natt utan någon mer än rätt man i sängen, nu, när det första barnet är lång som en stör och klokast i världen och tar mer plats än vad som kan sägas vara rimligt för person nummer tre i en dubbelsäng, kan hon fortfarande känna huvudets tyngd i vänsterhanden och mäta all den kärlek världen rymmer med sin egen underarm. Hur ensam hon än blir, så kommer underarmen alltid att minnas det första barnets längd, och hans tyngd, och hans hud.

Bulta, så skall dörren öppnas. Påminn mig om jag glömmer.

En buss och två tanter

och en mamma på väg hem.
Inte vet jag vad som rörde sig i mitt huvud innan jag hörde dem tala.
De började tala om en väninna. De konstaterade att hon verkligen borde tänka på sig själv, och be sina barn lämna henne ifred. Att det är det minsta man kan begära som gammal människa -att få vara ifred och tänka på sig själv. Att livet är alldeles för kort för att man skall bry sig om andra. Att man faktiskt har gjort sitt. Tillräckligt, helt enkelt. Och väninnans barn envisas med att hälsa på och finnas till. Lite dum var hon allt, som inte bara satte ner foten och låste dörren.

Herre Gud. Mina. Fina. Ungar.
Tänk om jag låser dörren när de vill komma in?
Tänk om de inte vill komma in fastän dörren är öppen?
Men jag sa inget. Man kan gråta när man är ensam istället. Nu, fast man sällan är ensam. Sedan, när man är ensam mest hela tiden.

Mitt livs kanske största förtroende

fick jag av en medmänniska idag, en som jag tycker mycket om, men inte känner så väl som jag skulle vilja. Det bara ramlade ut, och så låg det där mellan oss. Det låg där, men det var inte ivägen alls. Jag hoppas att jag förvaltar det väl. Jag är lite rädd, en aning förvånad och mycket rörd. Är det ungefär som det skall vara, tror ni?

Jag har vunnit!!!

Den här utmärkelsen har jag fått av -ME-. Undrar om hon visste hur glad jag skulle bli...?

Ber genast att få lämna vidare till följande sju:

Lotte bloggar

Hosanna

Lindrig Huliganism

Mothugg

Emelie

Yin

och

Dammråttan.

Reglerna är som följer:

1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.

2. Länka till den bloggen du fick den ifrån.

3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.

4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Lotte utmanar frikostigt

och jag hänger på. Sju vardagsdetaljer om mig -jag undrar om ni vet om dem redan?

* Jag har ett rätt stort bekräftelsebehov, som jag ibland lyckas dölja riktigt bra.

*Jag äter gärna glass i bilen. Då känns det som om man är på äventyr fastän man bara skulle till apoteket.

*Jag sover helst väldigt, väldigt nära den jag sover bredvid. När han inte riktigt har samma syn på kroppskontakt i sömnen kan det bli... besvärligt.

*Jag älskar att bada utomhus.

*Mina två favoritstunder på dagen är morgonfika på jobbet klockan nio, och att hämta på förskolan/ fritids klockan när som helst.

*Anledningen till att jag glömmer att gå ur duschen på morgonen brukar vara att jag i tankarna rekapitulerar de viktigaste samtalen från dagen som gick.

*Jag somnar om jag lyssnar på talböcker, och lkan inte låta bli att sjunga med om jag lyssnar på musik i hörlurar. Ytterligare en detalj som tenderar att bli lite besvärlig.

Precis som Lotte utmanar jag alla som vill, mest för att jag är så vansinnigt nyfiken. (Var det måhända en åttonde detalj?) Lämna en kommentar om ni nappar!

Fredag

Morgonbön i kapellet.
Svårtuggad lektion -jag är ovan vid att inte nå fram, men det kanske föreläsaren också var, så det jämnar ut sig.
Oväntad bekräftelse.(Rodnar lätt vid tanken)
Och inför domssöndagen. Himmel och helvete, får och getter. Var går gränsen mellan det ena och det andra? Jag hoppas att den går rakt igenom mig.

Det blir tydligare om man istället för får som skall skiljas från getter tänker sig agnar som skall skiljas från vetet: Samma sädesfält, samma ax, samma frö, till och med. Agnar och vete. Skörden närmar sig, och jag skall äntligen få bli till det vete jag är ämnad att vara, det skall bakas ett bröd av mig och andra.

Tack för hjälpen. Tack för att jag slipper ta med mig skalet, det vassa, det som skulle fastna i halsen. Tack för att min snarstuckenhet, min ledsenhet och det andra som gör ont inte kommer att sitta fast vid mig ända in i evigheten. Den som klär av mig inpå bara kornet är min frälsare och vän, han som känner mig bättre än jag känner mig själv, han som ser på mig som en mamma ser på sitt nyfödda barn. Den domen längtar jag efter.

Torsdag

Mamman, på väg mot det där stället där en liten bit himmel har råkat ramla ner på jorden, stannade och fyllde på spolarvätska. Rätt flaska. Rätt, eh, utrymme. Debut. Pinsamt, men sant.

I övrigt bestod dagen av glada återseenden, ännu mer kunskap, en kramring inför vilken mamman först var på väg att desertera och därefter raskt kapitulerade, och en mässa. Ge mig en mässa, bara, så är allt väl.

Dagens rapport

Tvära kast. Jag har sett en av mina favoritpersoner gå för första gången idag. Det var inte alls första gången h*n gick, men det var första gången jag såg det. Den konkreta upplevelsen av frihet drabbade oss båda. Vind i håret är inte självklart. Inte privilegiet att skynda sig heller.

Möte på eftermiddagen. Älsklingscheferna på rad, alla tre iförda svart polotröja och brun kavaj. Det stora skrattet var först mitt och blev sedan allas. Sedan var det kaffe. Kaffe är alltid bra.

Dagens komplimang är lite tveksam: "Det var värdefullt, det du sa, faktiskt."

Bokskogen

Promenad, utan kryckor!
Tre sprilliga barn. Ett paket Mariekex. Små olika saftfloder på träbordet. Alla klättrade, ingen ramlade i vattnet. Jag hade glömt hur höga träden är. Det knakade i dem när det blåste. Nere vid marken, nära mig, stod de stadigt och tryggt stilla. Högt upp, så långt upp att jag bara nästan kunde se var alltihop tog slut, där rörde sig kronorna många meter. Är det samma vind?

Kyrka och Gud

Ta hand om mamma och var duktiga i skolan.
Så löd prästens avskedsord till barnen när pappan begravdes.

Gud är inte kyrkan.
Kyrkan är inte Gud.
Ibland blir det så övertydligt att det gör ont.

Fars Dag

Stora pretentioner har han, pappan som är min, men det blev bra. Presenten gick sönder. Nån dag snart skall jag byta den. Han blev nog glad, i alla fall, en stund. Och min bror och hans syster har varit sams en hel helg, igen. Det artar sig.

Och så var det musiken.

Aimee Mann, Mannen, Den Gemensamme Vännen och jag, på Trädgår'n i fredags. Några andra var där också. De drack vin och pratade. Vi lyssnade på en rockdrottning. Sval och varm och innerlig var hon i fredags kväll, och ovanligt glad. Rock'nroll-hopp. Det, ni. Och rätt sällskap, och jag föll för förbandet, som vanligt. The Submarines. Sångerskan var en Miss Li från LA, utan läppstift, en Karen Peris goes punk, en Tanya Donnelly med flätor. Jag minns inte vad hon hette, men ni fattar kanske? Trummisen var den gladaste jag har sett. Det var en fin fredag.

Oj vad tyst jag har varit.

Börjar med en uppdatering om mat, Lillebror och förskolan. Det gick bra, förstås. Mötet. Specialpedagogen var klok, och tyckte som vi. Möjligen sammanfaller det ibland? Jämna marken är det som gäller. Vi är med på tåget. På samma tåg. Samtidigt. Och Fritidspedagogen är väldigt liten, och lite räddhågsen, men väldigt välvillig och väldigt klok. Det funkar för mig. Och jag är Mamman på väg att lyssna innan jag blir arg. Tror ni det lyckas någon gång snart?

Måndag

och inget särskilt händer. Det bästa idag var att jag impade på Fritidspedagogen. Hon tyckte att jag Tog Mig Tid när jag hämtade Lillebror. Sent var det, och de hade gått till alldeles fel avdelning så jag fick leta ett tag. Sen, när jag såg honom, blev jag glad, förstås. Och vi skulle ju bara hem, och jag ville gärna ha med honom dit idag också.

Fritidspedagogen kan ju inte veta att Mamman på väg hem är en lycklig och alls icke stressad Mamma, att den stunden är den bästa, varje dag, och inte bara på måndagar. Att hämtandet är en sån bra stund att den, i sig, är värd lämnandet. Fritidspedagogen sa "Om jag hade varit i dina kläder hade jag tagit honom under armen och gått ut vid det här laget", inte översittaraktigt utan lite imponerat, bara, och jag svarade "Men då måste jag ju bli arg först. Jag är inte arg. Jag är glad." Och han hade ätit citron och gurka till lunch, förresten.

Hur har ni det när ni är på väg, och medvandraren inte är på väg riktigt lika fort eller åt samma håll?

Jag hov upp min röst

igår, och pratade svarta affärer. Med GeKås-VD:n, insåg Roadkill ett dygn senare. Själv insåg jag ingenting. Läs mera, den som har lust:

/http://blogg.aftonbladet.se/1407/perma/1004050

Idag åkte vi med mina föräldrar till en liten kyrka på slätten. Där ligger mina farföräldrar begravda sedan långt innan jag fanns. Den är alltid stängd, den där kyrkan, när vi kommer, men fåfängt hoppades vi att den kanske skulle vara öppen just idag. Det var den inte.

Nu tycker jag något:

Jag tycker att det ligger ett egenhändigt, omsorgsfullt onödigförklarande i att stänga kyrkportar den här helgen. Den är stillsam och eftertänksam och firas inte så stort och högljutt, men människor, alla möjliga, vallfärdar till kyrkogårdarna. Några längtar in, men dörren är stängd. Var är vi när vi behövs på riktigt? Kan man göra annorlunda? Hur?

Vägarna blev osäkra

... , särskilt vägen till Ullared. Ett tag befann vi oss i Halmstads kommun. Vi hade navigerat efter fel McDonalds, så enkelt var det. Sen kom vi rätt.

Sammanfattning: Det var trångt. Pengarna är slut. Barnen har i alla fall väldigt många vantar.