torsdag 27 november 2008

En buss och två tanter


och en mamma på väg hem.
Inte vet jag vad som rörde sig i mitt huvud innan jag hörde dem tala.
De började tala om en väninna. De konstaterade att hon verkligen borde tänka på sig själv, och be sina barn lämna henne ifred. Att det är det minsta man kan begära som gammal människa -att få vara ifred och tänka på sig själv. Att livet är alldeles för kort för att man skall bry sig om andra. Att man faktiskt har gjort sitt. Tillräckligt, helt enkelt. Och väninnans barn envisas med att hälsa på och finnas till. Lite dum var hon allt, som inte bara satte ner foten och låste dörren.

Herre Gud. Mina. Fina. Ungar.
Tänk om jag låser dörren när de vill komma in?
Tänk om de inte vill komma in fastän dörren är öppen?
Men jag sa inget. Man kan gråta när man är ensam istället. Nu, fast man sällan är ensam. Sedan, när man är ensam mest hela tiden.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Shit. Var det bittra tanter? Såna som sålt både kropp och själ för att vara andra tillags i hundra år? Måste ha varit så. Måtte man själv kunna sätta ner fötterna tillräckligt redan nu för att få vara en varm famn och en tant folk _vill_ hälsa på.

Mamman på väg sa...

Ja, jag tror de, knsk,, att de hade gett och get och gett och gett och tröttnat. Eller så var de ensamma, kanske, de också?

Mamman på väg sa...

Och oj vad jag inte kunde stava!! Konstiga tangenter. *muttrar*

Dammråttan sa...

Men fy!!! Och tänk alla som inte VILL vara ensamma, men inte har nåt val.Som om sällskap vorea av ondo.

Mamman på väg sa...

Dammråttan: Ja, mina tankar rörde sig långt ditåt: Många gamla människor är förfärligt ensamma, och har inget val -alla omkring dem har redan dött... Frågan är om de här tanterna står kvar i sin självvalda ensamhet i alla lägen? Jag gör det inte Jag är rädd.