Fest

i kyrkan, för att Den Såriga så gärna ville det, har vi haft ikväll, och hon blev glad. Hon blev så glad så att det syntes. Skratt och mat och ovanligt lite allvar blev det, men hon sammanfattade alltihop, alldeles själv. Här är orden, de är inte mina utan hennes:

"Tänk, va, egentligen är det ju människorna som är det viktiga. Människorna. Och värmen."

Det var bara det för ikväll. Imorgon skall jag göra vägarna osäkra. Road-Kill kör. Jag läser kartan.

En Duplogubbe till

... De börjar bli många.
En till -en till för mycket, alldeles fel är det.
Jag är så ledsen.
Ingen mer död nu. Snälla Någon. Det räcker. Räcker det? Hjälp.

Solen strålar

och jag har gjort Storebror ledsen, bara sådär. En inte-så-bra start på en potentiellt jättebra dag.

Lillebror äter ingen lunch på förskolan. Vi har en överenskommelse med alla de fina som jobbar där: Inget mattjat. Gör ingen grej. Trivs han så äter han, det märkte vi före förskolebytet. Tjat leder till låsning.

Vi har en överenskommelse till: Om något gnager en, så ringer man. Ömsesidigt. Jag gillar överenskommelser.

Igår morse när Mannen lämnade så gällde de inte längre, överenskommelserna. Specialpedagogen skulle komma klockan ett. Ingen hade ringt. Vi fick bara veta. Inlindat i brasklappar och ursäkter. Och grejen, och låsningen, var ett faktum.

Den desillusionerade Mamman på väg mot brustet förtroende satte sig ner med Fritidspedagogen och pratade barn och mat och att göra grej och att skapa låsningar. Vi skall ha ett Möte. Med Specialpedagogen. Vad farao hon nu vet om mat och ungar som inte Mamman och Mannen redan vet efter Storebrortiden. Hon kan Lotsa Vidare, tacksåmycket. Men vi har redan ett sjökort. Ingen frågade oss. Ingen. Frågade. Oss. Vi vet vem man ringer, och det är inte Specialpedagogen.

Men vi är artiga föräldrar. Fritidspedagogen konstaterade lättat att det är lätt att prata med oss. Lite väl lätt, tänkte Mamman, på väg att säga vad hon egentligen tänker på Mötet, och bad om ett Åtgärdsprogram.

Vi går på Mötet. Men vi ångrar att vi bytte.

En vanlig söndag i en kyrka nära dig...

... kan följande utspelas:
Den Fåordige berömde kyrkkaffet. Igen. Annars har han inte så många ord -men kyrkkaffe är för den här prästen en nästintill nödvändig del av en gudstjänst. På fullt allvar, och han menar det, och vi märker det, vi som diskar muggarna. Och när man diskar muggarna är man viktig i hans ögon. Det behövs inte så många ord då. Hans mugg diskar jag med stor glädje.

Honungskonungen och Bidrottningen var där, för var skulle de annars vara? Bidrottningen viskade i mitt öra att jag borde fråga Honungskonungen lite om hur hans trappfall under den tidiga morgonen egentligen hade gått till, och, av någon anledning, vad han hade på sig när det hände. Huvudet ner, fötterna upp, en vattenkran i förbifarten, därav mängder av levande vatten på skulten. Och T-shirt och kalsingar. Detta är den korta versionen.

Den Blygsamma fick tungans band lossade av Mannens fördärvligt oemotståndliga dumlekladdkaka. Det blev ett fint prat. Och, apropå Mannen, så uttryckte Den Såriga viss beundran. Rättare sagt sa hon "Han ligger väldigt bra till". Mest berodde det på nämnda kaka. Sen lutade hon sig en stund och sa något kärleksfullt om sin egen man. Inte riktigt så sårig precis just då tror jag att hon var.

Rosenknoppen tog med familjen, och berättade att hon tänker sluta vara Rosenknopp. Fastän nödvändigheten av det gjorde mig ledsen kan jag se meningen: Hon längtar in. Hon vill vara på samma väg som andra av oss. Kanske står en blomsteraffär ivägen när man bara vill springa in i närmsta kyrka och stanna kvar. Men ändå.

Den Fingerflinka rörde mig till tårar med sitt orglande, och fick veta det. Honungskonungen snodde all vispgrädden, så hon blev utan, men det gjorde inget.

Så är det. Inte värre än så. Knappast så mycket roligare kunde jag ha haft det någon annanstans. Kom och var med nästa gång -kom in.

Kommenterad någon annanstans

utan att vara hörd blev jag, och det gör ont under skinnet. Söndagens tema är ett bra tema och jag lever på det. Av för några, kanske, förståeliga skäl håller jag de egna orden för mig själv idag, och låter Margareta Melin tala för min räkning. Stäm in, du som vill, kan och behöver.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.

Lista, stolen from Ullet, via Virrhjärnan

1. Vem är du? Jag är den jag är. Jag är mamman, på väg till, från, in i, ut ur och famlande mellan.
2. Attityd: Salt, söt eller skeptisk, allt efter dagsform och förmåga.
3. Ålder: Jo, men jag vet! Jag vet! Den är alldeles perfekt. Trettisomething.
4. Jobb: Ja... Underbart, och svårt, och ständigt öppet för möjligheten att känna sig som en enorm och svåruthärdlig bluff.
5. Hemsida:
Ingen som går ihop med min outsägligt anonyma bloggprofil.
6. Du kommer från:
Landet. Goda förhållanden. Eller så.
7. Du bor:
I det lilla huset som knarrar hemtrevligt men lite oroväckande.
8. Mentalitet:
Vid sunda vätskor.
9. Civilstatus:
Gift.
10. Stjärntecken: Ja, det har jag för mig. Skorpion. Läskigt.
11. Mac eller PC? PC
12. Din bästa egenskap: Jag lyssnar bra och sen när jag har lyssnat färdigt så brukar jag fatta det jag hörde.
13. Din sämsta egenskap: Jag är en genuint lat människa.
14. Husdjur: Nej. Barn istället, se 13.
15. Familj: Man och två barn
16. Kroppsdel du har mest nytta av: Hjärnan, trots dess skavanker. Mest okomplicerat välfungerande har annars brösten varit, ärligt talat -men vad har man dem till, egentligen, nuförtiden?
17. Kroppsdel du tycker bäst om: Jomen nu, så: Jag gillar brösten. De har gjort ett schysst jobb. Fötterna är också bra och snygga.
18. Jag sover: I någons halsgrop.
19. Djur jag är lik: Isbjörn. Nä, det är inte så smickrande -men Mannen säger det så då är det väl sant. Jag badar fast det är kallt i vattnet, menar han då, när han säger det.
20. Tror du på något? Det vore ju patetiskt att försöka ljuga ihop nåt annat än ett ja, just här, på bloggen. Så: Ja. Jag tror på Gud.
21. Frisyr: Ja, det händer. Ibland är den riktigt lyckad.
22. Hårfärg: Mörkt brunt och ännu mörkare brunt och lite rött i luggen. Ganska bra, faktiskt.
23. Ögonfärg: Gråbrungrön.
24. Skostorlek: 41-42
25. Gillar: Samtal.
26. Ogillar: Samtal som aldrig riktigt händer, fast båda sitter där och båda pratar.
27. Favoritmat: Ja, alltså, mat är god om den är god. Då gillar jag den. Så radikalt det kändes som ställningstagande betraktat. Reviderar: Mat i gott sällskap.
28. Favoritglass: Med lakrits i. Eller polkagrisar. Men egentligen rätt ointressant.
29. Favoritdessert: Allt funkar, i gott sälskap, som sagt. Fast pannacotta är bra -oförtjänt imponerande.
30. Favoritdryck: Kaffe med mjölk.
31. Gillar du godis? Ja, jag är rädd för det.
32. Isåfall vilken sort? Eeh... Jag gillar inte mjölkchoklad så himla mycket. Så, nu byter vi samtalsämne, kvickt.
33. Favoritdrink: Å, ljuvliga Domptörmamman och hennes goda med Razz och Sprite... Helst båda samtidigt. Fast hon är förvisso ingen drink. Eller en vanlig Jameson med Drakflygerskan. Igen: Sällskapet gör... spriten?
34. Favoritfilm: Vintergästen. Ojoj. Och Återstoden av dagen. Allt som inte sägs, i båda.
35. Favoritdag: Söndagarna har gått från ångestdagar till jubel och fröjd de senaste åren.
36. Favoritklädesplagg: Den grårutiga blusen. Och de sköngröna byxorna. Och den mjuka tunna svarta tröjan...
37. Favoritbok: Just nu, Hosannainspirerad: Allt av Dorothy Sayers. Och snart, alldeles snart, är det november, och dags att läsa om Ringtrilogin. (Ja. Varje år. Innan ni frågar.)
38. Musiksmak: Ja. Såna som sjunger bra så man nästan dör, och såna som sjunger lite dåligt men gör det så bra så man nästan dör. Och texterna. Lloyd Cole. Tanya Donnelly. Maria McKee. Innocence Mission. Indigo Girls. Håkan Hellström. Ron Sexsmith. Fler.
39. Favoritdoft: Solvarm unge.
40. Senast film på bio: Oj. Wall-E. Avslöjad.
41. Älsklingsfärg: Grönt.
42. Skulle aldrig ta på dig: Stringbikini. Sån där vuxensparkdräkt. En T-shirt där det står Öl byggde denna vackra kropp. Även om det vore sant.
43. Vad ville du bli när du var liten? Pappa övertalade mig att vilja bli ärkebiskop. Fråga honom hur han tänkte där, för jag vet fortfarande inte.
44. Blev du det? Nä, verkligen inte. Men pappan har inte gett upp. Han har lämnat kyrkan, men han har _inte_ gett upp. Tro mig.
45. Sportbil eller familjebil? En sådan bil som åker till roliga ställen.
46. Katt eller hund? Trevliga djur, säkert, och jag klappar dem gärna, men de engagerar mig inte så mycket att jag kan välja. Fast får jag välja en individ så väljer jag Domptörmammans älgbrorsa. Han är en hund, det är sant.
47. Fobier? Döda krabbor är väldigt förfärliga, om ni inte visste det.
48. Deppig eller glad? Just nu glad. Har i övrigt ingående erfarenhet av bådadera. Inte så unikt.
49. Politiskt insatt? Joråvars. *rodnar klädsamt*
50. Värdesätter du ärlighet? Ja, verkligen. Fast ibland hinner det börja göra ont först.
51. Brukar du dra "vita lögner"? Nä, jag är usel på att ljuga. På ett gränspatologiskt sätt.
52. Har du pojkvän/flickvän? Jag är gift. I övrigt är jag så gammal att mina vänner har hunnit bli kvinnor och män.
53. Är du kär? Ja.
54. Vem/vilka vet mest om dig? Svår och intressant fråga. Det är nog Mannen, men det finns mycket som han inte vet som någon annan vet. Och "någon annan" är många människor som vet olika saker.
55. Vad har du på dig just nu? Sovplagg... Mitt i natten och jag skriver istället för att sova.
56. Märkeskläder eller secondhand? Varken eller -det jag behöver när jag behöver det.
57. Hur många par skor har du? Väldigt få!

Jag tog listan från Virrhjärnan som tog den från Ullet och hon hade plockat bort alla sexfrågor -
det funkar för mig.

61. Du blir glad av: Gott sällskap. Spännande tankar att dela. Att ha möjlihet att konsumera nåt mer än det nödvändiga. Mina barn. Bra musik.
62. Du blir förbannad av: Oinspirerad okunnighet som inte problematiseras. Översitteri för att man kan. Elakheter bara för att. Just nu: Makthavare med pragmatisk inställning till tortyr och andra aspekter av MR.
63. När ingen ser dig: Samtal. Igen. Av en sort som kräver ensamhet.
64. Du kommer till himlen / helvetet: Himlen. För att jag vill dit. Det räcker, tror jag. Närsomhelst.

Beroende

Jag har verkligen otur med tankarna -de spricker som såpbubblor varenda gång jag hostar. Tur att de bara är tankarna och inte hela jag. Hittills idag har jag i alla fall, mot alla odds, lyckats hålla fast några små rackare som dök upp redan imorse: Tanken på beroende, medberoende och möjligörande.

Jag är en mamma på väg som har varit på en annan väg en annan gång, och hyllat oberoendet som företeelse. Likställt beroende och ofrihet har jag gjort och trott att det var enkelt. Det fanns en modell -en, över hela livet: Linan att dansa på. Skyddsnätet under den, och repstegen upp. Dansa, gör vad du vill, ramla ner och klättra upp igen. Så enkelt var det en gång.

Nu är jag medelålders, om än knappt, och ganska trött. Luttrad kan man kanske säga om man vill. Och jag undrar om varje människa har sin egen lina och sitt eget skyddsnät och sin egen repstege? Jag tror det inte. Den som beskrev det så har glömt både beroende och möjliggörande -för var är människorna?

En människa eller två, är jag övertygad om, håller i händerna på den som går så att hon inte faller så lätt. Prima ballerinor är vi knappast, de flesta av oss... Några håller linan spänd och stilla. Repstegen -finns den? Är det inte så att den är hjälpsama händer, starka armar och stadiga ben hos medmänniskorna?

Och skyddsnätet, där långt nedanför: Kom närmare, du. Kom närmare, och se människorna, hör viskningarna: "Var inte rädd. Här är vi. Vi flätar oss samman för att ta emot när du faller, inte om du faller, utan när. Det gör ont, men vi tar emot, varenda gång." Många människor, ständigt beredda, blir en famn. Och man faller, varje dag. Och man är skyddsnät och repstege och lindansös, allt på samma gång. Och man är satt i funktion, i ständigt, ömsesidigt arbete, för andra.

Beroende, medberoende och möjliggörande. Vanligen är det ord som handlar om missbruk. I såpbubbliga tankar handlar det plötsligt om människobruk istället. Och om bröd, kanske. "Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."

Gud, låt mig bli brukad. Fläta in mig i ditt nät, och låt mig göra något möjligt. Använd mina armar för någon annans räkning, och låt mig falla tillbaka i en famn som tar emot. Lär mig släppa taget och våga falla, och låt mig komma tillräckligt nära för att se alla famnarna. Många famnar. En enda kropp.

Sorgsen, i färd med att avstå

sitter jag här, fast jag borde sova. Jag vet att det är klokt, att man inte ska åka långt och sova borta när kinderna är feberrosiga och man har otur när man tänker. Jag vet det -men varför kan jag inte vara oförnuftig längre? Nu är det så där igen, att jag vill, men inte kan...

Andra funderingar är:
Kan man älska för många för mycket, och vad händer sen? (En gammal goding i repris, just den.)

Hur kunde Rymdblomman veta att jag skulle vara hemma just när hon ringde, och att jag skulle bli så glad? Och vad behöver Rymdblommor för att växa och må bra, och när skall hon få det, och av vem?

Vad skall en Storebror göra utan cykel på en cykelutflykt, och varför skulle han förlåta oss?

Kan en mamma vara på väg till sin egen bit av dubbelsängen utan att passera Dusch, fastän allt är feberklibbigt?

Mitt i natten.

Huset är tyst men jag är vaken. Jag har tänkt idag, och pratat med en vän. Jag har också tagit emot nattvarden ur en annan väns händer. Det hjälper. Jag vet inte riktigt mot vad, men det hjälper. Gott så. Gott nog för en trött mamma. Undrar hur många människor som får plats i en dubbelsäng? Fyra, åtminstone, det vet jag. Jag skall gå och göra anspråk på min lilla bit.

Lillebror badade

och det väldigt lilla badrumsgolvet var täckt av en halv centimeter vatten. Han hoppade bomben i vackert rosa badvatten -De Efterlängtade hade skickat ett roligt paket med bland annat färgbrustabletter för badkar. Och jag stod där, och visste att jag borde uppbåda någon sorts irritation, men misslyckades. Lite villrådig var jag, och frågorna jag ställde mig var ungefär dessa: Hur långa ben har jag egentligen? Skall jag ta av mig strumporna nu, för att de inte ska bli blöta, eller sen, för att de har blivit det? Var är moppen? och, inte så mycket en fråga som ett stillsamt utrop, Men jag skulle ju bara kissa...

Och då log Lillebroren sitt bredaste grodpojkeleende och utbrast: Det är så himla _bra_ att jag plaskar i badkaret!! Och det var där, det gemensamma storskrattet. Bara att ge efter. Jag vet fortfarande inte riktigt varför det var så himla bra, det där plasket, men det är inget problem, det är bara vanlig intellektuell begränsning. Jag skall berätta när det går upp för mig.

Om att bära

Nu har jag kommenterat i Ullets blogg, så utförligt att det nästan blev ett eget inlägg. *skrattar* Spinner vidare:

Vi satt där, tre lagom trötta människor med gemensam Arbetsplats och olika verklighet, som vanligt. I fikarummet satt vi, vi kom sent och blev kvar en stund tillsammans. Och Plexiglasvännen tänkte på något, och jag kände till hennes förhistoria, och Näktergalen hade ett nytt och sorgligt jubileum att dela. Själv var jag bara där. Och våra frågor och tankar, från alldeles olika håll, löpte samman i funderingar kring rättvisa. Hur mycket skall man stå ut med? Hur jobbiga får de nära människorna vara, och vad gör man när man inte orkar mer?

Till slut kom vi till en plats att vila på. Vi konstaterade att man har varandra. Att bära, och ibland att bäras av. Att provoceras av och att öva på. I nöd och lust. Och inte är det rättvist. Rättvisa hör inte hemma där, bland kärlek på gränsen till svindel och trötthet på gränsen till hat, bland värkande ryggar och ömmande hjärtan och enorma högar av arbete och bara en röd liten plastspade att gräva med. Rättvisa hör inte hemma där. Inte bland ordlös gemenskap och tilliten i mötet mellan handflata och hud, och inte i utrymmet mellan två par öppna ögon riktade mot varandra.

För alternativet till att bära och bli buren är att varken bära eller bli buren, det är tomma armar som längtar efter sin varma börda, och vilsna ögon som inte har någon landningsplats.

Gud, ge oss starka ryggar och öppna armar, och tårar så att de räcker till all gråt. Tack för den skillnad du låter oss göra. Tack för smärtan som speglar den andras.

En måndag

som alla andra, men extra fin. Konstigt att måndagar kan bli extra fina, egentligen, men så var det.

Barnen blev hämtade av underbara Domptörmamman, och de fick mat, och de åt mat, och de kom tillbaka med grannbarnen i släptåg. Och de lekte. Och Mannen och hans hustru åt linser i soffan, i varandras sällskap, och det var länge sedan, och livet för länge sedan knackade henne på axeln och påminde om hur det var då. Linser och soffa och bara två människor i den.

Sen, efter matteläxan, kom Storebror och annekterade sin mamma med den förstföddes självklara rätt. Stunderna, hans med henne, är kortare nu, men de är på riktigt, och hon är hans människa också. Mångas människa är hon, mångas vän, men en mans kvinna. Hon delar hans soffa, hans hem och hans liv. Inte alla måndagar är som denna, men alla är deras måndagar.

Jag ringde

förstås. Egentligen var det kanske ingen som trodde något annat? Nu längtar jag ännu mer efter henne, men det är det värt.

Jag tänker på Drakflygerskan

och saknar henne. Pannvecken under luggen, den breda munnen med de glada tänderna. Hennes kläder, och hur hon ryms i dem. Hennes sätt att komma fram, placera sig och stanna kvar. Ljusen som hon stöpte, i många färger (de gick av!) och ljuset som hon är i det som är grått.

Jag tänker på alla hennes små lådor och etiketterna på dem, handplitade med omsorg liksom vykorten hon skickar när man behöver dem och inget anar. Utropstecken överallt, synliga och osynliga. På hennes sätt att inrätta tillvaron, ängslas och vara trygg. Hur hon gör saker i sällskap med bara sig själv utan att känna sig ensam. Och luggen, och pannvecken, där, under samma mössa som förut.

