utan att vara hörd blev jag, och det gör ont under skinnet. Söndagens tema är ett bra tema och jag lever på det. Av för några, kanske, förståeliga skäl håller jag de egna orden för mig själv idag, och låter Margareta Melin tala för min räkning. Stäm in, du som vill, kan och behöver.
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.
7 kommentarer:
Det gör ont att kommenteras utan att bli hörd och då känns det ibland som om inget man säger gör skillnad. Det du säger gör praktisk skillnad nästan varje dag för mig, bara så du vet.
Tack, min vän. Om du visste. Om du visste vilken skillnad det där gjorde. *älskar en smula*
Fast skälet till att inte kommentera hos dig var just att jag inte ville störa dig och dina läsare som med era utgångspunkter skrev fint och bra, det menar jag. Och det hade blivit lite långt också med en så pass komplicerad situation som jag har. Att jag i samband med något inlägg uttryckte mig slarvigt är jag ledsen för. Och här har du ju nu uttryckt dig ganska kraftigt också och jag vet uppriktigt inte om det är bättre att göra det utan att länka. Var och en skriver det man ser och känner. Klart så? Allt gott till dig denna dag och alla.
Tigerlilja: Det var naturligtvis inte din kommentar jag syftade på -du har ju läst, och alltså har jag blivit hörd. Allt gott önskar jag dig också.
Att bli pratad om gör ont. Hela tiden.
Jag stämmer in i överlåtelsebönen.
Jag kom just hit och har inte fått grepp om vad som har hänt, men vill instämma i ditt Amen under det här inlägget.
Jag tycker så mycket om dig! Vet det!
emelie: Det är bra igen. Det sticker till, du vet, man hojtar "aj!", man tar ett glas vin, man sover på saken, och så är det bra igen, och man har blivit lite klokare. Den där bönen ber vi nog i kör ibland, du och jag och fler. Bra att veta om det.
Yin: Det mesta jag säger vill innerst inne ha ditt instämmande. Jag vet, och du vet också.
Skicka en kommentar