En måndag

som alla andra, men extra fin. Konstigt att måndagar kan bli extra fina, egentligen, men så var det.

Barnen blev hämtade av underbara Domptörmamman, och de fick mat, och de åt mat, och de kom tillbaka med grannbarnen i släptåg. Och de lekte. Och Mannen och hans hustru åt linser i soffan, i varandras sällskap, och det var länge sedan, och livet för länge sedan knackade henne på axeln och påminde om hur det var då. Linser och soffa och bara två människor i den.

Sen, efter matteläxan, kom Storebror och annekterade sin mamma med den förstföddes självklara rätt. Stunderna, hans med henne, är kortare nu, men de är på riktigt, och hon är hans människa också. Mångas människa är hon, mångas vän, men en mans kvinna. Hon delar hans soffa, hans hem och hans liv. Inte alla måndagar är som denna, men alla är deras måndagar.