Jag har verkligen otur med tankarna -de spricker som såpbubblor varenda gång jag hostar. Tur att de bara är tankarna och inte hela jag. Hittills idag har jag i alla fall, mot alla odds, lyckats hålla fast några små rackare som dök upp redan imorse: Tanken på beroende, medberoende och möjligörande.
Jag är en mamma på väg som har varit på en annan väg en annan gång, och hyllat oberoendet som företeelse. Likställt beroende och ofrihet har jag gjort och trott att det var enkelt. Det fanns en modell -en, över hela livet: Linan att dansa på. Skyddsnätet under den, och repstegen upp. Dansa, gör vad du vill, ramla ner och klättra upp igen. Så enkelt var det en gång.
Nu är jag medelålders, om än knappt, och ganska trött. Luttrad kan man kanske säga om man vill. Och jag undrar om varje människa har sin egen lina och sitt eget skyddsnät och sin egen repstege? Jag tror det inte. Den som beskrev det så har glömt både beroende och möjliggörande -för var är människorna?
En människa eller två, är jag övertygad om, håller i händerna på den som går så att hon inte faller så lätt. Prima ballerinor är vi knappast, de flesta av oss... Några håller linan spänd och stilla. Repstegen -finns den? Är det inte så att den är hjälpsama händer, starka armar och stadiga ben hos medmänniskorna?
Och skyddsnätet, där långt nedanför: Kom närmare, du. Kom närmare, och se människorna, hör viskningarna: "Var inte rädd. Här är vi. Vi flätar oss samman för att ta emot när du faller, inte om du faller, utan när. Det gör ont, men vi tar emot, varenda gång." Många människor, ständigt beredda, blir en famn. Och man faller, varje dag. Och man är skyddsnät och repstege och lindansös, allt på samma gång. Och man är satt i funktion, i ständigt, ömsesidigt arbete, för andra.
Beroende, medberoende och möjliggörande. Vanligen är det ord som handlar om missbruk. I såpbubbliga tankar handlar det plötsligt om människobruk istället. Och om bröd, kanske. "Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."
Gud, låt mig bli brukad. Fläta in mig i ditt nät, och låt mig göra något möjligt. Använd mina armar för någon annans räkning, och låt mig falla tillbaka i en famn som tar emot. Lär mig släppa taget och våga falla, och låt mig komma tillräckligt nära för att se alla famnarna. Många famnar. En enda kropp.
Jag är en mamma på väg som har varit på en annan väg en annan gång, och hyllat oberoendet som företeelse. Likställt beroende och ofrihet har jag gjort och trott att det var enkelt. Det fanns en modell -en, över hela livet: Linan att dansa på. Skyddsnätet under den, och repstegen upp. Dansa, gör vad du vill, ramla ner och klättra upp igen. Så enkelt var det en gång.
Nu är jag medelålders, om än knappt, och ganska trött. Luttrad kan man kanske säga om man vill. Och jag undrar om varje människa har sin egen lina och sitt eget skyddsnät och sin egen repstege? Jag tror det inte. Den som beskrev det så har glömt både beroende och möjliggörande -för var är människorna?
En människa eller två, är jag övertygad om, håller i händerna på den som går så att hon inte faller så lätt. Prima ballerinor är vi knappast, de flesta av oss... Några håller linan spänd och stilla. Repstegen -finns den? Är det inte så att den är hjälpsama händer, starka armar och stadiga ben hos medmänniskorna?
Och skyddsnätet, där långt nedanför: Kom närmare, du. Kom närmare, och se människorna, hör viskningarna: "Var inte rädd. Här är vi. Vi flätar oss samman för att ta emot när du faller, inte om du faller, utan när. Det gör ont, men vi tar emot, varenda gång." Många människor, ständigt beredda, blir en famn. Och man faller, varje dag. Och man är skyddsnät och repstege och lindansös, allt på samma gång. Och man är satt i funktion, i ständigt, ömsesidigt arbete, för andra.
Beroende, medberoende och möjliggörande. Vanligen är det ord som handlar om missbruk. I såpbubbliga tankar handlar det plötsligt om människobruk istället. Och om bröd, kanske. "Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."
Gud, låt mig bli brukad. Fläta in mig i ditt nät, och låt mig göra något möjligt. Använd mina armar för någon annans räkning, och låt mig falla tillbaka i en famn som tar emot. Lär mig släppa taget och våga falla, och låt mig komma tillräckligt nära för att se alla famnarna. Många famnar. En enda kropp.
4 kommentarer:
A single thread in a tapestry
Through its color brightly shine
Can never see its purpose
In the pattern of the grand design
And the stone that sits on the very top
Of the mountain's mighty face
Does it think it's more important
Than the stones that form the base?
So how can you see what your life is worth
Or where your value lies?
You can never see through the eyes of man
You must look at your life
Look at your life through heaven's eyes
Lai-la-lai...
A lake of gold in the desert sand
Is less than a cool fresh spring
And to one lost sheep, a shepherd boy
Is greater than the richest king
If a man lose ev'rything he owns
Has he truly lost his worth?
Or is it the beginning
Of a new and brighter birth?
So how do you measure the worth of a man
In wealth or strength or size?
In how much he gained or how much he gave?
The answer will come
The answer will come to him who tries
To look at his life through heaven's eyes
And that's why we share all we have with you
Though there's little to be found
When all you've got is nothing
There's a lot to go around
No life can escape being blown about
By the winds of change and chance
And though you never know all the steps
You must learn to join the dance
You must learn to join the dance
Lai-la-lai...
So how do you judge what a man is worth
By what he builds or buys?
You can never see with your eyes on earth
Look through heaven's eyes
Look at your life
Look at your life
Look at your life through heaven's eyes
Så sant, fast det finns nog de om inte har några människor till skyddsnät, antingen självvalt, för att de inte går att nå, eller ändå. "No man is an island". Kan man ju också säga.
Du skriver så fint, jag blir så berörd att tårarna börjar trilla.
Jag tänker, vart skulle jag vara utan alla människorna, utan dem är jag ingenting.
Sedan, den där starkaste famnen som bär hela världen, älskar hela världen. Hur skulle vi kunna leva utan den? Att leva i beroende av den famnen, det är den största friheten. och så Ylva Eggehorns ord;
...vad kan du vara än Hans famn själv
för dom som frågar; hur är den
Tack för dina tankar!
-me-: Ja. Tack. Det blir annorlunda då, med de ögonen. Tänk att du också visste det.
dammråttan: Så är det kanske, fast jag är inte säker? Kanske finns nätet där alltid, fast många inte vet om dess existens och
andra inte vill ha det där? *funderar vidare*
emelie: Kanske är den mänskliga famnen ett av den stora famnens många sätt att "bli kött"?
Skicka en kommentar