Mormor

...nu måste jag skriva om henne. Hon hamnade i en kommentar i Hosannas blogg. En liten fråga, bara, och så var hon där igen.

Jag minns doften i trapphuset, och ljudet av skorna i trappan. Hur vi klampade för att hon skulle veta att vi kom! Och hon visste -aldrig behövde vi ringa på dörrklockan. Hon stod där i dörröppningen, ropade på oss som om vi var det bästa som hade hänt henne, som om hon hade väntat och väntat...

Jag minns hennes egen doft. Puder, kallmanglat linne, lite tvål och gammalt trä. Nylagt hår, lite sockervaddsklibbigt. Den blå byxdressen, jag minns knapparna och pressvecken och hur tyget var lite grovt mot kinden. Och ryggen var stel efter bilfärden, och doften var en doft av att komma hem, fast hem till någon annans barndom. De flöt ihop, mormors liv, mammas och mitt. Lite barn blev vi alla tre, där, i varandras sällskap. Och flygeln! Den fanns kvar. Varje gång måste jag springa dit över blanka golv och se efter. (Vem skulle rimligtvis ha orkat bära väg med den?)

Och som hon älskade oss. Hon hade så många, och älskade oss allihop. Hon såg på mig med de vamaste ögon jag någonsin sett, ljusblå, men varma, och sa "Du lilla fina" och menade det. Hon pussades på munnen, det gjorde vi allihop, men hennes mun minns jag. Det stora leendet, oförställd glädje. Framtänder med baksida av guld! En kind som alltid var våt av saliv -jag har inte mött någon mer med sådana kinder. Skinnet, ansiktshuden, russinskinnet... En russinhövdings ansiktsskinn. Benens pappershud, de bruna armarna, höftbredd trots den annars ganska magra kroppen. Ett knä som ingen var för stor för, fast hon själv blev mindre och mindre. Hon glömde äta när morfar dog, ett tag, bara. Hon krympte på längden när jag växte. Hon lät mig växa, lät oss alla växa, och var stolt.

Och varje söndag: Frågan ställdes, besvarades med nej, och hon gick ensam. På varje gudstjänst gick hon ensam. Hon undrade över våra val i livet, och jag vet att hon bad. Var hade jag varit utan hennes böner? Nu, bara några år senare, är det jag som hoppas, jag som ställer söndagsfrågan, jag som går på varje gudstjänst. På varje gudstjänst, ensam. Och det är jag som ber. Jag är där utan mormor, och hon är där med mig.

För jordgubbarna på sängkanten, Mosters jordgubbar, de blev det sista hon åt. Bara det bästa. Hon var lycklig, jordgubbarna var söta och röda. Moster var där, och de åt, tillsammans. Så var det natt. Hon vaknade inte mer fast det blev morgon. Hon andades ett tag till, men tittade aldrig på oss igen. Och hon var varm och skön, jag vet för jag var där, jag strök hennes panna, och lakanen var hennes egna med små blommor på. Och när jag gick var det sista gången.

Nu är det någon annans trappuppgång och någon annans dörr. Doften är fortfarande hennes.
Som jag älskade henne.