Min Drakflygerska, min kamrat, å som jag kan sitta kvar i hennes sällskap... Morgnar med kaffe och kvällar med whisky och utan, med bara oss själva och varann, med barn i magen och barn i famnen och i en säng i närheten. Och telefonen är tyst, den har tappat rösten, och hennes röst är så långt borta, och det var så länge sen jag ringde att jag kanske har glömt hur man gör?

En dag vaknar man, och upptäcker att det som var själva essensen i lättheten, det som var alltings förutsättning och hjälpare, har blivit något svårt. Och man undrar vad som hände.

Har det hänt någon mer? Och vem längtar ni efter?

En liten stor pojke

kom hem från fritids och var så trött, så papperstunt trött, att han började gråta mitt i spagettin. "Storebror?" frågade hans mamma, "har du haft en jobbig dag?" Och han berättade att _alla_ hade skrikit. Hela dagen. Hela klassen. Och nu var han så trött att han inte orkade ett enda skrik till, och precis då, precis just då, när han hade bestämt sig för att han hade tagit slut, då höjde Lillebror rösten. Och hörselkåporna hade tagit slut, förresten, klassens hörselkåpor, för det fanns bara två, och det fanns andra som behövde dem mer.

Storebror hade haft en jobbig dag. Hans manmma funderar på följande:
*Hur trött och ledsen skall en åttaåring behöva bli av att fullgöra sin skolplikt?
*Är fler hörselkåpor i klassrummet rätt stridsfråga för en desillusionerad mamma att engagera sig i?
*Är det kanske egentligen bara lyckliga omständigheter som gör att mammans skolbarn lär sig något över huvud taget?
*Hur gör man allting bra igen när man bara är en mamma och alltid är på väg?

Mormor

...nu måste jag skriva om henne. Hon hamnade i en kommentar i Hosannas blogg. En liten fråga, bara, och så var hon där igen.

Jag minns doften i trapphuset, och ljudet av skorna i trappan. Hur vi klampade för att hon skulle veta att vi kom! Och hon visste -aldrig behövde vi ringa på dörrklockan. Hon stod där i dörröppningen, ropade på oss som om vi var det bästa som hade hänt henne, som om hon hade väntat och väntat...

Jag minns hennes egen doft. Puder, kallmanglat linne, lite tvål och gammalt trä. Nylagt hår, lite sockervaddsklibbigt. Den blå byxdressen, jag minns knapparna och pressvecken och hur tyget var lite grovt mot kinden. Och ryggen var stel efter bilfärden, och doften var en doft av att komma hem, fast hem till någon annans barndom. De flöt ihop, mormors liv, mammas och mitt. Lite barn blev vi alla tre, där, i varandras sällskap. Och flygeln! Den fanns kvar. Varje gång måste jag springa dit över blanka golv och se efter. (Vem skulle rimligtvis ha orkat bära väg med den?)

Och som hon älskade oss. Hon hade så många, och älskade oss allihop. Hon såg på mig med de vamaste ögon jag någonsin sett, ljusblå, men varma, och sa "Du lilla fina" och menade det. Hon pussades på munnen, det gjorde vi allihop, men hennes mun minns jag. Det stora leendet, oförställd glädje. Framtänder med baksida av guld! En kind som alltid var våt av saliv -jag har inte mött någon mer med sådana kinder. Skinnet, ansiktshuden, russinskinnet... En russinhövdings ansiktsskinn. Benens pappershud, de bruna armarna, höftbredd trots den annars ganska magra kroppen. Ett knä som ingen var för stor för, fast hon själv blev mindre och mindre. Hon glömde äta när morfar dog, ett tag, bara. Hon krympte på längden när jag växte. Hon lät mig växa, lät oss alla växa, och var stolt.

Och varje söndag: Frågan ställdes, besvarades med nej, och hon gick ensam. På varje gudstjänst gick hon ensam. Hon undrade över våra val i livet, och jag vet att hon bad. Var hade jag varit utan hennes böner? Nu, bara några år senare, är det jag som hoppas, jag som ställer söndagsfrågan, jag som går på varje gudstjänst. På varje gudstjänst, ensam. Och det är jag som ber. Jag är där utan mormor, och hon är där med mig.

