... kan följande utspelas:
Den Fåordige berömde kyrkkaffet. Igen. Annars har han inte så många ord -men kyrkkaffe är för den här prästen en nästintill nödvändig del av en gudstjänst. På fullt allvar, och han menar det, och vi märker det, vi som diskar muggarna. Och när man diskar muggarna är man viktig i hans ögon. Det behövs inte så många ord då. Hans mugg diskar jag med stor glädje.
Honungskonungen och Bidrottningen var där, för var skulle de annars vara? Bidrottningen viskade i mitt öra att jag borde fråga Honungskonungen lite om hur hans trappfall under den tidiga morgonen egentligen hade gått till, och, av någon anledning, vad han hade på sig när det hände. Huvudet ner, fötterna upp, en vattenkran i förbifarten, därav mängder av levande vatten på skulten. Och T-shirt och kalsingar. Detta är den korta versionen.
Den Blygsamma fick tungans band lossade av Mannens fördärvligt oemotståndliga dumlekladdkaka. Det blev ett fint prat. Och, apropå Mannen, så uttryckte Den Såriga viss beundran. Rättare sagt sa hon "Han ligger väldigt bra till". Mest berodde det på nämnda kaka. Sen lutade hon sig en stund och sa något kärleksfullt om sin egen man. Inte riktigt så sårig precis just då tror jag att hon var.
Rosenknoppen tog med familjen, och berättade att hon tänker sluta vara Rosenknopp. Fastän nödvändigheten av det gjorde mig ledsen kan jag se meningen: Hon längtar in. Hon vill vara på samma väg som andra av oss. Kanske står en blomsteraffär ivägen när man bara vill springa in i närmsta kyrka och stanna kvar. Men ändå.
Den Fingerflinka rörde mig till tårar med sitt orglande, och fick veta det. Honungskonungen snodde all vispgrädden, så hon blev utan, men det gjorde inget.
Så är det. Inte värre än så. Knappast så mycket roligare kunde jag ha haft det någon annanstans. Kom och var med nästa gång -kom in.
Den Fåordige berömde kyrkkaffet. Igen. Annars har han inte så många ord -men kyrkkaffe är för den här prästen en nästintill nödvändig del av en gudstjänst. På fullt allvar, och han menar det, och vi märker det, vi som diskar muggarna. Och när man diskar muggarna är man viktig i hans ögon. Det behövs inte så många ord då. Hans mugg diskar jag med stor glädje.
Honungskonungen och Bidrottningen var där, för var skulle de annars vara? Bidrottningen viskade i mitt öra att jag borde fråga Honungskonungen lite om hur hans trappfall under den tidiga morgonen egentligen hade gått till, och, av någon anledning, vad han hade på sig när det hände. Huvudet ner, fötterna upp, en vattenkran i förbifarten, därav mängder av levande vatten på skulten. Och T-shirt och kalsingar. Detta är den korta versionen.
Den Blygsamma fick tungans band lossade av Mannens fördärvligt oemotståndliga dumlekladdkaka. Det blev ett fint prat. Och, apropå Mannen, så uttryckte Den Såriga viss beundran. Rättare sagt sa hon "Han ligger väldigt bra till". Mest berodde det på nämnda kaka. Sen lutade hon sig en stund och sa något kärleksfullt om sin egen man. Inte riktigt så sårig precis just då tror jag att hon var.
Rosenknoppen tog med familjen, och berättade att hon tänker sluta vara Rosenknopp. Fastän nödvändigheten av det gjorde mig ledsen kan jag se meningen: Hon längtar in. Hon vill vara på samma väg som andra av oss. Kanske står en blomsteraffär ivägen när man bara vill springa in i närmsta kyrka och stanna kvar. Men ändå.
Den Fingerflinka rörde mig till tårar med sitt orglande, och fick veta det. Honungskonungen snodde all vispgrädden, så hon blev utan, men det gjorde inget.
Så är det. Inte värre än så. Knappast så mycket roligare kunde jag ha haft det någon annanstans. Kom och var med nästa gång -kom in.
6 kommentarer:
Så fint du skriver.
Alla dessa människor, vilken rikedom det är!
Dumlekladdkaka låter direkt oanständigt. I alla fall om jag inte får receptet. :)
emelie: Om de bara visste. Och på nåt sätt är helheten större än summan av delarna. Är vi kornbröd och fiskar lite till mans, kanske?
anne: Välkommen in, darling!
Kladdkakan är en vanlig himla kladdkaka, du vet, på två ägg och ingen blockchoklad, inte så noga, fast enochenhalv sats i en springform. Ploppa i en påse dumlekolor i smeten, helst utan papper som -ME- brukar säga, och in i ugnen, 150- 175 grader i 20 min (varmluft).
Ja, av helheten kan man(jag) bli alldeles knäsvag. Hur, vi, de trasiga delarna bildar en så fantastisk mångfald. Fin liknelse med kornbröd och fiskar :)
det måste jag ju prova. Det var evigheter sen jag ens gjorde kladdkaka, men det är ju så gott. Och med dumle, åh, ja. :)
jag har smygläst ett tag, du skriver så fantastiskt härligt, det är en ren fröjd att läsa. :)
emelie: Tack, jag är också rätt nöjd, för att vara ärlig. *asg*
anne: Menar du? Vad kul! Tack, söting! Du är en typisk sån vars feedback jag skulle kunna vara lite nervös för, med tanke på historia och sånt som har förändrats litegrann. Om du letar i länkarna tillhöger om blogginläggen kanske du hittar andra roliga personer? *hintar vilt*
Skicka en kommentar