Promenad, utan kryckor!
Tre sprilliga barn. Ett paket Mariekex. Små olika saftfloder på träbordet. Alla klättrade, ingen ramlade i vattnet. Jag hade glömt hur höga träden är. Det knakade i dem när det blåste. Nere vid marken, nära mig, stod de stadigt och tryggt stilla. Högt upp, så långt upp att jag bara nästan kunde se var alltihop tog slut, där rörde sig kronorna många meter. Är det samma vind?
3 kommentarer:
Japp, det är samma vind och jag skulle inte gå ut i skogen samtidigt som den vinden :p
tur att vissa träd har djupa rötter och inte låter sig knäckas av starka vindar. Vissa träd däremot är som purjolökar och ramlar ikull för minsta vindpust. Om jag vore ett träd skulle jag vilja ha djupa rötter, sådana som söker sig ner mot vattnet så man inte torkar ur vid minsta hetta eller faller omkull om det stormar lite.
-maria n-: Nä... Jag visste inte hur våghalsig jag var! :-D
farmorsan: Vårt lilla körsbärsträd visade sig vara lite av en purjolök. Det vältes omkull av en arg grannpojke en gång. Jag bad honom gå hem och välta sina egna små träd. Om du vore ett träd skulle du vara en stor ek med blåsippor vid foten, tror jag. Och med behaglig skugga under grenarna.
Skicka en kommentar