För jordgubbarna på sängkanten, Mosters jordgubbar, de blev det sista hon åt. Bara det bästa. Hon var lycklig, jordgubbarna var söta och röda. Moster var där, och de åt, tillsammans. Så var det natt. Hon vaknade inte mer fast det blev morgon. Hon andades ett tag till, men tittade aldrig på oss igen. Och hon var varm och skön, jag vet för jag var där, jag strök hennes panna, och lakanen var hennes egna med små blommor på. Och när jag gick var det sista gången.

Nu är det någon annans trappuppgång och någon annans dörr. Doften är fortfarande hennes.
Som jag älskade henne.

Min kommentar i Hosannas blogg

...bör kanske också publiceras i min egen?

Jag har fortfarande inte körkort, men för åtta år sen, när vi väntade Storebror, övningskörde jag. På en liten slingrig väg utan mittlinje. Det var inte min idé. Jag råkade repa hela bilsidan på vägräcket. Det var bara början.

Maken, snäll som han är, sa: “Men, Mamman på väg, det är ingen fara. Såja, nu kör jag bilen tillbaka till början av kurvan, och så får du köra igenom den igen. Så du inte blir rädd.” Och så gjorde han det, utan att vara arg eller spydig eller nåt. Jag klarade kurvan! Jag fortsatte eftersom det gick så bra… och fick möte, av en beige Volvo som körde i 90 km/h. På ren reflex svängde jag åt höger. I diket. Bilen åt gräs och vi satt där på vägkanten som Josef och Maria på väg till Betlehem med havererad åsna.

En snäll bonde i röd pickup drog upp oss, efter att ha övertalat mig att låta honom göra det -jag kunde inte köra, men jag kunde inte tänka så bra heller, så det jämnar ut sig. Eller nåt. Alla har skrattat åt mig ända sen dess, med korta uppehåll för att hämta andan.

En saccosäck

...liknade Mannen mig vid. Rättvisan kräver ett citat, och min försäkran att jag vet att det var välment: "När jag ser dig tänker jag på en jättestor Saccosäck som jag slänger mig i!", så sa han. Jag bröt inte samman och brukade inte våld. Kära dagbok, är jag avtrubbad?

Min kommentar var: "Jag har svårt att se den underliggande komplimangen i ditt yttrande." Hans svar var: "Men jag har väldigt många fina erfarenheter av Saccosäckar." Vi kom inte så mycket längre än så. Jag åkte på äventyr till Ica Kvantum och tröstköpte två paket doftljus. Jag gillar inte ens doftljus, men det hjälpte ändå. Märkligt. Patetiskt. Men jag står för det.

Så här några timmar senare är mina reflektioner, när det gäler Saccosäckar, ungefär som följer:

*Saccosäckar har ett yttre av plastigt konstlädermaterial som flagnar vid flitig användning.
*Saccosäckar har ett inre som består av små frigolitkulor.
*Saccosäckar är förrädiskt inbjudande, men det leder undantagslöst till svårartade ryggbesvär om man tillbringar en natt i dem.
*När man tycker att en Saccosäck är ivägen sparkar man in den i närmaste hörn.
*När Saccosäcken inte riktigt håller ihop i sömmarna blir det ett helvete att dammsuga upp innanmätet.

Nä, jag är inte arg. Jag avstod från att köpa en ganska liten kombinerad köttbank och klyvyxa på Ica. Ja, de fanns där. Och ja, jag kände lite på tyngden -men avstod. Som sagt. Mannen är ingen saccosäck -vore han det hade det ju räckt med en rejäl sax. Han är en man med skägg och breda axlar, varmt hjärta och, förvisso, oslipad verbalromantisk förmåga. Jag behåller honom ograverad, tror jag. Vem skall annars sy ihop mina sömmar?

Kontaktyta

En öppen famn för ett ledset barn
En öppen famn för ett vuxet barn
Om du är barnet
ger jag dig mina händer
Om du är famnen
ger jag dig mitt ansikte
I kontaktytan bor förtroendet.