Nu har jag kommenterat i Ullets blogg, så utförligt att det nästan blev ett eget inlägg. *skrattar* Spinner vidare:
Vi satt där, tre lagom trötta människor med gemensam Arbetsplats och olika verklighet, som vanligt. I fikarummet satt vi, vi kom sent och blev kvar en stund tillsammans. Och Plexiglasvännen tänkte på något, och jag kände till hennes förhistoria, och Näktergalen hade ett nytt och sorgligt jubileum att dela. Själv var jag bara där. Och våra frågor och tankar, från alldeles olika håll, löpte samman i funderingar kring rättvisa. Hur mycket skall man stå ut med? Hur jobbiga får de nära människorna vara, och vad gör man när man inte orkar mer?
Till slut kom vi till en plats att vila på. Vi konstaterade att man har varandra. Att bära, och ibland att bäras av. Att provoceras av och att öva på. I nöd och lust. Och inte är det rättvist. Rättvisa hör inte hemma där, bland kärlek på gränsen till svindel och trötthet på gränsen till hat, bland värkande ryggar och ömmande hjärtan och enorma högar av arbete och bara en röd liten plastspade att gräva med. Rättvisa hör inte hemma där. Inte bland ordlös gemenskap och tilliten i mötet mellan handflata och hud, och inte i utrymmet mellan två par öppna ögon riktade mot varandra.
För alternativet till att bära och bli buren är att varken bära eller bli buren, det är tomma armar som längtar efter sin varma börda, och vilsna ögon som inte har någon landningsplats.
Gud, ge oss starka ryggar och öppna armar, och tårar så att de räcker till all gråt. Tack för den skillnad du låter oss göra. Tack för smärtan som speglar den andras.
Vi satt där, tre lagom trötta människor med gemensam Arbetsplats och olika verklighet, som vanligt. I fikarummet satt vi, vi kom sent och blev kvar en stund tillsammans. Och Plexiglasvännen tänkte på något, och jag kände till hennes förhistoria, och Näktergalen hade ett nytt och sorgligt jubileum att dela. Själv var jag bara där. Och våra frågor och tankar, från alldeles olika håll, löpte samman i funderingar kring rättvisa. Hur mycket skall man stå ut med? Hur jobbiga får de nära människorna vara, och vad gör man när man inte orkar mer?
Till slut kom vi till en plats att vila på. Vi konstaterade att man har varandra. Att bära, och ibland att bäras av. Att provoceras av och att öva på. I nöd och lust. Och inte är det rättvist. Rättvisa hör inte hemma där, bland kärlek på gränsen till svindel och trötthet på gränsen till hat, bland värkande ryggar och ömmande hjärtan och enorma högar av arbete och bara en röd liten plastspade att gräva med. Rättvisa hör inte hemma där. Inte bland ordlös gemenskap och tilliten i mötet mellan handflata och hud, och inte i utrymmet mellan två par öppna ögon riktade mot varandra.
För alternativet till att bära och bli buren är att varken bära eller bli buren, det är tomma armar som längtar efter sin varma börda, och vilsna ögon som inte har någon landningsplats.
Gud, ge oss starka ryggar och öppna armar, och tårar så att de räcker till all gråt. Tack för den skillnad du låter oss göra. Tack för smärtan som speglar den andras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar